Långfingret

Häromdagen råkade min blick falla på tre personer som kom släntrande längs metroperrongen. Två män i min ålder kanske, tilltufsade och raggiga, hukande men flinande, de var okej. Ett par steg efter dem gick en reslig kvinna i täckjacka, hon kan ha varit i 60-årsåldern. Dessa tre pratade med varandra, ganska muntert, ingen av dem verkade särskilt påverkad av något ämne, men jag tyckte mig uttolka att dagens projekt var inlett.
Kvinnan steg ombord på metron samtidigt som jag, männen fortsatte upp till Revalstorget. 
Jag kände mig lite besatt av att få veta om kvinnan var männens mamma eller kompis eller vad, så jag stirrade på henne en stund (som om det hade bjudit på svar). Blev rikt belönad, för i tinningen på hennes mössa stod det: RUMAT MEIKKAA (smink är för fula).

Jag vet inte, det var roligt på något vis, ett långfinger från oväntat håll.

Nasty

Hej strupkatarr, nu är det du och jag igen. Och det betyder absolut tystnad, man får inte ens viska vid strupkatarr. På nätterna ligger katarren och fräter in sig i struphuvudet, då gör det ont. Man torrhostar och tänker dunkelt att det här är nasty (ett bra ord, kan vi ett motsvarande på svenska?).

Jag tycker illa om att vara tyst, det gör mig ännu mer melankolisk än vanligt. Man glider runt som en tragedienne och verkar säkert martyrisk trots att man inte alls är det. Har ni förresten varit ensamma med barn och inte fått/kunnat tala? Det intressanta som hände häromkvällen var att ungarna också blev helt tysta. De smög omkring med mjuka rörelser och viskade. Det var ju trevligt men om man vänder på det och tänker på situationer då alla hojtar och stökar - vad kommer man fram till då om man nagelfar sitt eget beteende lite?

Skammen

Har känt lite skam för hushållsgnället nedan, men lyckligtvis innehåller den tankefiguren också ett bestämt avfärdande av skammen. Skam är väl för övrigt en ganska misslyckad känsla i det att det ofta är fel personer som känner den och i alldeles fel sammanhang.

Förresten, Lindholm har bra grejer på gång.

Är ni andra liksom jättebra på att sköta hushållet?

Genom åren har det väl blivit några inlägg på det här temat, men hurra, här kommer ett till. Nämligen: HUR kan det krävas så orimligt mycket kraft och konsekvens för att hålla ett hushåll på en nivå som kunde kallas noll?

Jag städar varje kväll, utan undantag, och dessutom går mina dagar åt till att plocka, plocka, plocka. Plocka fram, plocka upp, plocka ner, plocka in. Jag antar att man borde känna nån sorts frid när man utför sina vardagssysslor, och visst, det finns en syssla som kan kännas fridfull, och det är att plocka i och ur diskmaskinen. Det beror i och för sig på att vi levde utan diskmaskin i så många år och att all min fritid då gick åt till att diska.

När allt är så lätt nuförtiden, hur kan det vara så svårt? Klockan är 23 nu och jag har ett helt rum fullt med tvätt: tvätt som hänger torr på torkställningen, tvätt som är nerplockad och ligger vikt i obestämbara högar på den lilla soffmöbeln, rena handdukar och lakan i Ikeapåsar. Men eftersom jag är en rebell låter jag nu det där bero tills i morgon, liksom jag låtit det bero halva veckan nu. Det känns trist, för det skulle vara trevligt att vakna upp till en söndag med ett hem på nollnivå, men jag tror att jag avlider om jag börjar med den där tvätten nu.

Kan man få ens ett gram av det där goda pyssliga husmorshumöret som lär existera i universum? Please?

Nagelmoln, porer och gröt

För en tid sedan tangerade jag mörkret i Hangö, och för en stund sedan när jag svarade på en kommentar på inlägget mindes jag plötsligt att man i min 80-talsbarndom i staden så gott som alltid hade vita fläckar i naglarna. Moln som långsamt svävade uppåt och till slut försvann ur nageln och ut i omgivningen, vet ni? Jag tror det var nån sorts kalk. Eller kalkbrist? Eller vitaminbrist? Vet nån?

Nuförtiden har jag aldrig sådana, jag antar att det har att göra med födan och på 80-talet var maten nog snäppet kärvare än nu, men jag måste ha ägnat mycket tid åt att titta på händer. Jag stirrade ju massor på mina egna där i mörkret (tyckte de var för seniga och skämdes för dem) men jag minns också Karins, Petras, Sofias. Vi hade moln i naglarna allihop.

Memory Lane tar mig vidare till en lektion i nån sorts hälsokunskap där flickorna skulle lära sig om "huden". Det finns folk som har stora porer i ansiktet och sen finns det folk som har små porer. De som har små porer har tur för de har snyggare hy, fick vi veta. Det togs exempel ur klassen: DEN har små porer, DEN har stora. Med tanke på att det här var i högstadiet ter sig minnet extra bisarrt.

Mannen i kvartersbutiken förra veckan hade stora porer, han stod välklädd vid gröthyllan och såg plågad ut. Jag skulle ha mandel att göra halloweennaglar på korvfingrar av och när jag smet förbi honom bad han mig om hjälp. 

"Jag ska köpa grötflingor till min 90-åriga pappa - vad ska jag köpa?"
Jag tipsade om de helt vanliga havreflingor jag brukar köpa. 
"Men kan man laga dem i mikron?"
Jag sa att det kan man. Vi läste på paketet för att kolla, mannen verkade skeptisk och stressad. Han hittade själv ett paket med någon sorts snabbflingor, vars tid i mikron utlovades vara en halv minut kortare än de vanliga flingornas.
"Ja, det är ju inte jag som ska laga gröten förstås, det är en hemhjälp."

Det var så okonstigt och på något vis så sorgligt.

Baxar melankolin mot ytterdörrn genom att göra reklam

Är det okej om jag försöker mota melankolin i grind (eller kanske snarare baxa melankolin längre mot ytterdörrn eftersom den ligger och kladdar i min tambur) genom lite reklam?

Kanske inte, men nu blir det så.

Reklam: 1
Träffade Jungerstenskan, alias Sara Jungersten under Helsingfors bokmässa och medan vi sofistikerat läppjade på svalt vitt vin diskuterade vi nagellack och skrivande. Det finns nämligen nagellacksfärger som gör att fingrarna blir helt stumma, det går inte att skriva i vissa kulörer. Sedan finns det skrivarnagellacket, och det är Mavalas "Amsterdam".
Det här var vi mycket överens om, faktiskt till den grad att jag nu lanserar detta som sanning.

Reklam: 2
Linda Skugge kommer med ny bok i vår och så här beskrivs den nånstans på internet: "Jag trodde att jag var så dålig, att jag snart skulle bli utbytt för att jag var så dålig. Jag älskade att skriva, jag var alltid i trans när jag skrev. Jag mådde bara bra i skrivandet. Orden bara kom till mig, de vällde fram. I 40 - constant reader skriver Linda Skugge kort, vasst och ärligt om sig själv, omvärlden och livet som skrivande och läsande människa. Om att fylla fyrtio och googla trailerpark-hus för att kunna bo billigt så att man har råd att skriva böcker. Om att tatuera Bret Easton Ellis citat disappear here på kroppen. Om att läsa om alla sina gamla texter utan att hitta det som sägs vara så hemskt. Om att maniskt läsa bok efter bok, för att förstå verkligheten bättre. Om en önskan att bli förstådd som Linda Skugge och inte Linda Skugge."

Vill man läsa den boken eller?