Bloggen som litterärt grepp

I senaste Vi läser berättar författaren Chimamanda Ngozi Adichie om berättargreppet hon valt i sin nya roman Americanah. Temat i romanen är den stora betydelsen av vad man råkar ha för hudfärg och en av karaktärerna är Ifemelu, en anonym bloggare. "[jag valde greppet] för att fokus inte skulle hamna på var hon kommer ifrån, utan på vad hon säger", säger Adichie. Hon låter bloggaren Ifemelu ta upp de svåraste frågorna i romanen, i bloggform. Adichie: "Bloggen ger en förtrolighet och flexibilitet som journalistiken saknar. Jag ville att det skulle vara roligt, annorlunda och långt ifrån mina egna formuleringar."

Här är jag kanske inte helt förtjust i jämförelsen mellan bloggar och journalistik, eftersom journalistiken har helt andra metoder till sitt förfogande och saknar bloggens möjlighet till hämningslös subjektivitet, men jag tycker ändå att resonemanget är stimulerande. Vidare förklarar Adichie att hon valde greppet "[f]ör att kunna sticka hål på argument, utmana och förolämpa. För att kunna vara farligt frispråkig och slippa låtsas. [...] Bloggar ska vara roliga samtidigt som de säger något väldigt viktigt." Bloggen låter ju som ett perfekt litterärt redskap!

I samma nummer av Vi läser finns förresten också en artikel om mobiltelefonerna som nytt dramaturgiskt verktyg, med Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek som ett av exemplen. Stora delar av Anderssons berättelse går ut på att huvudpersonen väntar på samtal eller sms, ibland sänder hon iväg dum-sms som hon absolut borde låta bli. Jag gillar Anderssons kommentar: "Om min roman utspelade sig i en tid där det inte fanns telefon, skulle det nog ha blivit en novell."