I går kväll instagrammade Lena Dunham den amerikanska författaren Mary McCarthys ansikte och jag kastade mig omedelbart in på google för att ta reda på mer. En av de första träffarna ledde till The New Yorker, som lockade med följande rubrik: "The Formidable Friendship of Mary McCarthy and Hannah Arendt" och inledningen: "Many women hunger for models of intellectual self-confidence, and female friendships can be rich soil for them ..."
Jag klickade och klickade på länken och fick till slut veta att sidan var överbelastad. Ni som kan det här med det sociala internet: Kan det ha haft att göra med att Lena Dunham, som har 475 000 följare på Instagram, lade ut McCarthys ansikte och alla gjorde exakt som jag och fastnade för exakt samma läckra rubrik och ingress? En halv miljon pers klickade som galningar för att få läsa mera om kvinnliga rollmodeller i det intellektuella, och om kvinnlig vänskap i förhållande till detta.
Alla andra gav upp, jag hängde kvar och fick läsa. Artikeln visade sig vara en sågning av filmen "Hanna Arendt", och en av invändningarna är att Mary McCarthy framställs som "silly" och att Arendts och McCarthys relation framställs som helt fokuserad på kärlek och karlar. Artikelskribenten Michelle Dean formulerar en mening som bör citeras: "Women talk about ideas among themselves all the time. It would be nice if the culture could catch up."
Jag hade glömt hur mycket jag tycker om tunna romaner av franska författarinnor. På Hangö bibliotek häromsistens hittade jag Sekwa förlags översättning av Rien de grave av Justine Levy, Inget allvarligt heter den efter att en Alexandra Dumas (klart bra namn!) översatt den och ja, den borde såklart bli läst på franska men den är skriven i staccatotempo, läsarten är snabb; min franska skulle bågna.
Med belåten attityd identifierade jag genast rytmen. Jaja, fransmän, det ska vara franskt, det ska vara såhär, lite som i Bodil Malmstens Nästa som rör mig, förresten. Lite som jag skriver nu, sånt smittar av sig, man blir som de franska författarinnorna och vad är väl lyckligare än det?
Inget allvarligt visar sig vara en riktig skvallerroman. Justine Levy skriver om hur hennes man lämnade henne för "idealkvinnan Paula" - som i verkligheten heter Carla Bruni. Det här var hett stoff när boken utgavs i Frankrike år 2006, sedermera gick Bruni som vi vet vidare till Nicolas Szarkozy. Verklighet och saga, det är ingen hejd på den enheten.
Franskt elitskvaller, alltså. Men också ärligt, roligt, intimt och sofistikerat på ett sätt som jag hittills bara sett hos just franska författarinnor. Amélie Nothomb fast hon är väl från Belgien, Marie Darrieussecq.
Här en liten mening till alla närsynta:
"Jag har inte tagit på mig linserna. För att reta honom ännu mer har jag bestämt mig för att spela elak liten blind flicka som inte kan se bortanför min säng."
Vidare om den där törnekronan som nämndes i förra inlägget: Hela skeendet kring den var som en blandning av Mia Francks bok Martrådar och David Lynch filmer.
STARK sol. BLÖT hetta. Ett torg i stadens äldsta del. Jag gick där med barnen, hörde motorljud bakifrån och plötsligt ven två förbi. Det var två unga långhåriga kvinnor, flickor närmast, som i skydd av hjälmar rasade över torget, den ena på moped och den andra på nån sorts fyrhjuling. De körde nästan över mitt yngre barn och jag skrek till, alla stannade upp i STARK sol.
Det blev tyst, några små stånd med hantverk stod framför oss och kvinnan med törnekronan var där. Barnen och jag tittade på bärnsten. Vi gick därifrån, jag skyndade på dem.
*
I dag kom Ny Tid. I den skriver jag om Johanna Langhorsts bok Förortshat. Bra bok! Angeläget ämne. En sak jag inte skrev i recensionen är att Langhorst skriver mycket skickligt; hon lyckas kombinera känslor, tankar, stämningar med enkäter, statistik, intervjuer, analyser.
Jaha, också tänkandet går alltså i cykler. De senaste dagarna har ett tema i denna skalle varit Beyoncé. bläddrar tillbaka i salongen och ser att jag den 18:e juni, för nästan ett år sedan, kollat en Shakiravideo och funnit den full av uppslag.
I söndags råkade jag få syn på en konsert på tv, det var visst någon konsert som skulle vara till förmån för kvinnor på något vis, Beyoncé uppträdde där i tajta shorts. "Det här är komiskt", sa jag högt, men lämnade resten av analysen. Och det var bra, för analysen kom helt gratis redan nästa dag i form av Liv Strömquists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis vargpodd (avsnittet "Ockupera slottet"). Mot slutet av podden är det som om Liv Strömquist talade fram en serie om Beyoncé, ser fram emot att läsa den också, strålande analys, lyssna helst.
Peppe begåvade mig med en artikel som hävdar att vita medelklassfeminister förminskar Beyoncés betydelse som feministikon och nu fattar man ju att det där slappa "Det här är komiskt" var en helt relevant reaktion. Likaså mina barns fejs när de fick se en skymt av spektaklet. Stora ögon, stor koncentration, slurp in med kittet "svinsnygg kvinnlig superstjärna väljer att åla sig på traditionellt vis". Här finns saker att hämta.
Förutom Beyoncés funktion som feministikon diskuterar vargpodden förresten också den faktiskt mycket skumma bågen från de fattiga kvinnorna som syr för H&M i Bangladesh till superrika superstjärnan B som stirrar med tom blick från reklamskyltarna iklädd bikini som tillverkats för just ingen lön alls under undermåliga förhållanden. "En upphottad slav", som Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli sammanfattar det.
Men kolla den här Beyoncévideon, den är verkligen full av uppslag:
