Amfibier, hädangångna

Det är nånting äckligt över det här årsögonblicket. Hundskit överallt, en lukt av inte jord utan träck, svarta små snöhögsrester, lera. Inga löv på träden så allt ser miserabelt ut.

När jag var ute med barnen i förmiddags hittade vi två döda grodor. Den ena var rund om magen och låg på rygg, den andra var smärt och muskulös och låg liksom mitt i ett språng med låren utsträckta i all sin prakt. Fru och herr groda, nära varann i väntans tider. De hade fina händer, aldrig tidigare har jag kunnat studera grodhänder så noga. Deras fötter var mer som fenor än som grodfötter. Snygg teckning, särskilt herrn (frun låg ju på rygg). Grodögon, ögon av den typ som aldrig sluts.

Trodde först att de bara stelnat till på grund av sin växelvarma natur men de var nog stendöda. Eller så hade de stelnat till helt harmlöst och så hade nån småkört över dem med cykel?
Fast grodor brukar ju bli väldigt platta när man kör över dem, de här var intakta. Vi lät ändå för säkerhets skull bli att begrava dem. Puttade dem bara åt sidan.

Minnet funkar ju som bekant associativt så jag transporterades från östra Helsingfors till min lågstadietid i Hangö, då jag vid den såkallade Kisifarbrorvägen, som var en omväg, hittade en överkörd groda och var tvungen att cykla precis förbi den varje dag på väg till och från skolan bara för att den var så fasansfullt äcklig. Sen mådde jag alltid illa halva kvällen.

Ett liknande illamående kom nu. Det är nånting med döda amfibier.