Varumärke?

Ett ögonblick. Vad är grejen med att en nation ska vara "ett varumärke"? Begreppet dyker upp titt som tätt nu när Kulturfonden och Guggenheim diskuteras. 

Varför vill jag resa till vissa länder, varför intresserar de mig? En del geografiska lägen är mera lockande än andra, men annars attraheras jag av sådant som hör till landets kultur, sådant som är unikt för just det stället. En stämning, ett sätt att vara på, en positiv fördom. Konstnärskap från landet. Litteratur, film, bildkonst. Naturen. Kaféerna. Maten. Dofterna. 

Finland är känt för sin goda skola, men den goda skolan utvecklades inte för att den skulle piffa upp "varumärket Finland". Mumintrollen drar hit turister, men Tove Jansson skapade dem inte för att göra Finlandsbilden gosig. 

Jag tänker alltså att det kunde vara bättre arbeta på att vara en lycklig och fungerande nation med vitalt konst- och kulturliv än att göra jättesatsningar på monument som sedan kräver ständigt underhåll och ekonomiska resurser. 
Också om man tänker på "varumärket".

af Kleen breddar

Just nu känns de flesta kanaler som en mobb som bara: "Ååå, den-och-den är en idjot", "Haha, den-och-den är en klant", "Det vet man ju att den-och-den är helt inkompetent". På fatet ska det alltid ligga ett huvud. Det blir ibland lite onyanserat. Lite som offentliga avrättningar förr i tiden. Kanske lite så faktiskt.

Att läsa Björn af Kleens DN-kolumn om litteraturen i "giftskåpet" svarar på den reflektionen. af Kleen breddar diskussionen kring fatala bokmisstag på minst två relevanta sätt. Ett: det skulle - faktiskt - kunna vara du. Två: en förlagsmiljö där långsiktiga och ömsesidiga förtroenden kan utvecklas minimerar risken för litterära katastrofer.

Telefonen i behån fast jag bryr mig*

Förstår ni som glassar runt i Los Angeles och på andra liknande ställen att vi här hemma i Finland får gå med våra kaliforniska äppletelefoner i behån för att de inte ska självdö i kylan?

Bara undrade.

* Rubriken alluderar på Veronica Maggios låt Handen i fickan fast jag bryr mig. Veronica Maggio blev förresten premierad på P3 Guld-galan nyligen och räknade upp säkert 20 pers som hon ville tacka för samarbete, jag tror att blott tre av dem var kvinnz. Det kanske bara blev så.

En hyfsad scen

Det var vid ett övergångsställe i går: tre kvinnor i burka kom gående tillsammans. Från andra hållet kom en kvinna med Downs syndrom. Alla skulle över samma gata. 

Downskvinnan hade svårt att avgöra när hon kunde korsa gatan. Burkhakvinnorna släntrade över, en av dem upptäckte att downskvinnan stod och tvekade, hon med burkan sträckte ut en hand och viftade med den: kom, kom, det är lugnt. 

Sen gick alla vidare. Bra stämning.

Att inte ta debatten

Det var det här med att "ta debatten" alltså, det var det här jag skulle skriva i går när jag började dilla om ägg:

Nyligen pratade jag med en person som hade velat skriva sin åsikt i en sak men som sa att hen inte orkade med kommentarerna som följer. Jag kände igen det där. Ofta när man skriver gör man det för att klargöra vad man tänker, för andra - men också för sig själv. Det blir en utsaga som man kanske senare reviderar eller förstärker. Utsagan är ett led i en kollektiv diskussion, som inte behöver besvaras genast eller i samma forum för att vara giltig. Kommer det genast en massa mothugg går energin åt till att besvara dem, och ofta på en lägre nivå än det ursprungliga inlägget. Jag tror alltså att en argumentationskultur där poängen är att "vinna" inte alltid gagnar diskussion och framsteg.

Och så tänker jag på offentliga debatter, till exempel på tv eller radio. Ofta kantrar de över i något som mest verkar likna gräl eller prestationsstrul, eller så reduceras situationen till enskilda, isolerade utsagor. 

