She-deviln Ana

Alla bloggar om sommarprat men jag har inte hört ett enda. #fail, som twittrarna skulle säga. Fast ett hörde jag ju, det var Yle-vd:n Kivinen. Just det ja, han spelade en låt av sin dotter, vilket jag tyckte var lätt att finna störande.
Men. Har hittills missat till exempel Lisen Sundqvist. #fail. Nu måste förbättring she ---


Alltså jag skrev precis she istället för ske. Vid trötthet kan jag börja stava som en vettvilling. She, suschi, hånom. Nån annan som är sån?


Och när jag undertecknar mejl skriver jag så gott som varje gång "vänliga hälsaningar" och varje gång får jag gå tillbaka och ändra det, och sen skribblar jag dit "Ana" och får ändra det också.


Men jag skulle ju rapportera om den långa bilfärden utan sommarprat. Åkte sent, alla sommarpratare hade tystnat och gått och lagt sig med sin blomsterkrans. Älvorna dansade över åkrarna - sån där dimma ni vet, helt magiskt - och Stefan Sundström sköng (!! herregud) fint och klokt om arbetarhänder. 


hälsaningar från Ana, som korrekturläst hela dagen lång. Vem skulle ha trott det.

Vilken filmregissör är du?

Jag är Ingmar Bergman och därför tänkte jag bjussa på ett par av mina favoritmidsommarchejer, nämligen Liv Ullman och Bibi Andersson i Persona.
(Hade faktiskt planer på att bildblogga dessa damer, men då jag sitter vid bark-i-brödet-internet från 1800-talet och har försökt ladda upp bilder i 45 minuter nu, så får jag fortsätta latlänka. Ber ödmjukt om ursäkt men också en Bergman behöver sin sömn.)

Jag tror att Liv U och Bibi A på denna bilden är de vackraste kvinnorna nånsin. Och att man sedan kan göra dem så här kusliga! Fantastiskt.

Skön sommarnatt, go´ vänner!

Den gamla och nätet

Stormen river i tall och björk, precis som utlovat. Tidigare idag satt jag i en bil på Lidls parkeringsplats (borde jag döpa om bloggen till Trafiksalongen?) i sällskap av 2 och 4 bast och ett ösregn som smattrade mot karosseriet. Väntan var ganska lång och det skulle lyssnas till Arne Alligator i bilstereon, så strömmen var påslagen. Lyckades inte släcka billamporna och var till slut tvungen att titta i manualen. Där stod inget om hur lamporna släcks och jag var ju nervös för att strömmen skulle ta slut och att vi skulle få fira midsommar på Lidls parkeringsplats.
Gav uppgivet manualen till självsäkra 4 bast som tittade i den och sa: "Just det, nu förstår jag. Du måste koppla bilen till internet. Sen kan du släcka. Kan man koppla sin bil till andra bilar?"

Lösningen på alla problem är internet, det vet varenda barnunge nuförtin. Fyra bast har fattat att man måste koppla upp sig mot andra parter för att saker ska kunna äga rum. Hans mor adertonhundratalskvinnan minns däremot med fasa alla lektioner i datateknik där man lärde sig att på ett ytterst komplicerat sätt få datorn att skriva "Hej Anna!" som svar på ens "Hej".

Ett par timmar senare satt jag i telefon med firmans datastöd. Jag, slängigt: "Alltså, jag är nu kopplad till två internet?" (Menade både bredband och sticka, då, och det är klart att jag fattade att det inte var så, jag bara sa så.)
Datastödet, allvarligt: "Eh, det finns bara ett internet."

Nu drar jag mig tillbaka i mitt enkla pörte och blandar mera bark i brödet.

En älg och två kalvar över vägen. Filmnovisen.

Åter i Finlands Florida. Tori Amos och jag i l´heure bleue, igen.
Strax före Skogbyavtaget en älg och två kalvar som knallade över vägen! Både jag och den mötande bilen hann bromsa, där stod vi sen och tittade på älgarnas framfart, den vita cityjeepen coolt chillande, jag med hazarden intryckt eftersom jag föredrog att inte få en långtradare i aktern. (Kände mig ändå lite hispig med hazarden, tuffhetsregel i trafiken är ju att man i alla situationer bör vidta minsta möjliga säkerhetsåtgärd).


