Flickor (tankar på grundnivå)

Jag funderar på flickor.
Jag kommer inte ihåg hurdana flickor är.
Som jag minns det är flickor inte så stillsamma att det gränsar till apati.
Det kan också hända att jag som mamma till två pojkar är van vid stor aktivitet och därför har skeva referensramar, men det bär mig emot att tänka så eftersom jag har för mig att också flickor kan innehålla en hel del liv.

I parkerna runtomkring har jag den senaste tiden suttit och iakttagit flickor. I en sandlåda satt två familjedagvårdare och några barn, alla utom ett av barnen var flickor. Jag trodde först det var en grupp syndrombarn, så avvikande stilla satt de. Deras ansikten var nollställda. En av flickorna flinade några gånger, hon var uppenbarligen gruppens "vilda flicka". Alla barnen hade ljusa lätta bomullskläder som såg dyra ut (pojken hade förstås mörkblått) och var i 1,5-2-årsåldern.

Dagvårdarna var förtjusta. Gång på gång upprepade de att det här är en grupp med bara flickor, "åh, titta, nu sitter tre jäntor på rad, åh." De tog upp barnen utan att barnen bett om det, de kramade och pussade dem så mycket att jag i något skede hann tänka att det kanske var två mor- eller farmödrar med ovanligt många barnbarn i samma ålder (sen frågade jag hur det var och fick veta att de var just familjedagvårdare).

Det är ju inget fel på att krama och pussa, det är ju underbart med dagvårdare som är varma och kärleksfulla. Men pojken rörde sig, flickorna var som små mjuka robotar.

Och det var konstigt.