Hannas berömda allroundsauce

Softy efterlyste receptet på veganens godaste sås som jag nämnde i jons. Eftersom jag alltså inte kan tillreda den själv (ännu) konsulterade jag själva veganen, alltså Hanna, som hade vänligheten att ge mig följande detaljer.

Blandas i en bunke:

•2 msk gochujang (koreansk chilisås)

•2 msk risvinäger (kanske man kan testa vitvinsvinäger eller äppelcidervinäger också)
•1 msk soja
•1 msk honung
•1 msk farinsocker
•1 msk koreansk sesamolja
•1 msk rostade sesamfrön

Enligt Hanna blir det ännu bättre om man använder lönnsirap istället för honung och socker. (Allra bäst blir det helt säkert om Hanna själv tillreder såsen - det var faktiskt något vi pratade om under vår delikata middag; vad handlaget gör för resultatet och hur allt som man själv gjort liksom bär samma smaksignatur.)

Den här såsen kan man med fördel också ha till allt möjligt ickeveganskt. Har själv testat till t ex makaronilåda på döda kor och djupfryst sejlik i ugn.

Väckning 5.45 pga blod

Peppe skriver om att hon är trött, så nu tänker jag också göra det.
Och dessutom, eftersom jag trots allt är rebell, kommer jag att beskriva en DRÖM! Alla bloggläsares hatgenre.
Akt opp nu:


På grund av nämnda trötthet, antar jag, drömmer jag att jag går och lägger mig. Jag drömmer alltså att jag sover. Det är bra. 
Men före jag sover i drömmen: på britsen ligger redan en annan person. (Samma person vars begravning jag drömgick på för några månader sedan, tänker aldrig berätta vem det är.) Personen ligger på sida, men höger arm uppsträckt över huvudet längs madrassen i en vilsam pose.
Jag lägger mig mitt emot personen, dock en bit ifrån för det här saknar helt erotisk vibb, lägger vänster arm på samma sätt.
Vi sover så.
Total-zen.


Vaknar 5.45 av att ett barn ropar från sängen att han har näsblod. Och det har han - över hela sängen och dripp-dropp ner på mattan och lite i sin brors säng också samt på mjukisormen.


Så har dagen börjat. "Det var väl passligt", skulle min far ha sagt.

En frisk galning?

"Varför skulle 77 norrmäns död förhindra eller motverka en islamisering av Norge?" frågar Lars Hertzberg på sin blogg Betänkligheter angående Breiviks tillräknelighet. 


Hertzbergs inlägg är ett av de mest relevanta jag läst, inte minst för att han resonerar i de banor som man hamnar i när man över ett glas vin sitter och säger: "Men jag fattar int, om han inte visar någon ångest alls över det han gjort, hur kan han då kallas frisk?"


"Han var inte upptagen av tanken hur han bäst kunde motverka en islamisering av Norge, han var upptagen av att använda hotet om en islamisering som en förevändning för massmord. Det är framför allt därför jag finner det svårt att tro att han var vid sina sinnens fulla bruk", skriver Hertzberg.

Det kallar jag salong!

Fick ett vykort till jobbet idag.

Veganoskulden/Skuggefetischen

Utöver förra inläggets visuella fakta vill jag rapportera följande om helgen:

1. Gjorde en hel vegansk måltid! Det var första gången för mig. Min goda vän veganen som blev bjuden på veganoskuldens mat hade dock med sig en fantastisk hemgjord sås som gör att precis allting blir gott. Så vi hade såsen över all min veganoskuldsmat och jag fick äran. Veganer är listiga pedagoger. (Och även mer förfinade människor än vi mjölkslaskande karnivorer. På allvar alltså).