Dagen började förresten mycket bra: manusmöte med Peppe Öhman som ger ut sin första bok Livet&barnet i höst. På eftermiddagen hade hon på sin blogg tyvärr avslöjat att jag trodde att Bangkok Hilton är ett hotell. Ja. Genant. (Jag hör Anna Bäck avlida nu.) Min cinematografiska allmänbildning är usel. Jag känner till Bob i Twin Peaks och mörkön vid soptunnorna i Mulholland Drive, det är allt. Och Antichrist vågar jag inte se, tittade på  trailern efter några glas vin en gång men blev för skraj direkt. (Fast Melancholia, vågar man se den? Jag älskade Riget. Har gått och blivit ganska mesig, barn får definitivt inte fara illa och ingen får slåss eller skjuta på allvar med revolver.)


Det står en ek och håller sina grenar över vårt hus här i Florida. Ekar har ekollon. Bonkbonkbonk. 

En hjort över vägen. Amos i september.

En bekant med stor kunskap i trafikfrågor upplyste mig för ett par år sedan om att hastigheten har avgörande betydelse om man råkar i älgkrock. Kör man 80 km/h har man goda chanser att klara sig med livet i behåll, men genast vid 100 km/h är risken stor att man dör med älgen. 
Det tänkte jag på när jag sent denna kväll körde bil för mig själv i två timmar med min favoritskiva Little Earthquakes med Tori Amos dunkande i karossen. 
(Det var Jögge som tvångsutlånade den till mig i tiden, jag älskade den genast men kom mig inte för att säga till Jögge att jag gjorde det, en dag berättade hon att hon drömt att jag sagt att den skivan var jättedålig, att hur kunde hon låna ut sån bajs? Hon skulle bara veta, Jöggevännen.)


Lite före den där stora hallen som är till salu nånstans i Ingå stod en hjort och tittade på min Thelma&Louise-bil som närmade sig i just trevliga 90 km/h (vilket antagligen var sisådär 83 eftersom hastighetsmätare alltid visar fel, det säger alla). Då saktar man in, slår i hazarden och avvaktar mycket noga fler klövdjur som smyger omkring i l´heure bleue. Efter det är man extremt uppmärksam på varje liten skugga i den mörka finska skogen vid vägrenen. 


Ville bara säga det, att giv akt gott folk. Älgar, rådjur, l´heure bleue, 80 km/h.


Och Tori Amos kommer ju till Helsingfors i september, minns jag nu. Man borde skaffa sig biljetter?

Aristokratiska äventyr

Host, det dammar här i salongen. Medan dammet lagt sig har jag vinglat omkring uppe på ett tak i det finaste finkvarteret i Helsingfors med utsikt över domkyrkan och södra hamnen och alla Karlsson på taket-taken. Klockan fyra på morgonen! Det kallar jag salong, och vi gäster trodde ju det var nån typ av takterrass vi blev upplockade till, men se nej, det var stegar och räcken och skumpaglaset vi fick däruppe var inte direkt aftonens första. Jag säger bara: aristokratiska äventyr! Den blonda nordiska natten! Det ljuva livet!

Men nu alltså fokus på Word och Outlook och A4-travar. Höstböckerna lär inte göra sig själva.

Boob, boob i 120

Så har man suttit på vägen igen och gjort sig tankar.

Aftonens tilldragelse: En enorm långtradade närmade sig i 120 knyck och jag fortsatte köra hur lugnt som helst trots att dess framsida visade upp en sprutmålad bild av just en sån där pinuppa som jag snackade om i förra inlägget. Stora bikinibröst rakt i nyllet på pärtfeministen vid ratten och hennes två små pojkar, dessutom föredömligt kombinerat med faktisk dieseldriven livsfara. I alla tider har man prytt sitt skepp med kuttersmycken, det förstår jag. Kvinnor har i alla tider haft bröst. I alla tider, förritin, etc. Gillar argumenten, de bjuder aldrig på nån chock.

Woosch. Boob, boob i 120. Klart man måste pimpa sin ride lite.

Fnissar bara lite introvert och med såna där Jag är din flickvän nu-ögon. Jag lever i en serie av Nina Hemmingsson och är kusligt glad. Nati. 

Chejer och chött. Trött.

