It would be nice if the culture could catch up

I går kväll instagrammade Lena Dunham den amerikanska författaren Mary McCarthys ansikte och jag kastade mig omedelbart in på google för att ta reda på mer. En av de första träffarna ledde till The New Yorker, som lockade med följande rubrik: "The Formidable Friendship of Mary McCarthy and Hannah Arendt" och inledningen: "Many women hunger for models of intellectual self-confidence, and female friendships can be rich soil for them ..."

Jag klickade och klickade på länken och fick till slut veta att sidan var överbelastad. Ni som kan det här med det sociala internet: Kan det ha haft att göra med att Lena Dunham, som har 475 000 följare på Instagram, lade ut McCarthys ansikte och alla gjorde exakt som jag och fastnade för exakt samma läckra rubrik och ingress? En halv miljon pers klickade som galningar för att få läsa mera om kvinnliga rollmodeller i det intellektuella, och om kvinnlig vänskap i förhållande till detta.

Alla andra gav upp, jag hängde kvar och fick läsa. Artikeln visade sig vara en sågning av filmen "Hanna Arendt", och en av invändningarna är att Mary McCarthy framställs som "silly" och att Arendts och McCarthys relation framställs som helt fokuserad på kärlek och karlar. Artikelskribenten Michelle Dean formulerar en mening som bör citeras: "Women talk about ideas among themselves all the time. It would be nice if the culture could catch up."