skip to main |
skip to sidebar
Hej, orimligheten nu med det extremt gråa och råa vädret. Det tar sig in exakt överallt, särskilt i luftrör och vener. Så sent som förra veckan gled jag omkring i tunn chiffong och hade inte ont i nacken, ej heller metall i luftrör och ådror, som nu.
Det river i cellerna och den gamla laryngiten gör sig påmind. Funderar på att emigrera till Gran Canaria och utbilda mig till delfinskötare. Det skulle inte vara så tokigt att bli uppskjuten i luften av två vänliga delfinnosar, flyga över ett rep, landa snygg och strömlinjeformad i bassängen, kasta lite småfisk i glada delfingap som tack.
Om man bara har tillräckligt dåligt lokalsinne blir även den mest fridfulla resa ett äventyr. Om man inte har bråttom och det är ljust kan det vara mycket trevligt. Man kan t ex av misstag ta buss nummer 12 i Las Palmas rakt ut i förorten och lära sig åtskilligt om staden. Man kan snava in i en saluhall precis vid stängningsdags och få se stora män slamra med metall och is, man ser dem svabba golv och stuva rött och vitt kött i plastlådor, det kan bli en estetisk och symbolisk och på alla sätt stark upplevelse. Man kan hamna mitt i en demonstration utanför stadshuset. Man kan ströva omring på måfå i kvarter som mest påminner om något hos Richard Scarry: där är polismannen, där är brandbilen, postiljonen kommer där, kaféägaren städar undan en espressokopp.
Resandet som tillstånd, inte som prestation, menar jag kanske.
"Har [Finsalongen] stängt, eller?", twittrade @Lerviks i går kväll.
Finsalongen har ej stängt, blott legat lite i träda. Dels på grund av livets andra åtaganden, dels på grund av en stor upplevelse i en kyrka som jag inte vet hur jag ska uttrycka utan att ni tror att jag blivit galen (se nu, ni tror redan att jag blivit galen), och dessutom på grund av att jag har många uppslag men alltid snubblar på källan. En ganska stor noggrannhet har drabbat mig beträffande vem som sagt/skrivit vad, när och i vilket sammanhang. Tror inte man behöver vara orolig för en sådan tendens, men det blir svårare att uttala sig. Jag hade t ex tänkt skriva om internaliserad sexism, men måste kolla några grejer först.
Fortfarande anmärkningsvärt okry. Besökte därför en läkare och han gav mig hästpiller och opiater, så jag ska nog vara på benen snart. Det måste jag vara.
Här i svettiga sängen har jag till exempel tänkt på att det finns en massa romantik kring feber som inte har någon grund. Man tänker sig gärna den febriga som rosenröd/scharlakansröd om kinderna, med glansiga, själfulla ögon. Den febriga ligger förstås i stärkta lakan, på det lilla bordet står ett glas vatten och vad är det för papper som ligger där? - Åh, det är ett kärleksbrev ...
Sanningen är ju att feberns färger är grå och vit och att lakanen är luddiga och fuktiga. Man är vit i nyllet och läpparna är grå och spruckna. Blicken är blank, liksom platt. Man svettas och har frossa om vartannat. Man ler ej (på den tredje dagen stod ett barn vid min säng och sa: "Mamma, det var länge sen du log.") Man orkar inte läsa, ens hår börjar leva patologiliv, ens kropp är mör av allt liggande. Man fattar hur liggsår uppstår. Man har en kudde mellan knäna när man ligger på sidan för att man fått ont i höfterna och knäna börjar skava mot varandra.
Öhman skriver idag att jag tipsat om en podcast med det uppseendeväckande namnet Fan vad fittigt, och det stämmer. Jag tipsade alltså om att det existerar en sån podcast, men jag har ingen aning om vad det snackas om i den, för båda gångerna jag försökt lyssna har jag omedelbart somnat. Men jag hoppas det är bra!
Hej. Här ligger jag i feber (har väl inte haft feber sedan 2008 så det är exklusivt men jobbigt; darrig, kall, vinglig, svårt att andas) och försöker tolka vad jag tänker. Är det t ex tankar eller chänslor mest? Är det olika saker eller samma sak?
Lägenheten är ljus. Mina barns späda kroppar far genom tempererat vatten i en simhall. Jag har beställt nudlar till kvällen. Jag har supermycket ångest å andras vägnar (t ex Eerikas). Tvättmaskinen dundrar på, det blir dunklare, kroppen hetare, andningen tyngre. Önskar mig fri från associationer, önskar mig en frejdig småglömsk carpe diem-mentalitet.
Den som på ett enkelt sätt vill öka laddningen i sin text gör klokt i att använda ägg. Ägget genererar särskilt paradoxal stämning om det kombineras med mänsklig lusta och/eller kroppslighet.
Betänk t ex:
-> Äggets perfektion; den oklanderliga släta men ändå lite skrovliga ytan, skörheten, den fulländade formen, överlägsenheten som föda betraktat ...
-> Äggets svåra drag; fortplantningsaspekten, kladdet, lukten, dallriga konsistensen, "produktionsmetoderna" ...
Om din text är trist, släng in ett ägg! Det funkar. Har testat.
En vän gav mig första säsongen av tv-serien Girls i gåva och nu tittar jag med skiftande humör och lindig besatthet. Först blev jag besviken: Så mycket såhej om seriens brahet och de naturliga kropparna och så detta, som ändå är helt som vanligt i underhållningsbranschen. Okej att Lena Dunhams karaktär har en normal kropp men det görs enorm affär av det och alla andra är ju ändå överjordiskt snygga osv, Hannah blir token ugly, de argumenten. (För övrigt anser jag att vi måste sluta prata om kvinnors kroppar, är inte det egentligen helt ointressant och kontraproduktivt?)
Men nu när jag kommit till avsnitt 6 och 7 märker jag av den novellkaraktär min vän nämnde. Mjuknar plötsligt. Mjuknar faktiskt så till den grad att jag inser att jag dessutom är avundsjuk på målgruppen för att de - ja, för att de har förmånen att vara i målgruppen. Det är ju knäckande: När jag själv var i Girls-åldern kollade jag på Sex and the City som handlade om 40-åringar som betedde sig som 25-åringar (eller de skulle väl föreställa 25-åringar, eller inte vet jag, men de var liksom inga girls). Nu, när jag själv är närmare 40 än 25, ska jag plötsligt sitta och titta på en serie jag hade behövt se då. Betänk denna djupa orättvisa.
Så nu önskar jag att någon med en hjärna som liknar Lena Dunhams snabbt ska skriva en tv-serie om typ mamman till de där barnen som Jessa passar, ni vet. Den vill jag se.
Vem skriver?
