Populärmusik med litet barn

Ni vet när man översätter måste man verkligen tänka till angående vad saker egentligen betyder och sen framställa de sakerna på ett så verklighetstroget men samtidigt så anpassat sätt som möjligt. En extra kick får jobbet om den man översätter för är en unge på inte ens fyra år, ivrig att veta exakt vad de sjunger på engelska när man spelar skivor.

"Nå, det är om kärlek."

"VAAD, vad om kärlek?"

"Nå, han sjunger att han vill vara hennes nalle. Men inte hennes tiger eller hennes lejon utan hennes nalle."

"Varför?"

"För att han är kär i henne."

"Varför?"

(Elvis: Teddy Bear)

"Nå, det är om rymden."

"Va? VAD om rymden? Vad om rymden vad om rymden?"

"Nå, det är en pojke som heter Tom som åker ensam ut i rymden.

Och så ropar de från jorden ... Nä vänta, nu skjuter de upp honom."

"Vad säger han?"

"Han säger att nu sitter han i en plåtburk långt hemifrån och planeten Jorden är blå och han kan inte göra nånting."

"Vad sjunger dom nu?"

"Nu spelar dom bara. Och nu ..."

"Vadå, vad sjunger dom nu?"

"Nu sjunger dom att han har hamnat utanför banan."

"Men va, hur ska han komma ner igen?"

(David Bowie: Space Oddity)

Fiffigaste översättningen gjorde kanske min man som refererade en Kiss-låt:

"De sjunger att man ska äta upp sin mat."

Försök själva. Ni kommer snabbt att upptäcka att en stor del av populärmusiken är väldigt lätt att göra barnvänlig. Det är kärlek och äventyr och bråk och tips för levnadsvandringen.

Läget under kontroll, ja/nej

Lotta undrar i sin kommentar till förra inlägget om det inte är ett alternativ att helt enkelt låta bli att ta del av recensioner om man vill läsa böcker utan att bli störd av annans åsikt.

Svaret är nä, det är tyvärr inget alternativ. Det är nämligen också mycket viktigt att hänga med i vad som skrivs, sägs och tycks, dels å arbetets vägnar, dels för att det är intressant, och dels för att själsfrid annars inte kan uppnås.

A. Bäck och jag har för länge sedan enats om att det finns tre saker som måste vara fixade för läget ska vara under kontroll:

1. Hufvudstadsbladet ska vara läst.
2. Håret ska vara rent.
3. Disken.

Om någon av dessa punkter falerar gungar marken lite under A. Bäck och mig. Om dessa tre punkter är avbockade kan A. Bäck och jag däremot klara av en hel del kaos på livets övriga områden.

(Personligen kan jag inte heller vara i balans om skåpdörrar står öppna men det har jag inte diskuterat med Bäck så den punkten kan inte tas med på officiella listan.)

Har jag fel om jag påstår att alla har någon halvbanal sak som nödvändigt måste vara under kontroll för att en dag överhuvudtaget ska gå att klara av?

Lustläsning som stressläsning

När det gäller böcker jag väntat på extra mycket vill jag helst hinna läsa dem före recensionsdatum. Det är i teorin möjligt eftersom jag jobbar på förlag och har tillgång till uppgifter om när de hett efterlängtade böckerna kommer ur tryck, jag kan hänga på låset liksom. När en bok är recenserad är det genast en annan sak att läsa den, man har någons åsikt att förhålla sig till och oftast är det stimulerande och roligt men i några fall blir det bara förödande eftersom recensenten strängt taget norpat åt sig tolkningsföreträdet.

Med Monika Fagerholms senaste, Glitterscenen, var det av alldeles yttersta vikt att vara klar med läsningen innan recensionerna publicerades. Jag läste snabbt och hela tiden, jag har ett minne av att jag i ett par dagars tid inte gjorde annat än ammade mitt lilla barn och läste den färska Fagerholm. Det kan inte ha varit så, men jag hann.

Också nu är det jättebrådis. I och för sig har ingen av höstens böcker samma extremglitterstatus som den nyss nämnda, men det finns många läckra läckra böcker som jag har nästan stressigt god tillgång till.

Nu borde nämligen följande böcker läsas i rasande takt:

Sedan jag kom till Moskva av Anna-Lena Laurén (de kanske 25 sista sidorna)
Just Kids av Patti Smith (omläsning, ska vara med och diskutera den i radio nästa vecka)
Hotell Hemlängtan av Pirkko Lindberg (ljuvligt tjock lunta om flicka som växer upp på hotell, utspelar sig till stora del i - Hangö!)
Flugtämjaren av Erik Wahlström (författaren försökte hitta goda sidor hos vår nationalskald men hittade inga)
Emma och Uno av Märta Tikkanen (horrorkärlek av ikonen Tikkanen)
Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs.

