Stickan. Mässan. Alla får skriva men orkar vi läsa?

Bokmässa. Står med sticka i foten i förlagets monter, eller nu bara med såret kvar efter att ha opererat bort sticka&var med synål och pincett igår natt efter krogkvällen. Stickan fick jag när jag klev ur sängen morgonen jag skulle åka till bokmässan i Göteborg, sen hörde den inte av sig förrän nu - en månad senare och lagom till följande mässa. Om det betyder något är oklart, men saken noteras.

Bokmässearbete är tungt för fötterna men fint för huvudet. Med risk för att verka insmickrande måste jag bara få sagt att jag varje år blir så imponerad av alla bokintresserade människor som går omkring och ser ut som om litteraturen verkligen var deras livselixir. Man blir - glad.

"Alla får skriva men orkar vi läsa?" står det på ett urklipp som jag klippte ut ur tidningen för något år sedan och som jag hängt ovanför mitt arbetsbord på jobbet. Det är förstås lite småprovokativt, men pekar också på läsarens extremt nödvändiga verksamhet.

Läsa är vackert. Läsare vackra. Och intresse är - attraktivt.

Kategorin textreklam. Ekmanska skönheter.

I de finaste salongernas bokhyllor finns nog bara böcker som ser ut ungefär som nyutgåvan av volymerna i Kerstin Ekmans romansvit Kvinnorna och staden. Vandrade förbi dessa idag och stannade tvärt upp: de är bara så snygga. Jag vill äga dem, ha dem, ha dem.

Men är det så att jag vill läsa dem också? Nu talar jag inte om Kerstin Ekmans geni, det är stort och väldokumenterat, men började alltså fundera på om böckerna främst lockar till läsning eller om deras egentliga uppgift är att vädja till köparens klåfingrigare sidor.

Det är självklart att böckerna ska säljas och köpas. Men ändå: boken som föremål eller boken som text, värld?

(Fotnot: Inlägget är skrivet för att förhindra köpbeslut.)

Skriv bra, var snäll

Helsingin Sanomats bokbilaga har en artikel som passar New York-suktande bokstavsnördar perfekt. Anu Partanen har träffat en grupp publicerade och än så länge opublicerade författare kring 30 på ett bokkafé i Soho och i artikeln berättar de om sina tuffa villkor och stora drömmar. De sex författarna heter Justin Taylor, Emma Straub, Brian DeLeeuw, Emma Rathbone, Sara Marcus och Adam Wilson (att hålla utkik efter, menar jag). Bilderna är mörka, skuggiga, rika på bruna toner och intervjupersonerna ser just newyorkiga ut på det där mest sympatiska sättet. Som en intellektuell 2010-talsvariant på Friends-gänget liksom.

Emma Rathbone nämner att hon önskar kunna leva på sitt skrivande nån dag, "så jag till exempel kunde betala för hälsovård". Jo jo, det är ljuvliga New York, men det är också USA.

Under den stora gruppintervjun pratar elitförlagsmänniskan Carrie Kania om den amerikanska debutantens hårda bud men också om goda strategier: "Författaren måste ut och träffa folk. Det är inte bra att skaffa sig fiender, och att vara negativ hjälper ingen."

Skriv bra och uppför dig, alltså. Jo - säkert något korn av sanning där för social kompetens har väl sällan legat nån till last - men kan man egentligen säga så annanstans än just i USA?

Lyxmisär. Bechdeltestet.

Jag har alltid haft svårt för filmer som knappt innehåller några kvinnliga karaktärer alls och har därför inte förhäxats av till exempel maffiagenren. Ju fler män i kostym desto tråkigare film - jag blir hemskt sömnig. Det ska vara kvinnor på film! De är trevligare att se på! De gör roligare saker! Nå, så lördags fastnade jag framför Fanny Hill och fick veta hur trevligt de hade de på bordellerna i England på 1700-talet. Vin och sång ... frasande siden, långa lockiga hår uppsatta och utsläppta ... buskinky-fniss-sexualitet och småcharmiga initieringsriter. Okej, nån äcklig sadistgubbe också, men det goda tas ju i regel med det onda.

