Inget fancy med feber

Fortfarande anmärkningsvärt okry. Besökte därför en läkare och han gav mig hästpiller och opiater, så jag ska nog vara på benen snart. Det måste jag vara.

Här i svettiga sängen har jag till exempel tänkt på att det finns en massa romantik kring feber som inte har någon grund. Man tänker sig gärna den febriga som rosenröd/scharlakansröd om kinderna, med glansiga, själfulla ögon. Den febriga ligger förstås i stärkta lakan, på det lilla bordet står ett glas vatten och vad är det för papper som ligger där? - Åh, det är ett kärleksbrev ...

Sanningen är ju att feberns färger är grå och vit och att lakanen är luddiga och fuktiga. Man är vit i nyllet och läpparna är grå och spruckna. Blicken är blank, liksom platt. Man svettas och har frossa om vartannat. Man ler ej (på den tredje dagen stod ett barn vid min säng och sa: "Mamma, det var länge sen du log.") Man orkar inte läsa, ens hår börjar leva patologiliv, ens kropp är mör av allt liggande. Man fattar hur liggsår uppstår. Man har en kudde mellan knäna när man ligger på sidan för att man fått ont i höfterna och knäna börjar skava mot varandra.

Öhman skriver idag att jag tipsat om en podcast med det uppseendeväckande namnet Fan vad fittigt, och det stämmer. Jag tipsade alltså om att det existerar en sån podcast, men jag har ingen aning om vad det snackas om i den, för båda gångerna jag försökt lyssna har jag omedelbart somnat. Men jag hoppas det är bra!