Av solklara associationsskäl har jag de senaste dagarna kommit att tänka på flickkalendrar, ni vet de där månadsflickeplanscherna med datum på som åtminstone förritin (som Lovisienstadt och alla västnylänningar skulle säga) hängde på alla mansdominerade arbetsplatser. Finns de fortfarande? I så fall har de säkert blivit klistrigare. Då var tjejerna rätt blanka och rufsiga. De var som en blandning mellan shetlandsponny och nån sorts kvinna, och det intresserade mig att alla de där snubbarna jobbade där varje dag, med månadens flicka sådär apropå hängande på väggen. Blev de liksom kåta bums de där snubbarna när de såg aprilflickan eller hur funkade det? Eller var det en aggression eller var det bara helt okej att spassa runt iklädd en chifonet? Eller var det vackert, var det så att kalendrarna fick snubbarna på gott humör sådär som man blir glad av en vacker utsikt eller en söt katt?


Av solklara familjeskäl råkade jag ibland befinna mig på en mansdominerad arbetsplats och tittade därför relativt ofta på såna där kalendrar. Studerade dem kallt i livssyfte, liksom jag studerade Samantha Fox senare och klistrade in bilder av henne i min dagbok med förvirrade kommentarer intill.


I kiosken, på bensinstationen och i mataffärn var porrtidningarna framställda på passlig höjd för en snornäsa, där var det ju faktum rätt upp i fejset liksom, och av synnerligen oklara skäl fick jag ofta syn på kvällstidningen Iltalehtis Iltatyttö (Kvällsflickan). Det var den där bruden som iklädd bikini/handduk/solfjäder kom med nån oförglömlig livsvisdom av typen "Muistakaa pojat nauttia Suomen kesästä". Jag minns att jag ägnade alarmerande många tankar åt hur man anmälde sig till den där iltatyttögrejen, och en gång - jag var då redan i övre tonåren - var en av de där kvällstärnorna rätt lik mig. Detta faktum spred sig med viss hastighet i den lilla staden. Man trodde det var jag, men då var det inte längre så roligt.


Tur att jag inte har döttrar för jag skulle bli helt hysterisk med såna här saker. Ingen liten flicka får sitta och fundera på hur man kan få klä av sig i tidningen eller annanstans än hemma bakom lås och bom, men jag förstår att många små flickor gör det, för nu är det väl ännu lite mer avklätt i environgerna än när jag var ung på 1800-talet.


Nu slår det mig i och för sig att pojkar också har ögon i skallen, vilket är superjobbigt det också ur flickkalendersynpunkt.


Leder dessutom till dagens bonuströtthet: Lidl fortsätter köra hårt med sin Grillmagisternkampanj. Har ni sett plakatet "Endast lök och KÖTT får en man att gråta"?

Alfred läste Alfons. Lyssnandets lyx.

Gick omkring här i torpagets salong denna afton och hade en klump i halsen, undrade varför, höll ju på och diskade helt i normal ordning och plockade undan och ungarna lyssnade en cd där Björn Gustafsson berättar och sjunger: Hokus pokus, Alfons Åberg!


Det var så fint bara, han läser så bra den där skådisen som kanske är mest känd för sin drängen Alfred, så känsligt och roligt och starkt läser han på skivan. Ungarna höll på med sitt i 41 minuter och 10 sekunder, jag med mitt. Alla lyssnade. (Det kan man ju också passa på och hetsa upp sig över i denna visuella tid, lyssnandets lyx, att alla gör olika saker men ändå förenas i lyssnandet, uhu, fint, det bli kollektivmeditativt eller så.)


Och Gunilla Bergström sen, kvinnan bakom Alfons Åberg, what a woman. Så många barn som blivit sedda av henne genom Alfons, så mångas verklighet hon bekräftat och gett mening.


Barnkultur när den är som bäst liksom. Det finns såna ohyggliga massor skräp för ungar, det mesta är faktiskt trist, och sen såna här guldkorn. Jag blir precis en sån där kvinna som inte har något i V.S. Naipauls salonger att skaffa. Hasar omkring med diskborsten och känner känslor. Och så skriver jag om det dessutom! Fasa.

Orden dansade på helt fel sätt

"Det här ser coolt ut", tänkte jag om en bok på engelska när jag stod vid bokhyllan för att få inspiration för valet av typsnitt till en roman. Typsnittet var runt och stort och såg allmänt trevligt ut, jag till ombrytaren: "Så här liksom typ, den här känslan", och nästa dag hade jag en mall.

Otroligt nog hade ombrytaren lyckats hitta det exakt rätta typsnittet men oturligt nog var inspirationsboken på engelska och de böcker jag jobbar med är skrivna på svenska. Så i sin nya form började texten dansa och vimla omkring i en optisk villa, raderna såg ut att böja sig, det såg psykedeliskt ut. Beklagade mig för ombrytaren som sa ok, fixas, och så trollade han fram ett typsnitt som såg likadan ut men som av nån anledning inte ger den psykedeliska effekten. Att jag gillar professionella människor!

Ett av mina favoritämnen i världen är hur olika språk ser ut i tryck, hur den grafiska bilden blir helt olika beroende på språk. Finskan t ex, med sina otaliga konsonanter, ställer helt andra krav på sina typsnitt än svenskan, som har annorlunda ordbilder. Och engelskan, o engelskan med sina korta ord och sitt multinationella försprång, den är bara så snygg som satt.

Kastar lite feminin smörja på Naipaul

Av en anledning råkade jag imorse argusgranska Hbl:s kulturuppslag från i måndags. Det var ju tur det, för nere i högra hörnet fanns en diskret liten TT Spektra-notis som handlar om lite smått och gott som nobelpristagaren V.S. Naipaul har att säga om kvinnliga författare.

TT Spektra rapporterar: "I en intervju med Royal Geographic Society säger författaren att att han inte ser nåhon kvinna som jämbördig med honom på litteraturens område." Naipaul menar att han "efter bara en eller två utgångar i en text" kan se om den är skriven av en kvinna eller en man eftersom kvinnliga författare har "sentimentalitet, en snäv utblick över världen".
Sen uttalar han sig så fint om sin förläggare: "[hon hade] så bra smak och fungerade så väl som redaktör, när hon blev författare, ve och fasa, blev det bara feminin smörja".
Han meddelar också att han "knappast" ser någon kvinnlig författare som sin like.

Anåda, det här är ju fantatiskt! V.S. Naipaul är ju som en livs levande serie av Liv Strömquist! Föreslår härmed att karln betraktas som en feministisk seriestripp och inte som seriös medlem i ett kollegium.

Den fåfängan

Ytan är helt klart på tapeten nu när folk upptäcker att det finns ett liv bakom ylletröjorna och jeansen i garderoben. Klänningar! Shorts! Sandaler! Träskor! Nagellack! Hud! Hår!
Har idag gått till jobbet i princip utan kläder, det känns lite konstigt men fick i alla fall en mycket fin komplimang därhemma av fyra bast: "När du är på jobbet är du den finaste mamman på jobbet." Och igår förhäxade jag två tvillingflickor med mitt nagellack och skavsårsplåster. Mycket stolt!

Lovisienstadt har dragit igång en beautyhörna som jag uppskattar och vill tipsa om. Hon har skrivit om unibrow, keps och nu idag om hårväxt:

Det här med hårväxt alltså: vad är det att tjafsa om? Tycker folk får vara precis hur hårlösa eller håriga de vill (utom alla med möjlighet till snyggt unibrow, tycker att de ska låta det växa när högtider nalkas)
Om de är vuxna och tänkt igenom hur de vill ha det, vill säga.Trettonåriga tjejer som rakar bikinilinjen för att ni hört att killar "inte gillar hår"- smärtan i mitt bröst när jag hör er snacka om att kvinnan ska vara hårlös! Ta hand om varandra istället, då lär ni er nåt som kan vara bra att kunna i framtiden när ni kommer gå på firmafest, bli tafsade på av chefen och ha det allmänt asdåligt för att patriarkala strukturer håller er på mattan. Det där med att raka er mellan benen/inte raka er mellan benen kan ni tänka på om några år, när ni inte längre är barn.

Träskodiskussionen. En madeleinekaka i trä.

"Är det knull?", undrade kollegan när jag skred in på redaktionen. Hon avsåg mina träskor som är köpta på ett så pinsamt ställe att jag inte kan avslöja det (men jag kan försvara mig med att de var billiga). Och hon sa Knulps, som är ett träskofabrikat jag aldrig tidigare hört om.