Filmen är från 2007, den är för ny för att det ska vara riktigt rumsrent. Jag ber: inga fler filmer som romantiserar prostitution, tack. Upphöjd misär – nä.

Dags också i övrigt att börja bechdeltesta lite ett och annat. När man bechdeltestar en film kollar man följande tre kriterier: a) filmen innehåller minst två namngivna kvinnliga karaktärer, b) som talar med varandra, c) om annat än män.

Den "blixtrande" Märta. Stölden.

Träffade Hbl-reportern Peter Al Fakir idag och han nämnde att han lagt märke till att jag kallade Märta Tikkanen "blixtrande" här i salongen. Det var hans formulering, han skrev att Märta Tikkanen varit just det i Babel. Jag hade läst det. Och stulit det.

Jag medger alltså à la hel pudel; när jag läste Märtabeskrivningen "blixtrande" tyckte jag att det lät så bra och rätt, orkade inte kolla vem som skrivit det och exakt i vilken artikel, och så stal jag det.

Blev fast. Man blir alltid fast förr eller senare, alltid. Bara att taga lärdom. Men citera och referera, det är ljuvligheten.

Förresten är "blixtrande" en fantastisk karaktäristik. Vem vill inte vara det?

The beat goes on. Se Joannes hjärtan!

I juni hade jag äran att få besöka Joanne Grüne-Yanoffs ateljé. Då var hennes begärliga plasthjärtan under arbete, det låg trådrullar, fjädrar, material framme, vi gick barfota på trägolvet och jag var på helspänn som man är när man vistas i någons jobb, någons text, någons tanke. (Någons inre liv?)

Nu är jobbet klart och utställningen har fått den vackra, rytmiskt fulländade titeln You walk in my heart and the beat goes on.

Vernissagen är imorgon onsdag från klockan 17 på galleri Kalhama&Piippo i centrum av Helsingfors.

Kom. Om du är som jag kommer du att älska det.

Hur fixade Märta allt?

Märta Tikkanen, fortfarande blixtrande, var gäst i Daniel Sjölins Babelstudio - nå, hon är fantastisk. Och vacker. Hon var där för att tala om sin senaste bok, den om morföräldrarna Emma och Uno och deras inte helt lätta kärlek. Paralleller blev dragna till hennes eget äktenskap med Henrik Tikkanen och Märta sa att hon aldrig känt att hon behövt uppoffra sig, hon har alltid lyckats kräva sig den plats hon behövt för att skriva sina sjutton böcker. Därtill har hon fött och tagit hand om fyra barn och jobbat heltid som rektor för Arbetarinstitutet i Helsingfors.

Scen ur Märta Tikkanens litteratur som jag minns: hur Märta eller en fiktiv kvinna (minns ej vilketdera) sitter bakom tv:n på natten och skriver när Henrik/mannen slocknat och barnen sover.

Självklart har jag ingenting att göra med hur privatpersonen Märta Tikkanen arrangerade sitt och sin familjs liv och visserligen kan det alltså ha varit en fiktiv mamma och inte alls Märta som satt där bakom tv:n i natten, men jag undrar helt olitteraturvetaraktigt ändå över glappet här.

Hur fixade Märta allt detta? Vulkanäktenskap, rektorskap, barn, böcker?

Det är förstår möjligt att hon helt enkelt besitter en osedvanlig arbetskapacitet och ett blygsamt sömnbehov, men jag tror att där också finns andra strategier.

Vilka? Jag tror jag måste försöka fråga henne.

Söndagsläsning

I have known so many sick women all my life. Women with chronic pain, with ever-gestating diseases. Women with conditions. Men, sure, they have bone snaps, they have backaches, they have a surgery or two, yank out a tonsil, insert a shiny plastic hip. Women get consumed. Not surprising, considering the sheer amount of traffic a woman´s body experiences. Tampons and speculums. Cocks, fingers, vibrators and more, between the legs, from behind, in the mouth. Men love to put things inside women, don´t they? Cucumbers and bananas and bottles, a string of pearls, a Magic Marker, a fist. Once a guy wanted to wedge a Walkie-Talkie inside of me. I declined.