Problemet är att jag samtidigt har ganska mycket jobb så jag jobbläser sent på kvällarna när barnen somnat och när jag ska fritidsläsa en stund inan jag själv somnar har jag varit tvungen att äta en muskelrelaxerande tablett mot mitt begynnande nackspärr och - ja, ni förstår. Man blir väldigt relaxed väldigt fort.

Inte porr utan ondska

Fastnade sent igår framför ett brittiskt sexualupplysningsprogram, The Sex Education Show.

Det var en utmärkt show faktiskt, bland annat lät programvärden en drös ungdomar i högstadieåldern se bilder på normala kvinnor utan kläder (fast när jag tänker på det - inga bilder på vanliga män?). Även i gynstolen fick man se en normal kvinna, liksom, allt.

Sen skulle det handla om porr och programvärden googlade på p-ordet och kom på en och en halv minut in på ett extremt otäckt klipp som tydligen involverade en sexårig flicka. (Ofta hör man att det riktigt äckliga materialet är nästan omöjligt att finna så det var ju lite intressant.) Programvärden var synbart chockerad.

Hon frågade ungdomarna vad de brukade se för porr på nätet och så klippte tv-teamet ihop en liten film av favoriterna och filmen visades för föräldrarna. Materialet var så grovt att dessa vuxna människor inte klarade av att se det.

"Det här är inte porr, det här är ren ondska", sa en välformulerad mamma med blanka ögon.

Och då kunde inte allt material ungarna hänvisat till ens visas eftersom det var olagligt.

Programvärden gick till några datorbutiker och låtsades vara på jakt efter en dator till en trettionåring. Det framgick att det inte gick att köpa datorer med porrfilter inställt på förhand, för det ska man tydligen lyckas installera själv och det skulle tydligen vara rätt komplicerat.

Själv är jag tydligen också rätt bakom flötet för jag hade inte riktigt någon aning om vidden av "friheten" på nätet. Visst, det sägs att "allt" finns på internet och det tror jag på, men jag vägrar kolla, vägrar googla på sådant som jag vet kan skada eller skrämma mig. Men så är jag också vuxen.

Började lite hata internet när jag sett The Sex Education Show. Spärrar NU.

Flickor (tankar på grundnivå)

Jag funderar på flickor.
Jag kommer inte ihåg hurdana flickor är.
Som jag minns det är flickor inte så stillsamma att det gränsar till apati.
Det kan också hända att jag som mamma till två pojkar är van vid stor aktivitet och därför har skeva referensramar, men det bär mig emot att tänka så eftersom jag har för mig att också flickor kan innehålla en hel del liv.

I parkerna runtomkring har jag den senaste tiden suttit och iakttagit flickor. I en sandlåda satt två familjedagvårdare och några barn, alla utom ett av barnen var flickor. Jag trodde först det var en grupp syndrombarn, så avvikande stilla satt de. Deras ansikten var nollställda. En av flickorna flinade några gånger, hon var uppenbarligen gruppens "vilda flicka". Alla barnen hade ljusa lätta bomullskläder som såg dyra ut (pojken hade förstås mörkblått) och var i 1,5-2-årsåldern.

Dagvårdarna var förtjusta. Gång på gång upprepade de att det här är en grupp med bara flickor, "åh, titta, nu sitter tre jäntor på rad, åh." De tog upp barnen utan att barnen bett om det, de kramade och pussade dem så mycket att jag i något skede hann tänka att det kanske var två mor- eller farmödrar med ovanligt många barnbarn i samma ålder (sen frågade jag hur det var och fick veta att de var just familjedagvårdare).

Det är ju inget fel på att krama och pussa, det är ju underbart med dagvårdare som är varma och kärleksfulla. Men pojken rörde sig, flickorna var som små mjuka robotar.

Och det var konstigt.

Astronomisk vokabulär

Minns ni Stjärnor utan svindel, Louise Boije af Gennäs roman från 1996, som handlar om överklassbruden som blir kär i feministen, vänsteraktivisten, vars förlaga ska vara Mian Lodalen?

Pocketutgåvan står tummad i min bokhylla, jag läste den flera varv för den var spännande. Just spännande, trots att ordet annars missbrukas friskt i litteratursammanhang. Nu i höst kommer Boije af Gennäs ut med sin följande roman, Högre än alla himlar, som djärvt nog utannonseras som första delen i en trilogi. Samtidigt har Boije av Gennäs en pjäs på Stockholms stadsteater, Kvinna klädd i solen. Skrivpausen lär ha berott på att Boije af Gennäs gifte sig och fick barn. "Romanskrivandet fyller hela himlen för mig och jag har inte listat ut hur man gör det när man har småbarn", sa hon i Expressen för fem år sedan.

