skip to main |
skip to sidebar
Har i dag gasat omkring helt oromantiskt i staden där jag växte upp, Hangö. Hangö är en mycket fin stad (jag älskar Hangö men är såklart subjektiv etc) som råkar vara Finlands sydligaste, den besitter den småstadsangst som är typisk för mindre städer men här finns också de goda sidorna, den ambivalenta samhörigheten ute på udden. Hangö är också kontrasternas stad: det absolut häftigaste och vackraste och historiskt creddigaste kontrasteras mot social kontroll, kriminalitet, knark och misär.
Min egen uppväxt har tack vare gynnsamma omständigheter varit trygg och jag känner stor och oironisk kärlek till Hangö, särskilt nu när mörkret sänker sig över årstiden.
Många känner till Hangö på sommaren, sommarstaden, och många frågar hur det är att bo här på hösten och vintern, i totalmörkret. Varje gång tänker jag: va, är det inte mörkt i hela Finland på vintern? Men kanske är det mörkt på ett särskilt sätt i Hangö? Havets påträngande närvaro, till exempel? Att Hangö är en halvö, betyder det något för graden av mörker? Att rälsbussen är mycket ensam när den lämnar den närmaste staden Ekenäs?
När jag tänker på min uppväxt tänker jag faktiskt på manchestermörkret, 80-talet, det var alltid helt becksvart men varma kökslampor och läslampor gjorde så man såg något och fokuserade på det som lystes upp: fejs. texter. vampyrfilmer. pennor mot papper. smörgåsar. Mörka morgnar, mörka kvällar, ändå en trygghet och cykelns dynamo som visade vägen.
Och gatlyktorna. I går kväll när jag körde in till Hangö stad var det helt mörkt just vid infarten, just där vid Välkommen till Hangö-skylten. Det var som att komma från Finland till något darklands, till ett undantagstillstånd. Jag misstänker att staten betalar belysningen ungefär fram till dit där det blir mörkt, sen går det på stadens räkning, och då blir det mörkt på det avsnittet.
Ni vill nog inte läsa något enda fragment av min hjärnas innehåll just nu, men jag vill gärna hänvisa till Kristina Lugns och Alice Munros utsagor, samt till Babelredaktionens samlade trust som fått till stånd ett utmärkt program om nobelpristagaren.
Lugn berättar att hon i 30 år har känt sig som om hon var författad av Munro, och Munro talar om kvinnors villkor som skrivande människor.
Just nu går jag omkring och tänker mycket på knarkare. Knarkarresonemanget har haft sin intensivfas sedan jag råkade vänta på olika bussar och spårvagnar i Sörnäs kurva och fick se en hel del utslagna, alkisar, narkomaner, liknande. Minns särskilt snubben utanför A-kliniken som hade en mössa som det stod ROSVO på, och med lite mindre font: RÖVARE. Kände ömhet för honom, eller kanske för hans mössa, eller kanske för det trötta huvudet som värmdes av den där tvåspråkiga mössan. Alkisar i morgonljus som köar för hjälp, det är inte en speciellt hotfull syn, och nästan alltid när jag ser en missbrukare tänker jag på att den personen har varit rultig baby, kavat treåring, storögd sexåring osv. Sentimentaliteten jobbar på.
Efter mina sejourer i Sörnäs kurva satt Hanna och jag sen här vid köksbordet och googlade "meth teeth", för vi började fundera på varför folk med knarkiga utseenden så ofta verkar vara tandlösa. Att googla "meth teeth" är ingen barnlek.
Sen läste jag Jungs knarkarinlägg - "Alltså, knarkliv. Hur kan det ens finnas ett så orättvist, rotit öde?" - och då började jag drömma mardrömmar samtidigt som narkomanerna blev synligare i verkligheten.
Därefter såg jag delar av någon dokumentär på tv, den handlade om hur USA:s fängelser måste vara fyllda för det är business, och så knarklangarna som var smånördar som satt där på livstid, och så tänker man på alla stackars knarkare som gått på världens nit och på deras hemska liv, och så tänker man på alla som lider/dör/blir mördade/sörjer på grund av knark, och så hatar man knark ännu mer än förr.
Och i natt, jag delade taxi från någon flygplats med en trevlig person, en kvinna i min egen ålder som plötsligt sa att hon behöver sila som om det var den mest naturliga saken i världen. Och så stack hon nålen i sin arm, alltjämt trevlig, och så förändrades hon, och så minns jag inget mer utom mitt eget stora obehag.
Och när man ändå är i tipsartagen: Missa inte Nanna Johansson om män som är ointresserade av kvinnor! Kan det vara veckans, månadens, årets bästa?
Nanna Johansson var förresten gäst hos Kristoffer Triumf i Värvet i somras. Särkilt väl minns jag hennes resonemang kring sin oförmåga att fixa saker och sin förmåga att istället "leva runt" saker som borde fixas. Här kanske någon kan förnimma vag igenkänning.
