torsdag 28 februari 2013

True romance på Klovharun

Jag lovar, jag har egna tankar i huvudet, men eftersom det finns så många andra som har så många bra tankar också vill jag sprida dem i nätchärlekens namn.

Lindman skriver idag om kärlek i litteraturen (med frågetecken) och sågar friskt tusentals år av kärleksskildringar. Igår dissade Lovisienstadt en hel generation, idag dissar Lindman en megatradition, å, jag är svag för såna faxer. Lindman finner alltså inget särskilt intressant i trad. litteratur om det spännande spelet mellan könen och tänker efter grundligt för att komma på en kärleksskildring hon gillar.

Vi har samma favorit! Lindman skriver:

Efter ungefär tre timmars funderingar kommer jag att tänka på Tove Janssons bok Anteckningar från en ö (1996) där hon skriver om livet på Klovharun tillsammans med Tuulikki Pietilä (vars teckningar finns i boken, om jag minns rätt). Är det där verkligen en bok om kärlek? Ja, så minns jag den, trots att det på ytan handlar om andra saker; båtar, väder&vind, byggprojekt, årstidsväxlingar, praktiska bestyr, naturen. Ändå finns det där - som jag minns det - en enorm ömhet i beskrivningarna av livet tillsammans, med de där bestyren, iakttagelserna, förändringarna, en ömhet som inte stansas fast.

Alltså, jag vet inte om jag skulle ha förstått att svara Anteckningar från en ö om någon bett min nämna min favoritkärleksskildring, men när jag ser Lindmans motivering minns jag att det var ju så jag läste den. En stor kärlek där i boken. Kommer inte på några fler kärleksskildringar jag gillar, de finns säkert, men jag är inte alls svag för romantik så det blir lite svårt där. Austen och sånt, jo men nä.

onsdag 27 februari 2013

Två saker jag behövde höra

"#helsingfors vaknar till tisdag. Metron borde nu köra normalt, informerar om ev. störningar. Sol och plusgrader lovas. Staden funkar."

Biträdande stadsdirektör Pekka Sauris morgontweet triggar någonting som liknar en känsla av lycka, harmoni, balans och reson. Staden funkar, mycket vackert och meningsfullt, jag blir på allvar nästan tårögd. (Ett varningens ord: blir ibland tårögd också av marschmusik.)

Lovisienstadt säger förresten också sånt som känns utomordentligt relevant:

"vi håller på att skapa en värld som är helt värdelös. Folk kan inte ens skilja på gran och tall längre. Eller kråka och korp. Vi vet ingenting, vi skapar aldrig nåt nytt, utan återberättar istället, och urvattnar, tills intet återstår."

Läs själva, por favor. Mycket bra perspektiv.

söndag 24 februari 2013

Spooky sexy Sunday

God söndag! Solen skiner och jag lider inte av århundradets champagnebakfylla längre (det gjorde jag igår och det var i sanning fasansfullt).

Här kommer en sensuell låt och en anmärkningsvärd video:







fredag 22 februari 2013

"Aggro-öhhh"

Det första jag fick ögonen på i morse var Lindmans inlägg om komplexa och begripliga sammanhang och arbete och sånt. Tjuppade igenom det sådär som man gör när man tycker att man egentligen inte ska läsa en grej just i den stunden men ändå inte kan hindra det slukande ögats framfart. (Ibland läser jag saker från slutet till början när jag tycker att jag inte har tid att läsa, man är ju för all del en logisk varelse). Tänkte bara: yes, yes, yes, och när jag kom till slutet blev jag allra nöjdast för där står så här: "filosofin för min del startar sällan i förundran, den startar i ett desperat och otåligt aggro-öhhh, vill ha klarhet NU."
Igenkänningens bistra smekning.

Associerade förresten till att statens järnvägar VR påstår att det är en bäver med vänner som städar tågtoaletterna. Bävern har skrivit ett brev till toalettbesökaren, se nedan. Jag vet inte ens riktigt vad där står för blir så upprörd över det aktiva osynliggörandet av städarnas existens. Inte bara ska de städa tågsnusket, de ska också göra det i skuggan av ett gäng påhittade gröna bävrar i "ekologins" namn.


tisdag 19 februari 2013

#tv #lugn #twitter #varghund #kollektivt medvetande #rörligt tänkande #flöde #dreamz

Igår kväll hade jag en ytterst behaglig tv-upplevelse, som jag nu tänkte redogöra för.
Det var SVT-programmet Min sanning som stod på, och Kristina Lugn var gäst.
Där satt hon svartklädd och pratade på sitt lite släpiga sätt, pratade klokt och vettigt och roligt och självrannsakande och liksom inte tvärsäkert.
Det slog mig att där har vi en viktig aspekt i intellektuellt tänkande: att inte låsa sin tanke, inte vara så tvärsäker, behålla tankens rörlighet.
Det är inga självklarheter, min erfarenhet är att det är ovanligt att ha den där rörliga tanken.

Under programmets gång slumrade jag till ibland, vaknade, somnade igen, och när programmet var slut vacklade jag (ja, jag är ett vrak) till sängen och twittrade att jag vill ha sällskap av Kristina Lugn i min dröm. Mathias twittrade blixtsnabbt att han också vill det, och det ledde till att Mathias dök upp i drömmen istället för Kristina Lugn.

