Ett rörligt intellekt

Måndagskvällar är de bästa tv-kvällarna i finschäslongen. Först Desperate Housewives och genast efter det Svenska Hollywoodfruar (programmet som gjorde Anna Anka känd/programmet som blev känt tack vare Anna Anka).

Igår var det hela mycket lyckat; bra avsnitt. Det enda som störde var att jag i varje reklampaus var tvungen att städa lite aggressivt.

Efter tv och städning sängen med Darling River av Stridsberg och det var väl där jag började halvreflektera över den vighet ett feministiskt intellekt måste ha för att alls klara sig i den annars stelbenta schottisen.

Först rika hemmafruar. (Fiktion. Stora hus. Solsken. Familjeintriger. Social kontroll. "Kvinnlig vänskap". Lite lesbtematik, wow.)

Sen mera rika hemmafruar. ("Verklighet." Stora hus. Smaklös inredning fast de är så rika! Blonda hår. Tokiga accenter. Stollmycket pengar till ingen nytta. Botox.)

Sen lolitatematiken. (Fiktion. Röda läppar, sand, trasor, sår, blod.)

Och ovanpå allt detta lusten med vilken jag slukar allt det där. Och så städningen med all barlast den släpar på. Man blir helt slut.

Avsaknad av förljugenhet. Zennström.

Det där med att gå till bokhyllan och plocka fram en bok när livet går hårt fram - det har jag aldrig kommit underfund med. När livet krisar är det rastlöst, medan det krävs någon form av lugn och ro och koncentrationsförmåga för att läsa. Så är det för mig, så jag avundas den som plockar fram litteratur i frustrerade lägen.

Sen är det något annat också. Jag tror Nina Björk (som alltid skriver klokt om allt) sätter fingret på det i sin DN-recension av Maria Zennströms nya bok Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Nämligen:

"Det är någonting med avsaknad av förljugenhet. Den finns inte på något plan. Inte ens den förljugenhet som är litteraturens privilegierade: det litterära språket, metaforerna, den symbolmättade detaljen, det utvalda ordet som laddas med för just denna berättelse unika betydelser."

Månne det inte är just den i all yrkesskicklighet framskrivna förljugenheten som också den ställer sig i vägen för - vad ska man kalla det - hjärtat?

Det slår mig att mina favoritböcker är de som verkar lite halvfärdiga, söndriga - böckerna som man som läsare delvis nästan skriver själv.

Gårdagens tv-kväll i divanen blev för övrigt nostalgisk och känsloladdad. Bara vägen ut dit till Biskops-Arnö ... oj oj oj. Och att det var så tomt på skolan! Det var ju precis så det var för det mesta. När det var matdags kom sen alla hasande över gräsmattorna.

Tillbaka till Biskops-Arnö

Nå. Det är tydligen omöjligt att undvika kringmaterial om Darling River och Stridsberg. Alla pratar om den just nu och alla älskar den.
Det är bra, det är bra.

Och ikväll dukar Finsalongen upp för tv-kväll i divanen. Favoritprogrammet Babel lovar ett inslag med Sara Stridsberg och Daniel Sjölin som återvänder till Biskops-Arnö, där de båda i tiden gick skrivarkursen. Själv gick jag på skolan året efter Stridsberg och Sjölin och minns att deras kurs omtalades som "skandalkursen". Vi lär ha varit lugna i jämförelse, men ändå stormade det faktiskt också kring oss! En av eleverna gifte sig med en av lärarna, till exempel. Vad sägs om det.

Efter den två terminer långa och på åtskilliga sätt intressanta kursen skrev jag en kolumn som jag kallade "Sverige lärde mig ångest" och som i stora drag handlade om hur jag egentligen inte ens förstått hela begreppet ångest innan jag damp ner på ön där ångest var en dygd. En av de första rödvinsnätterna ringde jag hem och grät att jag aldrig skulle fixa att bo ön med alla som mår så dåligt. Det var helt enkelt en chock att möta autentisk och spelad ångest i en förvirrande mix.

Jag publicerade aldrig kolumnen, men jag står fast vid min tes: det var Sverige som lärde mig ångest.

Bara min bok

Ni vet - när man ännu inte börjat läsa en efterlängtad bok och den ännu inte recenserats. Ni vet känslan kanske? Att den här boken blir den bästa någonsin!

Man vill inte börja läsningen för man vill njuta av förväntningarna, samtidigt är läsa det enda man vill.

Jag lyckades ganska bra med Glitterscenen av Fagerholm, att läsa den var nästan en ohändelse, en förbjuden aktivitet. Ett andlöst följande av raderna med ögonen, in i hjärnan med texten bara! Bara min text, min bok. Min. Och sen: min åsikt.

