Vidare om den där törnekronan som nämndes i förra inlägget: Hela skeendet kring den var som en blandning av Mia Francks bok Martrådar och David Lynch filmer.
STARK sol. BLÖT hetta. Ett torg i stadens äldsta del. Jag gick där med barnen, hörde motorljud bakifrån och plötsligt ven två förbi. Det var två unga långhåriga kvinnor, flickor närmast, som i skydd av hjälmar rasade över torget, den ena på moped och den andra på nån sorts fyrhjuling. De körde nästan över mitt yngre barn och jag skrek till, alla stannade upp i STARK sol.
Det blev tyst, några små stånd med hantverk stod framför oss och kvinnan med törnekronan var där. Barnen och jag tittade på bärnsten. Vi gick därifrån, jag skyndade på dem.
*
I dag kom Ny Tid. I den skriver jag om Johanna Langhorsts bok Förortshat. Bra bok! Angeläget ämne. En sak jag inte skrev i recensionen är att Langhorst skriver mycket skickligt; hon lyckas kombinera känslor, tankar, stämningar med enkäter, statistik, intervjuer, analyser.
Det rimmar illa
5 dagar sedan
din recension fick mig att skriva en text, "stockholmssyndromet och staden", finns på bloggen.
SvaraRaderaåh så jag gilla det du skrev om förorten i Ny tid. Hela tiden, också under uppväxten, fast det är länge sen den där känslan. Att man levde ett fint och s t o r t liv, så kom man till city och där var typ några k v a r t e r och de var såå märkliga. Jag älskade och älskar Botby gård. Och hela det där landskapet. They dont know, they dont know.
SvaraRaderaHar läst, återkommer om den, Elaka.
SvaraRaderaMonika, så är det! Och GLAD att du gillade Ny Tid-texten.