Där fanns också två bråkstakar från i går, och en massa arkitektur och brödsmulor. Där fanns också en varghund, stor och snäll, vimsig och känslig. Twittrade den intessanta varghundsinfon när jag satt på morgonmetron. Fick omedelbart svar: "Du tror inte hunden var Kristina Lugn?"

måndag 18 februari 2013

Avsändare Quentin T

Kanske det var för att det är ett par år sedan jag såg en film på bio senast, men jag hade inga problem med att Quentin Tarantinos nya, Django Unchained, är nästan tre timmar lång. Jag hade heller inga problem med att det var en western trots att jag aldrig har lyckats se en vilda västern-film utan att somna (gubbar och damm och vapen och förlegad världssyn, zzz). Det var en massa våld och Bechdeltestet hade den absolut inte klarat - inga problem ändå. Fast jo förresten - en våldsscen var så vidrig att jag var tvungen att blunda. Hatar våld, fattar inte hur det kan vara underhållning för nån, men Tarantinos splatterskjutande går så över all rimlighet att det nästan går att se utan att blir alltför illa berörd.

Det finns och har funnits så mycket elände i världen att det är lätt att glömma bort vissa små incidenter, som till exempel slaveriet i Amerika. Den här filmen, som säkert var spekulativ på hur många sätt som helst, blev en påminnelse om det. Rasbiologi liksom, just det, alive and kicking. "Jag gör vad jag vill med min egendom, om jag vill slår jag in skallen på min egendom med en hammare." Leonardo DiCaprio som karaktären Candie gör ett gott jobb med att förklara det i den här filmen. Obehaglig karl, kolla själva.

Men alltså, själva poängen i det här ofokuserade inlägget är att det går att stå ut med vilda västern, gubbsters i mängder, o-Bechdel och till och med våld om avsändaren vet vad den gör och inte bara grabbar omkring. I fonden finns hela tiden Tarantinos vision och ställningstagande, han är på svaga sidan, han skildrar vit mans gränslösa låghet, han gör en film med gott humör och raseri och eftersom han vet vad han gör lyckas han förmedla sin vision med precision. Den åker liksom inte ut som en pose på biograferna, den gör något, den gör vad dess avsändare vill.

Måste se Kill Bill på nytt, förresten.




tisdag 12 februari 2013

Syntes

Skulle hitta en sak i något av Liv Strömquists seriealbum men visste inte vilket album som var rätt så tog med mig alla jag har till barnets brottningsträning.
Satt där på föräldrabänken i idrottshuset med andra mammor och pappor och letade i böckerna, en pappa satt uppe på ryggstödet så han kunde kolla rakt ner i min bok men jag tror inte han kollade för han hade väl annat att kolla på.

Hur som helst var det en sån där stund då allt kändes som en syntes; sitta på barnets brottningsträning, de späda sprittiga barnkropparna, den snälla mycket brottaraktiga tränaren, Liv Strömquist-album, bläddra i dem lite sensationslystet, svettas lite i kulturhalsduk, ta den av sig, vilja sporta lite med barnen (jag vill ha en barnkropp, det ser bekvämt ut), bläddra lite till och liksom hjärnblanda idrottshusets atmosfär med en annan air.

Känns också lite läckert att sitta och skriva det här, titta upp och se just Leif GW Persson lägga ut texten på tv.

måndag 11 februari 2013

Morgonsorg med Plath

En måndagsmorgon som börjar med artikel med rubriken "Dikten, döden och barnen" är en bra morgon för en som är hemma med febrigt barn. Den slår an en dov ton att gå omkring och ljuda i, den visar en avgrund att stirra ner i. Ömheten, hemskheten, såna tankar.

Det är Pia Ingström som skrivit och då är det bra skrivet. Det är Sylvia Plath det handlar om, alltså Ingström-Plath, en god kombination.

En morgon som börjar med en artikel att riva ut och vika in i en bok är en bra morgon även om det börjar i en stämning som den här, när Ingström citerar Plats dikt Nick and the Candles:

You are the one/ Solid the spaces lean on, envious. / You are the baby in the barn.
(Du är det enda/ fasta som rummet lutar sig mot, avundsjukt. / Du är barnet i krubban.)

"Att se sitt lilla barn som frälsaren, den som upprätthåller världen, kan vara både en ovedersäglig inre sanning och en desperat vanföreställning", skriver Ingström.

Oh life, vi är två som ska mäta tempen nu.

*

Not: Medan jag skrivit det här har sammanlagt sju Star Wars-dekaler klistrats på min dator. Det är bra.

fredag 8 februari 2013

"Om relationen mår bra, mår mannen bra"

Den här veckan har jag låtit mig översköljas av åsikter på Twitter, bloggar, Facebook, tidningar och tv men själv legat lite i tyckarträda. Vaknade till i morse när jag läste det här i Hbl:


 
 
Enligt Finska notisbyrån är det Peter Peitsalo i föreningen Miessakit som tycker så. Jag hoppas Peitsalo är felciterad, men om han faktiskt sagt så där saknar jag den famösa följdfrågan: HUR MENAR DU DÅ?