Jag hoppas fortfarande på att lyckas med Darling River av Stridsberg, men nyss läste jag en intervju med henne i en av de stora svenska drakarna och - det var för mycket intervjuarens tolkning i den artikeln. Intervjuaren stal boken från mig, den är inte bara min längre.

Så nu återgår Finsalongen till ursprungstexten och lägger embargo på allt kringmaterial.

Dubbelexponering. Stridsberg.

När jag väntade andra barnet fick jag höra om ett så ondskefullt barnmisshandelsfall att jag fortfarande inte har lyckats komma över det. Jag tänker på det varje dag, flera gånger varje dag. När jag stoppar om mina egna barn finns det misshandlade barnet där som en dubbelexponering. Jag har ofta funderat på vad som kan vara funktionen i den här överkänsligheten, den här oförmågan att värja sig. I ren desperation har jag i alla fall blivit månadsdonator hos Rädda barnen.

I nya Vi läser intervjuas Sara Stridsberg av Martina Lowden om sin nya bok Lolita-uppgörelsen Darling River (som Finsalongen ser särskilt mycket fram emot denna säsong!). Stridsberg uttrycker sin erfarenhet av överkänsligheten i föräldraskapet så här:

"Mina barn har öppnat ett fönster mot döden som aldrig kan stängas igen. Deras närvaro i mitt liv sätter mig i förbindelse med människans våldsamma historia på ett sätt som berättelsen om att ha barn inte riktigt räcker till för att beskriva. Mor och barn som skiljs åt i krig, i ett läger någonstans i världen eller längre bort i historien. Barnet som ammar sin döda mor."

Progressiva Mama

I förrgår stod Sanna Tahvanainen och jag på balkongen i Mariehamns bibliotek och bekände för varandra att vi båda gillar att läsa Mama. "Men folk blir helt upprörda när man säger det", sa Sanna. Själv har jag mest varit med om att folk blir upprörda när man berättar att man lagar all babymat själv, men visst känner jag igen Mamaskammen.

Mama står säkert för en massa skumma saker, men i senaste numret blir jag riktigt imponerad:

[fråga:] Jag läste att en man fick* barn. Kan män verkligen få barn?

[svar:] Ja. Om mannen i fråga tidigare var en kvinna, har bytt könstillhörighet men ändå har kvar livmoder och annat väsentligt.

Så enkelt var det med den saken.

Själv skulle jag på motsvarande fråga ha svarat "Naturligtvis inte. Det är en myt. Män kan inte föda barn."

Helt otippat knep Mama jämställdhetspoäng där.

* av sammanhanget framgår att det handlar om att föda, inte "få". Att också män "får" barn är väl allom känt annars.

De vackra läsarna (kulturflås)

Varje gång blir jag lika imponerad av publiken på Mariehamns litteraturdagar. Det är alltid massor av folk som lyssnar, och de allra flesta ser ut att vara intresserade på allvar. Man kan ställa sig uppe på balkongen rakt ovanför scenen och tjuvkika på ansiktena i publiken: det är inte det där blaserade, inte det där jag-är-här-för-att-det-är-finkulturellt, det är vanligt hederligt intresse. Nyfikenhet, öppenhet. Vackert. Men - slår det mig - sällsynt.

Råkade höra Miika Nousiainen (en av de två finska inbjudna författarna, den andra är Juha Itkonen) tala med någon i telefon: "Det är otroligt," sa han, "hade det här varit i Helsingfors skulle det ha suttit fjorton kråkor i publiken. Nu är det fullsatt hela tiden!"

Nåja, det här blir nu lite kulturflåsigt, men det är bara inte helt onyttigt att se dem som läser nångång också. Det räcker nämligen inte med folk som skriver.

Finsalongen goes Fredens öar

Just nu har vi havsutsikt här i finsalongen. Allt är vitt. I badrummet tappar James upp ett skumbad (moringa, som vi i finsalongen alltid vill ha det).

Hotellfrukost i magen, champagne på avkylning, förlagslunch, cocktail, kvällsprogram i Mariehamns vackra bibliotek ... La dolce vita liksom. Sen har jag också en handkräm som doftar lavendel.

Redan på Helsingfors-Vanda flygplats diskuterades Monika Fagerholms grandiosa USA-succé i glada ordalag. Nån var lite bitter över mottagandet av författarskapet i hemlandet, men annars var det nog glädje och stolthet, i alla fall vid vårt kaffebord. Må nu var och en suga ut allt de kan ur denna läckra konfekt.

Jag ser fram emot kvällens program. Brukar tycka om fredagsprogrammet: man rör sig lojt i det dunkla men vackert upplysta biblioteket, lyssnar, tittar, dricker vin.