2. Blev besatt av det här programmet. Linda Skugge blir intervjuad om sin karriär, sitt förhållningssätt till saker hon slängde ur sig på 90-talet, sitt förhållande (hon säger nästan inget om det men ändå tillräckligt mycket), sina politiska åsikter, om "dagens bloggare", om att läsa och skriva.
Bonus är att  hon verkar se sig själv som oerhört gammal, hon talar som en veteran. Hon pratar om "när mejlen kom". Och man vet aldrig var man har henne, i ena sekunden säger hon saker som verkar extremt vettiga, i nästa sekund undrar man om man hört rätt.

Finsalongen rekommenderar, särskilt för alla som vuxit upp med Skuggefeminismen och som undrat vad som hände sen.

Divaland/Bauerland

Återkommer snart med ord.
Här blott bilder från förmiddagens skogsutflykt.

Moralisten och ärtan

Goafton från en vars dokument idag har blivit uppätet av datorserverdjävuln. Tryckte på SAVE, vet inte hur det tolkades.

Okej, den irritationen har knappast så stort allmänintresse, men det har däremot Moralistens feta ärta i näsan, för den har att göra med artikeln om nygrundade Rättviseförmedlingen i Finland i dagens Hbl. 

"EN bok räcker"

I bokbussen igår kväll lade jag märke till en flicka i lågstadieåldern som var där med sin pappa. Flickan verkade kavat men kanske något överuppmärksam på pappan. Pappan var av typen: förr i tiden snygg och cool, nuförtiden alkoholiserad och marginaliserad och jävligt sur.

Pappan, med hes och hög röst: EN bok räcker.
Flickan: Okej.
Pappan: Har du mammas lånekort nu då?
Flickan: Jå.
Pappan (tar kortet): Och vad ska man göra med det här, ska man visa det för nån?

Utanför bussen väntade mamman, också hon överdrivet uppmärksam på pappan. Flickan stod med sin lånebok i handen, pappan såg irriterad och rastlös ut. Mammans blick på pappan, ett osäkert obesvarat leende, flickans flackande mellan mamman och pappan, låneboken i handen, pappans vibrerande, hans flykt i kroppen.

Jag gick till mitt. Tänkte på inlägget om uppväxtkapital hos Essetter.

Tänkte försonligt: Men pappan gick i alla fall med flickan till bokbussen, trots att hon bara fick låna en bok, trots att han hatade det, trots att han inte visste hur man lånar en bok (nu vet han), trots att flickan var generad.
Tänkte sen: Fan, han belönade sig säkert rikt efter det stressiga bokbussbesöket. Flickan och mamman fick nog betala dyrt för den där låneboken.

(Och tänker nu: Sitta här och skriva om folk hur som helst! Djiisus. Moralen i det? Men också, som en följd: makten i det. Läs Essetter!)

Efter amfibierna, det som kom sen (Bulevarden)

Familjemord på Bulevarden och jag skriver om döda grodor?
Jag har inte tänkt ordentligt tragedin på Bulevarden (pappan dödade sina två små barn och mamman) förrän igår kväll och det hände i fredags. Har inte hunnit/hängt med och förresten sjunker sånt inte in hur som helst.

Det har tydligen blivit en finländsk lösningsmodell det här med att inte bara ta livet av sig själv utan också döda familjen. Eller att bara ta livet av familjen. Läste också nyligen en liten rapportering från rättegången med Degeröpappan som mördade sin fru och sina två små barn i början av året.
Nu saknar han sin familj.

Jag vet inte exakt vad man ska säga om det, men det finns massor att säga om det. Det som hände är inte onämnbart, det är inte oförståeligt, det är inte otroligt. Det är ett symptom som bara politiska medel rår på. Det är verklighet och samhällsanda och det hjälper inte att låsa om sig.
Samhällsandan har nyckeln till ditt hus.

Amfibier, hädangångna

Det är nånting äckligt över det här årsögonblicket. Hundskit överallt, en lukt av inte jord utan träck, svarta små snöhögsrester, lera. Inga löv på träden så allt ser miserabelt ut.

