Att bli definierad som folk

Precis hade jag slagit sig ner på metrons orange bänk och tagit fram Vanja Hermeles bok In som ett lamm, ut som en tigrinna, när en kvinna damp ner snett framför mig, häftigt flåsande, stötvis gråtande. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig - var hon ledsen, hade hon sprungit undan nån? - men kvinnan på min högra sida fann sig, fattade läget och började vifta med en gratistidning framför ansiktet på henne som flåsade.
Med darrande händer fiskade den gråtande kvinnan upp en astmapipa och tog några puffar. Hennes andning stabiliserade sig snabbt. Hon spärrade upp sina stora, påfallande vackra ögon och såg på mig: "Hjälp vad skrämmande", sa hon. "Min astma har blivit värre efter att jag fick hjärnblödning nyligen."

Hon berättade om hur hon för några veckor sedan hade fått sin hjärnblödning medan hon pratade i telefon med sin väninna, vänninan hade begripit att något var fel och ringt nödcentralen och det hade varit hjärnblödningskvinnans räddning. Hjärnblödningen hade kommit utan förvarning. "Det enda som var onormalt var att jag före hjärnblödningen märkte att det stack i fingertopparna."

Sedan berättade hon om sin mor, 93, som fortfarande bor hemma och är "skarp som en kniv". Hon berättade om sin mormor som somnade in vid 111 års ålder, även hon skarp som en kniv och av den definitiva åsikten att hon var blott 110.

Allt detta och mer berättades för mig, inte för personen till höger, inte för kvinnan som fattat situationen snabbare än jag och som viftat med gratistidningen. Det var en sympatisk situation i skrämselns efterdyning men det bara var så, att jag var lite mera folk än min bänkgranne.

Gissa varför.