Sen tar vi hela USA

Det är så otroligt häftigt att Oprah Winfrey rekommenderar The American Girl av Monika Fagerholm. Oprahs boktidning lär ha 2,5 miljoner läsare, det går ju inte att förstå riktigt? Men det går att tycka att det är sjukt bra. Det går att tycka att det inte är mer än rätt att Den amerikanska flickan tar USA med storm, så bra är den boken.

Jag blir stolt. Glad. Inspirerad. Och det hoppas jag alla finlandssvenska författare blir också, eller varför inte alla finlandssvenskar helt enkelt, för det här bevisar att allt - ALLT - är möjligt. Bra kan vara bra på riktigt trots att det är finlandssvenskt.

Sen är jag också ganska sugen på att läsa The American Girl och se vad som händer med Trakten och språket i Katarina Tuckers översättning.

Monika, hurra! Hyllning och rosor!

Alla finns inom räckhåll

På bokhora.se utnyttjar Carina Rydberg helt kallt kommentarfältet till att informera om att hon har en blogg, så nu har även jag hittat den och det är ju trevligt. Men jag märker ändå att det känns en aning voyeuristiskt att läsa hennes inlägg - Carina Rydberg var en av de stora författarna för mig när jag var kring 20, fjär och upphöjd tedde hon sig där hon satt på P.A.&Co (eller vad den hette den där Stockholmskrogen i Den högsta kasten). Nu är hon här i burken, nästan i realtid.

Lite samma känsla - fast kanske coolare ändå - fick jag när min gmail igår meddelade att jag var online samtidigt som Siri Hustvedt* - för att vi har varandras epostadresser. Det var skumt att sitta här i Helsingfors och veta att Hustvedt just nu sitter vid datorn i kanske-Brooklyn och har mejlprogrammet öppet.

Men okej, vad är det vidare, man vänjer sig och det kommer alltid att finnas piedestaler.

Hur ser den ultimata piedestalen ut nu när den inte kan definieras i termer av sval onåbarhet?


*som den här bloggen tycks handla en hel del om

"Jag ser orden"

Även om det pratas mycket om böcker och om själva läsupplevelsen går man sällan in på djupet: hur är läsandet på riktigt, för dig? Jag avser ett ännu djupare plan, det som kanske är det viktigaste, det som kilar sig förbi den rent intellektuella dimensionen?

För evigheter sedan när jag ännu var kolumnist i Hbl skrev jag någonting om hur jag ofta placerar böcker i för mig bekanta miljöer.(Alice i Underlandet utspelar sig vid Kaptensgatan i Hangö, Dostojevskijs miljöer finns kring tennisplanen i Hangö, sånt förryckt.) och jag minns att dåvarande kulturchefen Gustaf Widén kommenterade att han aldrig placerat en enda bok i en bekant miljö. Jag förstod då inte att fråga hur han tänker sig böckerna, det måste jag göra nästa gång vi ses. Såhär tio år i efterskott.

Till min förtjusning tangerar Siri Hustvedt ämnet i sin nya bok The Shaking Woman or A History of My Nerves:

When I read a novel, I see it, and later, I remember the images I invented for the book. Some of those images are borrowed from intimate places in my own life. Others, I suspect, are taken from movies or pictures in books or paintings I´ve seen. I need to put the characters somewhere. [...] Once, however, I met a man on a panel with me, a poet and translator, who swore he did not invent images when he read. We were discussing Proust. "Well", I asked him, "if you don´t see Marcel´s room and his mother and all the people in the story, what happens?" He answered, "I see the words."

Siri H fortsätter med att förklara att hon först tyckte det verkade vara ett sorgligt sätt att läsa på, men ifrågasätter sedan sin åsikt. Och nåjo - tryckt text är faktiskt någonting av det vackraste som finns, tycker jag, och ibland, när miljön i en bok blivit helt fel (miljön går tyvärr inte att ändra på!) skulle jag nästan föredra att se bara den vackra, tryckta texten.

Hur ser du när du läser?

Alla flyttar in hos oss

Vi har flyttat, och plötsligt tar sig alla jag läser om in i den nya lägenheten.

Jag läser många olika texter per dag i jobbet, så det är lite ansträngande. Det myllrar av folk hos oss nu. Och diskmaskinen som går i novellen jag läser - det är vår diskmaskin. Det breda fönstret i vardagsrummet som nämns i det insända manuset - det är vårt vardagsrumsfönster. Relationsdramaaqueens, ensamma storstadssinglar, bagare och ballerinor - alla flyttar de in hos oss.

Det är säkert någon fullständigt normal psykologisk hanteringsprocess, vad vet jag.

Tänka i Kråkstan

Hur är det med er andra i finsalongen, har ni också ett skönt överspänt förhållande till ert barndomslandskap?

