Om man bara har tillräckligt dåligt lokalsinne blir även den mest fridfulla resa ett äventyr. Om man inte har bråttom och det är ljust kan det vara mycket trevligt. Man kan t ex av misstag ta buss nummer 12 i Las Palmas rakt ut i förorten och lära sig åtskilligt om staden. Man kan snava in i en saluhall precis vid stängningsdags och få se stora män slamra med metall och is, man ser dem svabba golv och stuva rött och vitt kött i plastlådor, det kan bli en estetisk och symbolisk och på alla sätt stark upplevelse. Man kan hamna mitt i en demonstration utanför stadshuset. Man kan ströva omring på måfå i kvarter som mest påminner om något hos Richard Scarry: där är polismannen, där är brandbilen, postiljonen kommer där, kaféägaren städar undan en espressokopp.
Resandet som tillstånd, inte som prestation, menar jag kanske.
Det rimmar illa
5 dagar sedan
ljuvligt. helt ljuvligt. därför ska man resa. h. malin
SvaraRaderaJust
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaDet här var finast! Ahr en dylik historia från Istanbul som jag tänkt plita ner. Tack, du inspirerade mig att faktiskt göra det!
SvaraRaderaIdalina, var plitade du ner den? Roligt att du blev inspad!
SvaraRadera