- ur Gillian Flynn: Sharp Objects

Merkantilsexig kräm, tack

Det är Inland Empire på tv. Hur kusligt är inte det? Tv:n står på, jag tittar inte.

Tidigare i afton stod radion på och det kom Tongåvan.

Jag hörde Lady Gaga för första gången.

Ja - för första gången hörde jag Lady Gaga och det var i Tongåvan, radio Vega. Vågar man då påstå att man inte hänger med till hundra procent utan att verka kokett?

(Nej hjälp, där är den där brutal fucking murder-tanten nu -)

Vad jag egentligen skulle säga var: hudvårdsserier. Jag har mycket torr hud och måste nödvändigtvis använda krämer men varför är alla krämfabrikanter så imbecilla i sin marknadsföring? Jag är hemskt förtjust i ett visst franskt märke och köpte precis en kräm från dem, fick en katalog och läser:

Dont´t worry; your skin just wants some rest. It needs to take a break ... Treat it to an intensive skin-care programme: drink herbal teas, eat lots of fruit and vegetables ... and apply Ma Crème Nature.

Sen då lite bilder på svarta kvinnor som gör tvål i Burkina Faso:

The association is currently working with the laboratory on a new formula: a protective ointment made with shea butter - a recipe that the women in Burkina Faso are impatent to discover!

Eller vad sägs om

You´ll discover that blushing like a peony is much more elegant than going red as a beetroot!

Dessvärre representerar det här märket ändå den smartare falangen.

Här kommer en businessidé: möjligast organisk, möjligast ekologiskt tillverkad kosmetik utan liklukt, miljövänligt förpackad i slående stiligt formgivna förpackningar (gärna med merkantilsexig touch) och utan töntiga tillrop. Jag skulle köpa hela serien direkt.

Och nu byter jag kanal. För konstig stämning i rummet.

Jaha, en läsplatta.

Nä, jag tänder inte på plattan Kindle.
Provade läsa i sängen igår, det funkade inte. Fel känsla, lite obekvämt, och skärmen glänser irriterande.
Lämnade tillbaka den.

Nästa läsplatta måste testas med en text som jag verkligen vill läsa. Det här var ett utdrag ur en roman som jag var lite halvintresserad av.

Slut på rapporten i Finsalongen.

En läsplatta!

Har fått tag på en läsplatta, en Kindle. Hur länge som helst har jag velat prova en sån, men nu ligger den faktiskt mest i väskan. Inte känns den så fin heller.

När jag provade plattan som hastigast reagerade jag genast på den information en läsplatta inte ger; jag märkte avsaknaden av sensorisk information om bokens omfång. I klartext - boken som föremål ger en massa information: är boken tjock, stor, liten, hur mycket är det kvar av boken etc. Läsplattan är statisk, den är samma gråa plastmanick hela tiden.

Fortsättning följer.

Vargas Llosa, jaha. Feminismen som norm - äntligen!

Det verkar inte vara några större passioner i omlopp kring årets nobelpristagare i litteratur Mario Vargas Llosa. Jaha, tänkte jag där jag satt framför datorskärmen och följde med sändningen från Stockholm, och vi tycks vara många som tänkte så.

Litteraturforskaren Kristina Malmio och Yleproducenten, litteraturvetaren Charlotte Sundström till exempel, som satt i Obs-studion och redde ut nobelbegreppen ur ett feministiskt perspektiv utan att nämna ordet feminism. För första gången upplevde jag att feminismen blev norm i en studiodiskussion, en förnuftig självklarhet uttryckt med samma avslappnade suveränitet som de patriarkaliska tankegångarna åtnjutit under årtusendenas lopp.

Titta gärna på den fina, skärpta och belysande diskussionen. (Funkar tyvärr säkert bara i Finland.) Programmet sänds också i repris i riktiga tv:n i dag fredag klockan 17.25.