Sedan var då träskodiskussionen igång. Jag slår vad om att just den diskussionen i dessa dagar utspelar sig på alla arbetsplatser där det finns människor som tycker att Swedish Hasbeens är skor att sälja en vän för. För problemet med dem är att de är brutaldyra. (Jag funderar också på att tvångsinlösa Peppes.)

Men knullskorna. De heter alltså Knulps och är den riktiga svenska klassikern, fick jag lära mig. Kollegan beskrev originalknulpsen och mitt minne serverade nådigt de träskor som barndomsvännen Karins mamma Heidi alltid hade på sig. Plötsligt minns jag dem perfekt. De är mycket fina och mycket billigare än Hasbeensen, dessutom är de i mitt fall en madeleinekaka. Jag tänker på Karins mammas Knulps vid dörren till källaren. Solen skiner in, det är gult och tryggt, vi passerar skorna, vi öppnar dörren och går ner i källaren. Och där är det också tryggt.

(Karin, om du påstår att din mammas skor inte var såna här så måste du skaffa fram bildbevis.)

Tänkt lite på flickor

Idag har jag tänkt lite på flickor. Jag tänker sällan på flickor och det är nog lite konstigt för man har ju ändå varit rätt upptagen av flickvarandet i sina dar. Alltså faktiskt aktivt upptagen, det var väldigt viktigt det här med att vara flicka i motsats till pojke. Nu minns jag knappt hur det var?


Men läser Mara Lees roman Salome som har sin huvudkaraktär i folkhemsprinsessan, flickan Elsa Mo. Det är läsupplevelse att ta sig igenom som ett frågetecken, jag funderar konstant över vad som menas, vad syftet är - och jag gillar sånt när det är skickligt och medvetet gjort. Parallellspåret till Monika Fagerholms Diva, Den amerikanska flickan och Glitterscenen är just nu upptaget av Salome. Är det en kommentar eller inte? Förhåller den sig eller inte? Nå, flickor finns det i de här böckerna i vilket fall som helst.


Så i eftermiddags på sandlådskanten satt jag och glodde på två flickor här i huset. De har långa cendréhår som de kastade bakåt i en perfekt simultankoreografi medan de gungade. De njöt av detta. Den ena flickan har en mobiltelefon som kan spela nån sorts technoversion av Lambada och när flickorna gungat klart dansade de lite till låten. Jag märkte nog att de kollade på mig. Såg jag dem? Tittade jag?


Jag tänkte på Mara Lees Elsa.


Jag tänkte också på mitt eget hår i den åldern, tioårsåldern (Elsa i boken är lite äldre men så kan det vara med flickor att de kan vara i olika åldrar). Det var också cendré men tunt och flygigt. Därför hade jag det ofta kortklippt och blev ibland tagen för pojke. "Nej jag är flicka, titta, jag har hål i öronen", sa jag då alltid smådesperat. Jag kunde inte bära anorak med snören nertill som skulle knytas. Nån kunde ju tro att snöret var en snopp och hur skulle jag då förklara saken?


Det där knäppa minnet är en oväntad ingång till känslan av att vara flicka. Den var inte helt fel, den.

Trafikspråket och det sociala trafikspelet

Är det alltså så att alla känner sig helt hemma i trafiken, som bilister menar jag? Jag känner mig mycket främmande där, och då ska man minnas att jag ändå är uppvuxen i ett bussgarage.


För det första: trafikspråket. Jag avser då skyltningen. Man ska tydligen på förhand veta att man inte ska leta efter skyltar med ens destination på, utan efter några helt andra skyltar med något slumpmässigt ortnamn på som ligger ungefär i samma väderstreck. Det här tycker jag är stressigt men de som är vana vid trafikspråket säger bara lugnt att man måste ju kolla kartan först. Jag kollar kartan, men man kan ju inte läsa kartan medan man kör eller hur. Och minnet är begränsat dessvärre.


Sen, ännu om skyltningen, hur vet man när man ska ta skyltarna på allvar? Ovanför vägen ser man ett par-tre jäkligt stora skyltar med ens information på och så plötsligt, i vägrenen, en miniskylt med en diskret pil och man kör 110 knyck och får panik, ska jag svänga av eller inte, menas allvar? Kör man sen förbi får man köra på i 15 kilometer innan man kan svänga nästa gång.


