Ett rörligt intellekt

Måndagskvällar är de bästa tv-kvällarna i finschäslongen. Först Desperate Housewives och genast efter det Svenska Hollywoodfruar (programmet som gjorde Anna Anka känd/programmet som blev känt tack vare Anna Anka).

Igår var det hela mycket lyckat; bra avsnitt. Det enda som störde var att jag i varje reklampaus var tvungen att städa lite aggressivt.

Efter tv och städning sängen med Darling River av Stridsberg och det var väl där jag började halvreflektera över den vighet ett feministiskt intellekt måste ha för att alls klara sig i den annars stelbenta schottisen.

Först rika hemmafruar. (Fiktion. Stora hus. Solsken. Familjeintriger. Social kontroll. "Kvinnlig vänskap". Lite lesbtematik, wow.)

Sen mera rika hemmafruar. ("Verklighet." Stora hus. Smaklös inredning fast de är så rika! Blonda hår. Tokiga accenter. Stollmycket pengar till ingen nytta. Botox.)

Sen lolitatematiken. (Fiktion. Röda läppar, sand, trasor, sår, blod.)

Och ovanpå allt detta lusten med vilken jag slukar allt det där. Och så städningen med all barlast den släpar på. Man blir helt slut.

Tillbaka till Biskops-Arnö

Nå. Det är tydligen omöjligt att undvika kringmaterial om Darling River och Stridsberg. Alla pratar om den just nu och alla älskar den.
Det är bra, det är bra.

Och ikväll dukar Finsalongen upp för tv-kväll i divanen. Favoritprogrammet Babel lovar ett inslag med Sara Stridsberg och Daniel Sjölin som återvänder till Biskops-Arnö, där de båda i tiden gick skrivarkursen. Själv gick jag på skolan året efter Stridsberg och Sjölin och minns att deras kurs omtalades som "skandalkursen". Vi lär ha varit lugna i jämförelse, men ändå stormade det faktiskt också kring oss! En av eleverna gifte sig med en av lärarna, till exempel. Vad sägs om det.

Efter den två terminer långa och på åtskilliga sätt intressanta kursen skrev jag en kolumn som jag kallade "Sverige lärde mig ångest" och som i stora drag handlade om hur jag egentligen inte ens förstått hela begreppet ångest innan jag damp ner på ön där ångest var en dygd. En av de första rödvinsnätterna ringde jag hem och grät att jag aldrig skulle fixa att bo ön med alla som mår så dåligt. Det var helt enkelt en chock att möta autentisk och spelad ångest i en förvirrande mix.

Jag publicerade aldrig kolumnen, men jag står fast vid min tes: det var Sverige som lärde mig ångest.

Bara min bok

Ni vet - när man ännu inte börjat läsa en efterlängtad bok och den ännu inte recenserats. Ni vet känslan kanske? Att den här boken blir den bästa någonsin!

Man vill inte börja läsningen för man vill njuta av förväntningarna, samtidigt är läsa det enda man vill.

Jag lyckades ganska bra med Glitterscenen av Fagerholm, att läsa den var nästan en ohändelse, en förbjuden aktivitet. Ett andlöst följande av raderna med ögonen, in i hjärnan med texten bara! Bara min text, min bok. Min. Och sen: min åsikt.

Jag hoppas fortfarande på att lyckas med Darling River av Stridsberg, men nyss läste jag en intervju med henne i en av de stora svenska drakarna och - det var för mycket intervjuarens tolkning i den artikeln. Intervjuaren stal boken från mig, den är inte bara min längre.

Så nu återgår Finsalongen till ursprungstexten och lägger embargo på allt kringmaterial.