Franskt skvaller

Jag hade glömt hur mycket jag tycker om tunna romaner av franska författarinnor. På Hangö bibliotek häromsistens hittade jag Sekwa förlags översättning av Rien de grave av Justine Levy, Inget allvarligt heter den efter att en Alexandra Dumas (klart bra namn!) översatt den och ja, den borde såklart bli läst på franska men den är skriven i staccatotempo, läsarten är snabb; min franska skulle bågna.

Med belåten attityd identifierade jag genast rytmen. Jaja, fransmän, det ska vara franskt, det ska vara såhär, lite som i Bodil Malmstens Nästa som rör mig, förresten. Lite som jag skriver nu, sånt smittar av sig, man blir som de franska författarinnorna och vad är väl lyckligare än det?

Inget allvarligt visar sig vara en riktig skvallerroman. Justine Levy skriver om hur hennes man lämnade henne för "idealkvinnan Paula" - som i verkligheten heter Carla Bruni. Det här var hett stoff när boken utgavs i Frankrike år 2006, sedermera gick Bruni som vi vet vidare till Nicolas Szarkozy. Verklighet och saga, det är ingen hejd på den enheten.

Franskt elitskvaller, alltså. Men också ärligt, roligt, intimt och sofistikerat på ett sätt som jag hittills bara sett hos just franska författarinnor. Amélie Nothomb fast hon är väl från Belgien, Marie Darrieussecq.

Här en liten mening till alla närsynta:

"Jag har inte tagit på mig linserna. För att reta honom ännu mer har jag bestämt mig för att spela elak liten blind flicka som inte kan se bortanför min säng."

Fint. Läser vidare.