Jag skulle önska några höga, identiska skyltar med en uppräkning av till vilka platser ifrågavarande strada leder. Och sen extremt tydliga skyltar där det står [destination] PIL DITÅT.
Det skulle vara balsam för mina trötta nerver som blir så trötta också på grund av jobbiga omständighet nummer två i trafiken:


det sociala spelet på vägarna. Så fort det sitter folk i en bil blir de avhumaniserade av andra personer som sitter i andra bilar. Bilar är bilar och testosteron är testosteron och fart är fart och det är snärtigt att vara missnöjd på alla andra som kör. Själv är jag rätt mesnöjd när jag kör bil, tycker att det inte är så hemskt farligt om nån småsegar lite längst fram, det kanske är en åttifemåring som gör rätt i att ta det lite piano och fram kommer man ju ändå.* Men då blir man nörden och får utstå aggressivt hängande i aktern. Regel är ju dessutom också att nyare och finare bilar måste köra om äldre och sunkigare. Vad är det för nåt? Klart jag förstår att en stadsjeep från Esbo är kapabel att köra snabbare än min Citroen Xsara. Jag behöver inte se det.


Detta skrivs av en rätt utmattad kvinna som kört genom l´heure bleue (älgvarning), bland blinkande vägarbeten i Alberga (tivolivarning) och mellan långtradare på kurvig ringväg (dåliga-fantasin-kanar-iväg-varning).


Kör som folk, damer och herrar. Det var egentligen det. Och säg gärna att ni inte alla har inbyggda vägkartor i huvudet.


* Det här påståendet är en sanning med modifikation och beror främst på att jag ogillar att köra om. Vid Ekenäs brukar det ofta dyka upp nån bil som kör 60 på 80-väg och det är såklart irriterande.

Slåss i solsken (motstånd & bärs)

Här på torpet i Finlands Florida har internet som princip att fungera allra sämst med solnedgång pågår. Det är möjligt att principen är bra, eftersom man hinner titta jättemycket på solens show medan man väntar på att Saunalahtis skamligt dåliga pinne ska få kontakt. Men det har också den effekten att ens sinnestillstånd skiftar på ett jobbigt sätt under de olika processernas gång.


Till sak ändå. Har idag rårensat ett trädgårdsland. Bruk av jordplätt man råkat få till förfogande är att utöva motstånd i praktiken t ex för att man övar sig i praktisk kompetens och självförsörjande. Jag odlar min egen mat! (Åtminstone några örter. Och sallad, damn it!) 


Med solen i baken och händerna i myllan fördrev jag min eftermiddag. Det var gott. Hade läst min läxa, nämligen Stefans lilla gröna (googla hemskt gärna om du inte uppfattat mitt tidigare tjat om denna fantastiska bok, kan inte länka för varje liten grej tar på grund av den usla uppkopplingen 30 min.) Hämtade en bärs. Upplevde den svårligen överträffade kombinationen motstånd-odla-alkoholromantik. Rekommenderas. Om någon komponent måste utelämnas, så föreslår jag den sistnämnda.

Fotopolicyn

I rekryterande syfte meddelar jag härmed att den som funderar på att arbeta ihop med oss på Schildts ska veta att det finns en mycket snygg fotonorm att ta ställning till. Vi kommer från och med nu att fotografera alla våra externa medarbetare enligt portmodellen som ni ser exempel på om ni följer länkarna nedan:

- Jenny Björklund, författare till Vad jag gjorde en höst (och det är bara början). Foto: Cata Portin.

- Riie Heikkilä, sociolog med högintressant forskning som översatt alla svenskspråkiga texter till finska i den kulturhistoriska guideboken Kvinnornas Helsingfors / Naisten Helsinki. Foto: Benjamin Suomela.

Skinvideon (utan new)

Någon kanske minns tatueringsvideon som jag inte tyckte att jag ville vara med i? (Så här magsurt resonerade jag.) I natt skickade Skinprojektets upphovskvinna Shelley Jackson ett mejl om att videon är klar. Rätt kul ändå att se den och få en glimt av alla typer som är med i samma berättelse som jag. Huu.
Här kan man kolla videon utan "new"!

Förlagshemligheter

Enligt den här mallen planerar vi utgivningen!