När jag var ute med barnen i förmiddags hittade vi två döda grodor. Den ena var rund om magen och låg på rygg, den andra var smärt och muskulös och låg liksom mitt i ett språng med låren utsträckta i all sin prakt. Fru och herr groda, nära varann i väntans tider. De hade fina händer, aldrig tidigare har jag kunnat studera grodhänder så noga. Deras fötter var mer som fenor än som grodfötter. Snygg teckning, särskilt herrn (frun låg ju på rygg). Grodögon, ögon av den typ som aldrig sluts.

Trodde först att de bara stelnat till på grund av sin växelvarma natur men de var nog stendöda. Eller så hade de stelnat till helt harmlöst och så hade nån småkört över dem med cykel?
Fast grodor brukar ju bli väldigt platta när man kör över dem, de här var intakta. Vi lät ändå för säkerhets skull bli att begrava dem. Puttade dem bara åt sidan.

Minnet funkar ju som bekant associativt så jag transporterades från östra Helsingfors till min lågstadietid i Hangö, då jag vid den såkallade Kisifarbrorvägen, som var en omväg, hittade en överkörd groda och var tvungen att cykla precis förbi den varje dag på väg till och från skolan bara för att den var så fasansfullt äcklig. Sen mådde jag alltid illa halva kvällen.

Ett liknande illamående kom nu. Det är nånting med döda amfibier.

Der Feinsaloon goes Instagram

Tillbaka i Divaland efter en god påsk, en blåsig påsk, en påsk med häxväder, vindpiskade tallar, runda stenar på den hemligaste stranden, den sömnigaste påsken i mannaminne dessutom.

Tror jag skulle kunna - faktiskt klara av - att sova ett dygn i sträck, fick smak på det där. Fick i idag en helt ny erfarenhet: femåring sjöng mig till middagsvila (efter fotboll i den fina parkourparken i Karis).

Skriver egentligen nu för att meddela att Finsalongen finns på Instagram. Ingen ordning alltså, för inte alls länge sedan satt jag i Hotell Astors bar i Vasa och yvdes för Jolin över att salongen inte har några bilder och att det ligger djupa tankar bakom det, och nu är man liksom på Instagram.

Orsaken är ganska enkel: har nu en mobil som kan göra såna saker. (Ska möjligen att skriva ett inlägg om smartmobiler och demokratiproblemet /klassproblemet, men misstänker att alla ändå vet vad jag kommer att säga.)

Följer bara Peppe och Bokbabbel och fru Collins än så länge, men säg gärna till om andra bra personer att följa? Annars surfar jag endast in på ungdomen som fotar sina släta face snett uppifrån och det blir så enahanda.

Långfredag, idrottshus

Nu långfredagsskämtar jag inte och försöker ej heller iscensätta mig själv som nån ockult typ eller jesus, men: vaknade i morse med ett litet runt sår i pannan och när jag knäppte på radion: Mozarts Reqviem i 50 minuter. 
Långfredag i face.


Men senare, på förmiddagen, besökte jag ett av de ställen jag är sprungen ur men som jag inte besökt sedan nittitalet säkert: idrottshuset. Besökte idrottshuset med barnen, tittade lite på påskturneringen i handboll, tänkte att det här borde de svenska (rikssvenska) kulturprofessionella se: bollhalln som är en finlandssvensk (kanske dock främst nyländsk) vagga. I bollhalln är man i olika åldrar, man representerar inte någon högkultur, man representerar inte heller något överdrivet friskvårdsintresse; det är idrottshuset med sina allmänfolkliga sportideal.


Tycker om det alltså, obs, doften av handbollslimmet och gnisslet från gummisulor mot golv, ekona, rörelsen, folket på läktaren, elektroniken i resultattavlan. Svenskan där som det som allmänt talas.


Bara svårt att få till det där med rikssvenska kultureliten på en turneringsmatch HIK - EIF.