Ibland tycker jag också att det är överskattat att kunna argumentera och att den prövande, sökande hållningen är underskattad. Alltså: att kunna argumentera för en sak är viktigt, men det är inte allt. Bara för att man vill säga något, ska man inte behöva vara sugen på att ta debatten.

*
Okej. Nu har jag skrivit vad jag skulle skriva. Jag läser igenom det och inser att jag ju bara tycker så där om de åsikter jag själv omfattar. Och det har säkert att göra med att till exempel feministisk debatt ofta blir jobbig för att den förs på så många olika nivåer samtidigt. Feministen uttalar sig, och så kommer det kommentarer som kräver att feministen ska förklara sammanhang som rör sig på en helt annan nivå, en nivå som man behöver ha som grund för att förstå vad feministen i första hand menade. (I få andra sammanhang är det så accepterat att vara okunnig som när det gäller feminism, det är säkert också det som triggar kommentarer av alla slag.)

Men i linje med det jag skrev ovan publicerar jag det här i alla fall. Det är en tanke, en början, för jag önskar att fler skulle våga säga sin åsikt utan att nödvändigtvis vara utrustade med ett färdigt argumentartilleri. Eller - och det här är kanske viktigare - man måste få säga sin åsikt utan att vilja tillbringa resten av dagen med att försvara sig och sitt tänk.

Äckliga lilla äggnovell

Här skulle jag skriva om att inte orka ta debatten men det är för komplicerat för stunden, klockan är faktiskt över elva och jag har tagit ett avslappnande bad och lyssnat på Liv S och Caroline R F-N i En varg söker sin podd. Bra avsnitt! Jättebra avsnitt! Det handlar mycket om privilegier, både egna och andras. Borde ha antecknat hela tiden men låg ju där och guppade i honungsbubblorna.

I och för sig är badet ett utmärkt ställe för skrivande om man råkar äga häfte och penna. En gång skrev jag en jätteäcklig liten novell där ett ägg ingick medan jag låg i badet. Vi hade någon skrivarcirkel några kompisar och jag. Vi hade våra texter med på krogen, pappren var fuktbuckliga och texten hade runnit lite men jag tyckte om min äckliga lilla äggnovell. Minns inte ens vad som hände i den, men det var en kvinna i en lägenhet, och så var det ett ägg. Var är den novellen nu?

Fem tankar i fet kräm

När man står framför spegeln en tidig morgon och smörjer in sitt januaritorra face med fet kräm kan man till exempel tänka så här:

Vad var det som hände i tv-soffan i går kväll?

Först tittade jag på Obs som hade en diskussion om ... ja, om vad? "Om manlig och kvinnlig sexualdrift" står det på deras sajt.

Sedan tittade jag på Svt:s program "Fittstim - min kamp" där Belinda Olsson ska ta reda på om "feminismen spårat ur" (SVT:s formulering).

Med ansiktet fullt av fett - ni vet hur hudkräm fastnar i ögonbryn och ögonfransar, helt flottig står man där, men liksom ändå helad - tänkte jag en del tankar kring detta, och här kommer fem av dem:

1. Det är mycket slemmigt när folks "sexualitet" ska diskuteras i offentligheten. Det är i bästa fall värdelöst, i värsta fall skadligt. Möjligen borde det beläggas med embargo.

2. Prostitutionsdebatt har ingenting med sex eller sexualitet att göra. Det har med bland annat makt, ojämlikhet och ojämställdhet att göra.

3. Jag råder alla feminister att sluta svänga sig med formuleringar som "Det finns feminister som tycker att [det ena eller det andra], men JAG tycker att ..."

Säg i stället rakt av vad DU tycker, utan att dissa andra feminister. (Har själv gjort mig skyldig till det här och lovar bättring.)

4. Att gruppen heterosexuella vita män inte ser någon som helst anledning att ge avkall på sina privilegier är tydligare än någonsin. I Obs nämndes ändå diplomatiskt att män kan välja att omvärdera sina privilegier och att det kunde ge dem ett rikare och bättre liv. Varför inte hugga på det erbjudandet.