Noterar hennes astronomiska ordval. Stjärnor, himlar, solen, himlen. Är det kitschigt eller modigt att välja sådana ord? Fungerar de avväpnande? Läsaren sänker garden, loppet är kört, korten på bordet, det är bara att ta emot?

Småfarligt à la Wasteland

Så blev alltså min löprunda förkortad av säkerhetsskäl. Springer man ut mot Ärtholmen (mjukt underlag, bra för kroppen) kantas vägen nämligen av utan uppenbar anledning parkerade husvagnar och -bilar med igenbommade fönster. Ett antal gånger har jag kutat förbi där och tänkt att det här känns lite småfarligt à la wasteland, men på något sätt blir kvällarna hela tiden mörkare och de parkerade fordonen allt mer suspekta och då börjar det kännas mera storfarligt.

Från och med igår springer jag alltså inte längre där. Imorse hade sedan Hbl en notis om att en kvinna blivit våldtagen av tre män i en vit paketbil, det kändes nästan som en kommentar.

Eftersom såna där hörlursknappar inte passar mina näpna små öron (hörlurarna är förstås designade för manliga öron) har jag förmånen att höra brottstycken ur konversationer mellan andra som är ute och luftar på sig i augustikvällen. Inblickarna blir ju mycket korta men desto mer fantasieggande.

Alla verkar ha problem med sina relationer. Här några smakprov på stillsamma intermezzon:

- En ung kvinna och en ung man kommer gående. Hon leder sin cykel och ser tillintetgjord och förvirrad ut. Han är blåslagen i ansiktet och snackar. Mannen: "Men fattar du att du är kvinnan i mitt liv." En stund senare möter jag paret igen. Då cyklar kvinnan långsamt och lekfullt bredvid mannen och pratar glatt, ställer frågor, är till lags. Ordningen återställd.

- En man och en kvinna sitter på muren vid hamnen. Hon luktar på honom. Hon: "Du luktar konstigt?" Han: "Äh ... Jag var just i duschen."

- En man på moped försöker imponera på en brud genom att ge henne århundradets skjuts. Han låter mopeden stegra sig, accelererar ohämmat, gör tvärnitar. Hon ser rädd ut på ögonen och henes långa ben flaxar hit och dit, taget om killens midja är krampaktigt.

Det är överhuvudtaget märklig stämning dessa varma augustikvällar. Folk är ute men de verkar inte särskilt glada. Jo - de nykära verkar helt nöjda men också de är ju på sitt sätt lite hysteriska. Sen är det ju den allmänt närvarande fyllan som gör sitt. Och den hotfulla Bungy Jump-ställningen i skyn.

Höstvisan, vers ett-två: motionen och minnet

Meddelas härmed att sportsäsongen är inledd. Även om sommarvärmen stadigt håller i sig och den svalkande höstkänslan av allt är nytt och möjligt! ännu inte infunnit sig springer jag nu regelbundet.
Så står det skrivet.

Har drabbats av högmod över att helt cold turkey sent igår kväll lyckats löpa inte mindre än 7,5 kilometer - och njuta av det. Regeln lär vara att aldrig springa fortare än att man samtidigt kan prata. Så det gjorde jag. Sprang som en varg. De lär ska kunna lunka hur långt som helst. Varglunken.

Till och med huvudet funkar ju när man löper (det vittnar väl inte minst all nyutkommen löparlitteratur om), men ögonen blir lite sämre, jag vet inte vad det är, synen försämras alltså? Drog mig till minnes hur jag under mina eviga löprundor i Hangö i tonåren alltid lämnade glasögonen hemma (de glider längs näsan när man svettas) och följaktligen såg endast de stora linjerna. Rutten gick delvis längs vackra Bellevuestranden som leder ut till De fyra vindarnas hus - där sprang jag i skön soluppgång varje morgon, och det gick ju bra, men min stig fortsatte sen in i skogen. Springa i skogen utan att se: en klassiker i flera olika genrer.

Och jag kånkade på en gul Walkman som man måste hålla relativt stilla för att ljudet inte skulle börja svaja. Jag sprang varje dag för jag trodde att magen skulle ha något med platthet att göra och hade väl också fått nys om att det fanns någonting som hette anorexi och som jag försökte flirta med ett litet tag. (Lyckligtvis var jag inte alls anorexitypen trots trots mitt duktiga ambitiösa flickskap.)

En kväll på stan träffade jag en åtskilligt äldre karl som på fyllan lovade följa med mig ut och springa följande morgon. Vi stämde träff vid Bellevuestranden klockan 6.30 och jag var säker på att han inte skulle dyka upp men det gjorde han - på cykel. Så sprang jag då medan han cyklade bredvid helt nöjd och bakfull och tittade.