Höstvisan, vers ett-två: motionen och minnet

Meddelas härmed att sportsäsongen är inledd. Även om sommarvärmen stadigt håller i sig och den svalkande höstkänslan av allt är nytt och möjligt! ännu inte infunnit sig springer jag nu regelbundet.
Så står det skrivet.

Har drabbats av högmod över att helt cold turkey sent igår kväll lyckats löpa inte mindre än 7,5 kilometer - och njuta av det. Regeln lär vara att aldrig springa fortare än att man samtidigt kan prata. Så det gjorde jag. Sprang som en varg. De lär ska kunna lunka hur långt som helst. Varglunken.

Till och med huvudet funkar ju när man löper (det vittnar väl inte minst all nyutkommen löparlitteratur om), men ögonen blir lite sämre, jag vet inte vad det är, synen försämras alltså? Drog mig till minnes hur jag under mina eviga löprundor i Hangö i tonåren alltid lämnade glasögonen hemma (de glider längs näsan när man svettas) och följaktligen såg endast de stora linjerna. Rutten gick delvis längs vackra Bellevuestranden som leder ut till De fyra vindarnas hus - där sprang jag i skön soluppgång varje morgon, och det gick ju bra, men min stig fortsatte sen in i skogen. Springa i skogen utan att se: en klassiker i flera olika genrer.

Och jag kånkade på en gul Walkman som man måste hålla relativt stilla för att ljudet inte skulle börja svaja. Jag sprang varje dag för jag trodde att magen skulle ha något med platthet att göra och hade väl också fått nys om att det fanns någonting som hette anorexi och som jag försökte flirta med ett litet tag. (Lyckligtvis var jag inte alls anorexitypen trots trots mitt duktiga ambitiösa flickskap.)

En kväll på stan träffade jag en åtskilligt äldre karl som på fyllan lovade följa med mig ut och springa följande morgon. Vi stämde träff vid Bellevuestranden klockan 6.30 och jag var säker på att han inte skulle dyka upp men det gjorde han - på cykel. Så sprang jag då medan han cyklade bredvid helt nöjd och bakfull och tittade.