I höstas satt jag och drack skumpa med min kusin T här i barndomshemmet och vi kom in på hur vi uppfattar vår familjehistoria och våra ursprungsmiljöer. Hon tyckte jag hade ett märkligt men helt intressant förhållningssätt, själv ser hon att saker är vad de är och därmed jämnt. Hon dras inte med sentimentalitet eller nostalgi, har bosatt sig utomlands; en ros är en ros är en ros.

Men jag - jag tycker ju att Kråkstan och hela Hangö är enormt eggande både som ursprungsmiljö och som litterärt landskap. Jag är överspänd mest hela tiden här, på det bästa av sätt. Tänkandet förändras här, allt blir laddat och mytiskt. Jag gillar det.

Oljemålningar på Annegatan

För någon dag sedan såg jag på Annegatan ett gulgrönt ansikte som till sin komposition påminde om Helene Schjerfbecks sena självporträtt. I någon sekund trodde jag att det var någon sorts ny gatureklam som bygger på chockeffekt, men nej: ansiktet tillhörde en kvinna som satt och hukade i en rullstol på trottoaren. Det slaskade på henne. Hon hade rosa sjukhuspyjamas, inga ytterkläder. Hon tittade på mig som Helene Schjerfbeck från sina målningar men hennes ögon var en hunds eller ett barns. Bredvid henne stod en man i vinterjacka, han rökte. En förbipasserande kvinna pratade med honom men han sa att han inte behöver nån hjälp. "Det ordnar sig. Men det kostar förstås", hörde jag honom småsurt säga.

Vad det egentligen var för situation har jag ingen aning om. Men den var skrämmande. Kvinnan i rullstolen sa ingenting.

Så i morse gick jag längs Annegatan på väg till jobbet och blev hejdad av en medelålders kvinna i basker. "Vill du komma till min ateljé och titta på oljemålningar?" frågade hon lågt. Det var lite som valsen med etsningarna, fast väsentligt annorlunda ändå.

Inget kärl för smärta

Monica Ålgars skriver träffande om kvinnokroppen, barnafödandet och smärtan i sin Idag-kolumn i Hbl idag (tyvärr finns den inte på nätet). Hennes text aktualiserar det jag gått och funderat på sedan jag födde min andra son för ett drygt år sedan: Okej för att det gör ont att föda, det hör liksom till konceptet, men varför denna avoghet när det gäller smärtlindring för mamman efteråt?

Mitt första barn födde jag med planerat snitt på grund av sätesläge och smärtan efteråt var så vansinnig att jag (på allvar) skulle ha blivit galen/tuppat ihop utan adekvat smärtlindring. Jag skulle inte ha kunnat ta hand om mitt barn - nu kunde jag nätt och jämnt det efter en vecka eller så, för jag hade mina Panacod.

När jag för ett år sedan födde mitt andra barn - det var en "vanlig" förlossning - nekades jag denna enkla smärtlindring. Det gjorde minst lika ont, men "vi vill inte skriva ut så starka mediciner". Att det bara två år tidigare hade gått bra att få värkmedicin utskriven spelade ingen roll, policyn hade ändrats och vanlig Panadol skulle man ha. Vanlig Panadol! Ingen Panacod, som är det enda som lite hjälper. (Ibuprofen får man inte äta när man ammar.)

Lyckligtvis hade jag några Panacod kvar från kejsarsnittet som gjordes två år tidigare, men min rådgivningstant berättade att hon är förtvivlad över just det här att mammor med pinfärska kejsarsnitt som håller på att dö av smärta därhemma för att det enda de får äta är värdelösa Panadol. Den underbara rådgivningstanten hade till och med ringt till förlossningssjukhuset och bönat om ett recept på Panacod åt den snittade kvinnan, men det var kalla handen.

I förrgår drabbades jag sedan av nackspärr och gick till arbetshälsovården och fick förstås Panacod direkt. Jag nämnde för läkaren att det är ju intressant att jag får Panacod så lätt nu plötsligt, det hjälpte inte ens att gråta på förlossningssjukhuset. Hon var mycket förvånad och bekräftade det som flera läkare sagt: att Panacod passar utmärkt för mammor som ammar.

Det verkar alltså vara ett mysterium för de flesta varför man inte kan få skaplig smärtlindring. Den enda förklaringen jag kan komma på är att det helt kanske helt enkelt tar för mycket av läkarnas tid att skriva ut recept.

"[A]tt vara kvinna är givetvis ingen sjukdom, men att vara kvinna är inte heller att vara ett kärl för smärta", skriver Monica Ålgars i sin kolumn. På förlossningssjukhusen i Finland skärs kvinnor upp som sälar, sys ihop i hast och får sedan ingen hjälp med smärtlindring.