Häromdagen råkade min blick falla på tre personer som kom släntrande längs metroperrongen. Två män i min ålder kanske, tilltufsade och raggiga, hukande men flinande, de var okej. Ett par steg efter dem gick en reslig kvinna i täckjacka, hon kan ha varit i 60-årsåldern. Dessa tre pratade med varandra, ganska muntert, ingen av dem verkade särskilt påverkad av något ämne, men jag tyckte mig uttolka att dagens projekt var inlett.
Kvinnan steg ombord på metron samtidigt som jag, männen fortsatte upp till Revalstorget.
Jag kände mig lite besatt av att få veta om kvinnan var männens mamma eller kompis eller vad, så jag stirrade på henne en stund (som om det hade bjudit på svar). Blev rikt belönad, för i tinningen på hennes mössa stod det: RUMAT MEIKKAA (smink är för fula).
Jag vet inte, det var roligt på något vis, ett långfinger från oväntat håll.
Det rimmar illa
6 dagar sedan
Fin story! Ibland är vardagen bara helt oslagbar i just det där, långfingret som dyker upp mitt bland alla förväntningar, mitt i den halvriktade nyfikenheten. Känns igen!
SvaraRaderaMå en aldrig förlora förmågan att låta sig muntras upp av sånt!
Raderahärligt och lite sant ;P
SvaraRadera