Det blev så spökigt senast

Ingen vågar ju komma till den här stan som jag Twin Peaks-bloggar?
Vill nu lätta upp stämningen med klassisk karusellbild tagen idag på Plagen.

Twin Peaks go home

Livebloggar från kvällspromenad.

*************************************

Senare, kommentar efter promenaden:

* Gick längs Appelgrensvägen med alla strandvillorna. Strandvillorna har många svarta blanka fönster som gatlyktorna och månen speglar sig i, då ser det ibland ut som om någon skulle stå inne i villan med ett stearinljus. 

* Stod på en strand och försökte dumdrygt mobilfota mörkret, månfacet, den inte helt svarta utan istället ganska mörkblåa himlen, glittret på havet, färjornas lampor, fyren Hangös öga. 

* Månen har ett face, så är det. Kunde inte lista ut om det var bekymrad eller medlidsamt leende i afton.

* Från en av de mörka villorna ljöd ett vinande. Det hördes över hela kvarteret. Det var inte ett tjuvlarm. Det var ett vinande i den vindstilla senkvällen.

* Mötte två själar: en man på svart cykel och en grå katt. Mannen tittade inte på mig, men det gjorde katten.

Urbaniserad/pragmatisk/ockultifierad/gälin/ fortbildad?

Har aldrig sett ett så exceptionellt folktomt Hangö som idag - tror jag. Eller har jag bara glömt hur det är här?


Alla affärer hade öppet, solen sken, femtiotalshusen stod där de stått sedan femtiotalet, bilar körde längs de breda gatorna - men människorna var borta. Saknades. De som ändå dök upp var bekanta, "folk från förr" som jag har en relation till - sammantaget var allt som en dröm. 


Nu finns flera alternativ:
- Mindre städer håller på att avfolkas helt på riktigt.
- Jag har till slut, efter segt motstånd, blivit hjälplöst urbaniserad och använder den jämförelsevis lilla staden Helsingfors som måttstock -> pinsamt.
- Alla hangöbor har åkt på södernresa pga påskledighet.
- Det är en dröm eller en vanföreställning -> Min verklighetsuppfattning är rubbad.
- Alla hangöbor har blivit vampyrer (känns lite stressigt såhär vid midnatt och det här alternativet räknar jag upp bara för att jag just nu försöker utbilda mig i vampyrism som sub- och populärkultur, ähum).


Fru Collins, så du vet, you have been warned inför din ankomst. Kommer att förvänta mig motsvarande analys inkl. syntes. Någonting har hänt här. Möjligen är det bara tiden som hänt, alltså gått, men det kan också vara någonting annat.


Till er andra säger jag: kom hit. Det här är ett intressant ställe.

Pojkar är också häxor!

Vad är nu det här med att pojkar helt plötsligt inte ska klä ut sig till påskhäxor?
De ska tydligen vara harar eller björnar eller någon helt obefogad spindelman. Eller så är alla flickorna häxor på dagis medan pojkarna inte är utklädda alls.
Sorg.


Det här är nytt. Förr i tiden, alltså i min barndom och enligt ryktet också långt efter det, var det självklart att alla kön klädde ut sig till just påskhäxa vid påsk. Jag tror inte ens att vi tänkte på att påskhäxan skulle ha med flickåpojkproblematik att göra när jag var barn. (Själv vägrade jag av någon anledning ha målade kinder och kajalfräknar men pojkarna i gruppen var målade i face, det vet jag för jag har fotobevis så det är inget nostalgiskt påhittat minne.)


Ni som har söner: låt dem vara påskhäxor! Uppmuntra dem till det! Inte för att ni som föräldrar ska få känna er som genushjältar, utan för att barnen ska få uppleva den karnevalistiska glädjen i att klä sig i kjol och huckle och bli en annan för en stund; bli en häxa till påsk, fri från någon som helst latmanskönsroll.