Min vän Hanna som har koll på brittisk radio tipsade mig, på tal om Värvet och andra poddar, om BBC-programmet Desert Island Discs. Kirsty Young bjuder in någon intressant person till sin studio, pratar med personen om personens liv och sinne, och låter personen spela lite musik. Som avslutning ska personen välja vilken musik, vilken bok och vilken "luxury item" hen skulle ta med sig till en öde ö.
Igår lyssnade jag på Desert Island Discs med Zadie Smith medan jag lagade mat och vill starkt rekommendera det. Jag njöt särskilt av tonen i programmet, det lugna men alls inte söliga tempot, rösterna, och frånvaron av forcerad coolhet. Det är möjligt att jag på grund av kulturell okunskap eller språkförbistring eller starkt fräsande lök i pannan inte uppfattade Smiths coolhetsmarkörer, men jag tyckte hon verkade avväpnande uppriktig beträffande många saker. Det viktigaste med författaryrket, själva skrivandet, fick mycket utrymme utan att bli upphöjt på ett irrelevant sätt. Poserandet uteblev, och då trädde det verkligt coola fram - det som inte kan appliceras.
I Göteborg missade jag seminariet med Linda Skugge och hennes syster Sigrid Tollgård som tillsammans skrivit romanen 1989. Jag hade väldigt gärna hört dem tala om processen, jag skärper alltid till mig när någon har skrivit en bok tillsammans med någon annan. Hur går det till liksom? Hur är det möjligt? Vad är syftet?
Man kan ju skriva samtidigt i samma dokument nuförtiden, tekniskt är det upplagt för succé och till och med en ny litterär metod, men hur får man två sinnen att funka ihop så att resultatet blir en text som båda är tillfreds med?
Tanken går till de pararbeten som knackades ihop i högstadiet. Karin och jag framför Karins föräldrars dator i deras vardagsrum, vårt resultatinriktade kompromissande. Karin och jag var bästa vänner och hade varit det sedan fyraårsåldern, vi visste hur den andra tänkte, men ändå minns jag det där främlingskapet i själva processen från hjärngegga till läsbar text. Då var det absolut inget problem, vi bara gjorde det, men det var en kort uppsats. Jag har svårt att tänka mig hur våra temperament, tänkesätt och rutiner skulle hålla för ett större projekt, även om jag tänkt på att vi borde testa, Karin och jag.
Kanske framgången i att skriva tillsammans helt enkelt är avhängigt vad man har för avsikt med sitt skrivande, vad det ska blir för slags text.
På mässan råkade jag få syn på en volym med Paul Austers brevväxling med JM Coezee, Here and Now heter den. Jag har alltid tyckt om att läsa brevväxlingar men tonen i den här var åtminstone vid första anblicken så pretentiös och vördnadsfull att jag tappade intresset. Ändå stod jag en stund och velade och funderade på att köpa den, mitt första intryck kan ju ha varit felaktigt och min längtan efter att läsa brevväxlingar är stor och konstant.
Brevböcker och böcker skrivna i samarbete är förstås två olika saker, men jag tycker ändå man kan diskutera dem på samma dag - särskilt om brevväxlingen från början har som mål att publiceras.
Skulle du kunna tänka dig att skriva en bok ihop med någon?
Och vems brevväxling skulle du vilja läsa?
I senaste Vi läser berättar författaren Chimamanda Ngozi Adichie om berättargreppet hon valt i sin nya roman Americanah. Temat i romanen är den stora betydelsen av vad man råkar ha för hudfärg och en av karaktärerna är Ifemelu, en anonym bloggare. "[jag valde greppet] för att fokus inte skulle hamna på var hon kommer ifrån, utan på vad hon säger", säger Adichie. Hon låter bloggaren Ifemelu ta upp de svåraste frågorna i romanen, i bloggform. Adichie: "Bloggen ger en förtrolighet och flexibilitet som journalistiken saknar. Jag ville att det skulle vara roligt, annorlunda och långt ifrån mina egna formuleringar."
Här är jag kanske inte helt förtjust i jämförelsen mellan bloggar och journalistik, eftersom journalistiken har helt andra metoder till sitt förfogande och saknar bloggens möjlighet till hämningslös subjektivitet, men jag tycker ändå att resonemanget är stimulerande. Vidare förklarar Adichie att hon valde greppet "[f]ör att kunna sticka hål på argument, utmana och förolämpa. För att kunna vara farligt frispråkig och slippa låtsas. [...] Bloggar ska vara roliga samtidigt som de säger något väldigt viktigt." Bloggen låter ju som ett perfekt litterärt redskap!
I samma nummer av Vi läser finns förresten också en artikel om mobiltelefonerna som nytt dramaturgiskt verktyg, med Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek som ett av exemplen. Stora delar av Anderssons berättelse går ut på att huvudpersonen väntar på samtal eller sms, ibland sänder hon iväg dum-sms som hon absolut borde låta bli. Jag gillar Anderssons kommentar: "Om min roman utspelade sig i en tid där det inte fanns telefon, skulle det nog ha blivit en novell."