5. Backlash! Det är tydligen så att feminister ska be om ursäkt för dåligt beteende nu. Eftertanke kan självklart inte vara fel, men det ska väl gå att tänka efter utan att slicka uppåt och sparka neråt.

Sänk tröskeln

Hur blogga när alla tankar är antingen halvfärdiga eller lite småhemliga? När listan på ogjort och halvfärdigt är lång och det känns lite oanständigt att lyxa till det med bloggaktigheter?

Okej.

Jag läser vad jag skrivit ovan och gör en snabb analys: herregud så människan problematiserar! Vilket gnäll! Z! Z! Z!

Mitt löfte inför det nya året är: sänk tröskeln för fan.

Det tappade greppet

I dessa tider tappar jag saker, förlägger saker, associerar konstigt och glömmer. Har okoll på saker som jag alltid annars har stenkoll på.
Skulle vispa ägg och socker, hällde vetemjöl över sex ägg och stod sen där som ett fån. 
Hittade inte glasögonen, hade tryckt in dem bland yllesockorna.

Det är nu man borde analysera: har man för mycket att tänka på eller för lite att tänka på när beteendet förändras så här?

Vad jag tänker på när jag tänker på Fredrik Lindström

På bokmässan i Göteborg är det alltid lättast att hitta Fredrik Lindström, för han är så lång. Han höjer sig över alla andra. Där står han och har överblick. Och jag brottas med en stark längtan att gå fram till honom och säga: "Hej, du är lång!"
Hittills har jag lyckats hålla mig, men det är något som vill ut, jag skulle så gärna vilja säga det där. Mycket underligt.

Häromdagen mötte jag i porten ner till underjorden en man som såg exakt ut som Fredrik Lindström, men den här mannen var jättekort. I ett par sekunder rådde total förvirring i mitt huvud och jag måste ha stirrat något otroligt på den här snubben, för han ryckte till och tittade förvånat tillbaka. Han till och med vände sig halvt mot mig, kanske han tänkte att vi kände varann, och så kom vi båda ikapp våra civiliserade vuxna jag och fortsatte åt varsitt håll.

Surfejsets valium

Nyligen hockeysegrade de såkallade lejonungarna över några andra djurungar av manligt kön, och eftersom jag i motsats till "resten av världen" inte lyckades uppbåda en enda entusiastisk känsla apropå detta vällde en ganska stor frustration upp inom mig. Rubriken: DET HÄR ÄR KONTRAFEMINISTISKT. Bild på ett surt fejs under. Surfejset har en laptop i famnen, surfejset letar klipp på Youtube och hittar en utmärkt lugnande liten filmsnutt med Joyce Carol Oates.

Jag kan se det hur många gånger som helst.

Ny reviderad upplaga

Det hände sig för några veckor sedan att google, som äger blogger, som den här bloggen än så länge bloggas på, meddelade att jag skulle gå med i nåt äckligt G+, och jag vet inte vad som hände men plötsligt hade hela G-punkten associerat denna salong med min jobbmejl, och jag skulle skapa cirklar och kretsar och ALLT skulle vara PÅ SAMMA STÄLLE och det krävdes att jag skulle känna mig social och sugen och uppkopplad och jag skulle gilla olika artister och jag vet inte vad, men in på bloggen lyckades jag inte ta mig.

Så jag lät det vara. Och kände mig manipulerad och kontrollerad och dessutom iakttagen. 

Nä, det finns inga gratisluncher. I något skede ska jag ta mig i kragen och flytta hela salongen till något annat ställe, men tills dess får jag smyga omkring här, paranoid och lätt arg, med träflisor från det oslipade G-golvet i yllesockorna.

Men glad blir jag när jag ser att några under denna långa tystnad surfat in här för att kolla om något hänt. Jag vet inte, det kanske är mest robotar, men det är fint om någon tycker att salongen är värd ett besök.

Själv vet jag inte alltid, och en sen dag som denna i bräckligaste januari känner jag ett omoget behov av att bli uppfunnen på nytt, Friman i ny reviderad upplaga. Möjligen delar jag den känslan med en del andra.