Avsändare Quentin T

Kanske det var för att det är ett par år sedan jag såg en film på bio senast, men jag hade inga problem med att Quentin Tarantinos nya, Django Unchained, är nästan tre timmar lång. Jag hade heller inga problem med att det var en western trots att jag aldrig har lyckats se en vilda västern-film utan att somna (gubbar och damm och vapen och förlegad världssyn, zzz). Det var en massa våld och Bechdeltestet hade den absolut inte klarat - inga problem ändå. Fast jo förresten - en våldsscen var så vidrig att jag var tvungen att blunda. Hatar våld, fattar inte hur det kan vara underhållning för nån, men Tarantinos splatterskjutande går så över all rimlighet att det nästan går att se utan att blir alltför illa berörd.

Det finns och har funnits så mycket elände i världen att det är lätt att glömma bort vissa små incidenter, som till exempel slaveriet i Amerika. Den här filmen, som säkert var spekulativ på hur många sätt som helst, blev en påminnelse om det. Rasbiologi liksom, just det, alive and kicking. "Jag gör vad jag vill med min egendom, om jag vill slår jag in skallen på min egendom med en hammare." Leonardo DiCaprio som karaktären Candie gör ett gott jobb med att förklara det i den här filmen. Obehaglig karl, kolla själva.

Men alltså, själva poängen i det här ofokuserade inlägget är att det går att stå ut med vilda västern, gubbsters i mängder, o-Bechdel och till och med våld om avsändaren vet vad den gör och inte bara grabbar omkring. I fonden finns hela tiden Tarantinos vision och ställningstagande, han är på svaga sidan, han skildrar vit mans gränslösa låghet, han gör en film med gott humör och raseri och eftersom han vet vad han gör lyckas han förmedla sin vision med precision. Den åker liksom inte ut som en pose på biograferna, den gör något, den gör vad dess avsändare vill.

Måste se Kill Bill på nytt, förresten.