Knarkmardrömmen

Just nu går jag omkring och tänker mycket på knarkare. Knarkarresonemanget har haft sin intensivfas sedan jag råkade vänta på olika bussar och spårvagnar i Sörnäs kurva och fick se en hel del utslagna, alkisar, narkomaner, liknande. Minns särskilt snubben utanför A-kliniken som hade en mössa som det stod ROSVO på, och med lite mindre font: RÖVARE. Kände ömhet för honom, eller kanske för hans mössa, eller kanske för det trötta huvudet som värmdes av den där tvåspråkiga mössan. Alkisar i morgonljus som köar för hjälp, det är inte en speciellt hotfull syn, och nästan alltid när jag ser en missbrukare tänker jag på att den personen har varit rultig baby, kavat treåring, storögd sexåring osv. Sentimentaliteten jobbar på.

Efter mina sejourer i Sörnäs kurva satt Hanna och jag sen här vid köksbordet och googlade "meth teeth", för vi började fundera på varför folk med knarkiga utseenden så ofta verkar vara tandlösa. Att googla "meth teeth" är ingen barnlek. 

Sen läste jag Jungs knarkarinlägg - "Alltså, knarkliv. Hur kan det ens finnas ett så orättvist, rotit öde?" - och då började jag drömma mardrömmar samtidigt som narkomanerna blev synligare i verkligheten. 

Därefter såg jag delar av någon dokumentär på tv, den handlade om hur USA:s fängelser måste vara fyllda för det är business, och så knarklangarna som var smånördar som satt där på livstid, och så tänker man på alla stackars knarkare som gått på världens nit och på deras hemska liv, och så tänker man på alla som lider/dör/blir mördade/sörjer på grund av knark, och så hatar man knark ännu mer än förr.

Och i natt, jag delade taxi från någon flygplats med en trevlig person, en kvinna i min egen ålder som plötsligt sa att hon behöver sila som om det var den mest naturliga saken i världen. Och så stack hon nålen i sin arm, alltjämt trevlig, och så förändrades hon, och så minns jag inget mer utom mitt eget stora obehag.