Lynchblicken

Plötsligt är den där - Lynchblicken. En blick präglad av David Lynch estetik och berättande, alltså. Det kan vara något med ljuset eller föremålen eller landskapet. Det kan vara något annat också. Ett ljud? Kan det vara ett ljud?

Jag tycker mycket om min Lynchblick, och jag vet att den finns hos andra i min generation, hos många författare och ickeförfattare. Rätta mig om jag har fel - men kanske främst hos kvinnliga sådana som föll för Twin Peaks i tidernas morgon och som är traumatiserade av Bob bakom soffan och sirret från lamporna i senare filmer av Lynch?

I helgen körde jag a) till Hangö, b) längs ett nattligt Hangö udd och c) tillbaka till Helsingfors.

Kort rapport över Lynchblickens inverkan vid dessa tillfällen (med ett inslag av Monika Fagerholm, som tycks falla oss Lynchkvinnor i smaken):

a) Raseborgsskylten. Landskapet får en annat ljus över sig. Vid Karis släpper de inre spänningarna, kvinnan vid ratten, vid Lappviksskylten blir skogen monoton och solen successivt starkare. Skyttegravarna. Sommarstaden, mossa. "Vet att jag ska slåss i solsken." Mot händelserna, en trakt så god som någon. Sandiga jord.

b) Mitt i natten från sovande småstad genom industriområde, ingen mötande trafik, ljuskäglorna från min bil, reflexer, fingervantarna mot ratten, rak väg, dåsig blick, i skogen djur. "A brutal fucking murder." (För övrigt den kusligaste repliken i filmhistorien om ni frågar mig.)

c) Också mörkt, kväll, men nu helt vanlig stressad returtrafik, i huvudet praktiska arrangemang och trafikfokus. Lynchkänslan frånvarande.

Barnlitteratur vs. barnlitteraturliknande produkt. Det dunkla suget.

Det är häftigt att upptäcka att också små barn reagerar på litterära kvaliteter. Det vill säga, små barn köper vad som helst som tangerar deras faiblesser men när en riktigt bra barnbok läses sker ett förtrollningstrick.

En av mina favoritbarnböcker är Allrakäraste syster av Astrid Lindgren (text) och Hans Arnold (bild). Som barn älskade jag den, jag tror stora delar av mitt liv gick åt till att leka ungefär den boken med min vän Karin (låtsashästar, låtsashundar, rida i sporrsträck bland farligheter). För ett par veckor sedan lånade mina söner och jag den på biblioteket och hemma såg jag dem fullständigt förhäxas av stämningen, bilderna, texten. Bägge fick en litterär upplevelse, de drabbades, som man påstår i branschen. Den äldre - snart fyra - njöt av språket och spänningen och dödstemat, den yngre - snart två - torskade på de detaljrika bilderna. Själv svalde jag gråt för den är så vacker den boken, så otroligt bra på alla nivåer och så ljuvlig. (Och obs att också pojkar behöver ljuvlighet.)

Dessvärre är en stor del av barnböckerna inte alls barnlitteratur, utan produkter. Jag tänker till exempel på den omåttligt populära Mamma Mu. Mamma Mu-böckerna måste ha saknat förlagsredaktör, så hafsig är texten, men bilderna är ju fina för det är Sven Nordqvist som gjort dem.

Så skillnad mellan barnlitteratur och barnlitteraturliknande produkt alltså.

Intressant är förresten också hur de dunkla ämnena är de som suger åt sig även ett litet barns intresse. Och suspekt hur barnlitteraturliknande böcker underblåser sådant som rädsla för mörker. Barnlitteratur däremot driver ett ärende som jag tror har att göra med konfrontation. Det finns döden. Den är ett okänt. Barnlitteraturliknande böcker säger: Det finns nånting som heter "döden" men det behöver du inte bry dig om!

För barn som håller på att utveckla ett skräcksug rekommenderar jag för övrigt Det hemska spökhuset av Eva Eriksson (bild) och Kicki Stridh (text). Den handlar om en flicka som går vilse i skogen (yes!) och kommer till ett spökhus (yes!) som bebos av hela skräckkabinettet. Läs för era barn.