Tills jag hämtade ett ägg

Åt frukost imorse på M/S Gabriella, spanade ut över stående borden och de slaka människorna, de frustrerade småbarnen, det grå havet som precis blivit angripet av något dagsljusliknande.
Upptäckte att bakgrundsmusiken var ledmotivet ur Twin Peaks.

Erfor spänning och inre resning tills jag skulle hämta ett ägg och en man frågade om jag var personal på båten.

Vänliga ögat

Barnet, snart 4, blev inspirerad av helgtipsen som finns på fredagsnöjesuppslaget i Hbl.

Barnet:

"Jag tipsar:

- Titta på stjärnor.
- Titta på blommor.
- Att tummas."

Själv vill jag tipsa om att titta med vänliga ögat på folk.
I förrgår såg mitt vänliga öga en man. Han var kring 70 och köade framför mig på Citymarket, i korgen hade han färdigmat för kanske en vecka (pizza, siskonkorvsoppa, leverlåda, makaronilåda, potatismos och biff, såna saker). Han köpte också ett Tex Willer- seriemagasin. Minns ni de där små vilda västern-seriehäftena? Ett sånt. Det blev jag glad av.
Sen var han söt mot kvinnan i kassan, som blev märkbart glad och uppiggad.
När hon flyttade blicken från mannens vänliga mustaschanlete till mitt bleka spända kallsvettiga face såg hon först lite stel ut, men fann sig, log och bad mig komma ihåg kvittot.

Man parodierade mig

Jag har inte varit förkyld på mer än ett år men när jag hostade till på vägen till metron i morse var det genast en man där som såg det som sin uppgift att parodiera mig.
En host- och snörvelshow utan like ställde han till med.
Det var lite roligt faktiskt, trots att det också var mycket orättvist. (Och jag tror inte det var hans mening att jag skulle bli på gott humör.)

Min farliga tanke

Såg det unga paret i morse igen. De mår så dåligt, de där två. Sega, bleka. Ledset hull. Nedslagna blickar. Hon talar mycket men långsamt. Hon talar om vad hon vill ha, vad man borde köpa. Hurdan mobiltelefon, hurdan jacka. Han talar inte alls, han ser trött ut.

De tar alltid samma metro, ställer sig sedan och väntar på buss nummer 14. Hon stod som en krok idag, slokande, höll en tobak mellan fingrarna men rökte inte. Snart tippar hon över och faller med huvudet i asfalten, tänkte jag.

Jag tänkte: Jag skulle vilja göra dem glada. Om jag skulle säga nånting snällt? Eller bara le lite?
Sen gick jag förbi.
Sen tänkte jag: Hoppas de inte blir gravida.

Förstår ni hur farligt det är att tänka så egentligen. Det är knappt så jag förstår det själv.

Två tipz

Man hinner ju inte lyssna, se, läsa och förstå allt själv, därför är det tur att andra rapporterar.
Moralisten har lyssnat på Filosofiska rummet.

Förresten vill jag också gärna tipsa om Kontinuitetsvägrarens julkalender.

Tack.

Att bli definierad som folk

Precis hade jag slagit sig ner på metrons orange bänk och tagit fram Vanja Hermeles bok In som ett lamm, ut som en tigrinna, när en kvinna damp ner snett framför mig, häftigt flåsande, stötvis gråtande. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig - var hon ledsen, hade hon sprungit undan nån? - men kvinnan på min högra sida fann sig, fattade läget och började vifta med en gratistidning framför ansiktet på henne som flåsade.
Med darrande händer fiskade den gråtande kvinnan upp en astmapipa och tog några puffar. Hennes andning stabiliserade sig snabbt. Hon spärrade upp sina stora, påfallande vackra ögon och såg på mig: "Hjälp vad skrämmande", sa hon. "Min astma har blivit värre efter att jag fick hjärnblödning nyligen."

Hon berättade om hur hon för några veckor sedan hade fått sin hjärnblödning medan hon pratade i telefon med sin väninna, vänninan hade begripit att något var fel och ringt nödcentralen och det hade varit hjärnblödningskvinnans räddning. Hjärnblödningen hade kommit utan förvarning. "Det enda som var onormalt var att jag före hjärnblödningen märkte att det stack i fingertopparna."

Sedan berättade hon om sin mor, 93, som fortfarande bor hemma och är "skarp som en kniv". Hon berättade om sin mormor som somnade in vid 111 års ålder, även hon skarp som en kniv och av den definitiva åsikten att hon var blott 110.

Allt detta och mer berättades för mig, inte för personen till höger, inte för kvinnan som fattat situationen snabbare än jag och som viftat med gratistidningen. Det var en sympatisk situation i skrämselns efterdyning men det bara var så, att jag var lite mera folk än min bänkgranne.

Gissa varför.

En gedinsk gåva

Öhman avslöjar att jag citerat Jessika Gedin i podcasten Värvet idag. Då handlade det om att aktivt jobba på att vara glad - glädjen är kanske ingeting som bara överfaller en och vistas i en som en ljuv låga, man kanske måste arbeta lite med den, glädjen.

Så kom jag ihåg en annan sak som Gedin också sa i den där intervjun. Det handlade om att ha "hemligheter" och Gedin menade att hon hör till en generation som fortfarande tycker om att ha sådana. Hon pratade om att det också är någonting att ge en vän nästan som en gåva när ens vänskap håller för hemligheten, när det blivit dags för den.
Jag tycker det är något fint i det där.
Att se berättelser ur varandras liv som gåvor att förvalta.

Hur saker låter på finska

Ibland tänker jag på hur saker låter på finska. Saker kan låta mycket olika på finska, hela språket kan låta som (minst) två olika språk beroende på hur man talar det. Finska kan låta oöverträffligt intellektuellt och vittert. Finska kan också låta oöverträffligt aggressivt och deprimerande. Jag känner inte till något språk där diskrepansen är så stor, men så kan jag inte så väldigt många språk heller.

I vardagsfinskan, till exempel bland föräldrar och barn, har jag lagt märke till en fin och en jobbig konstruktion som jag vill dela med mig av.

Först den jobbiga:
(till barnet:) Tule nyt sieltä.
Betyder ordagrant: Kom nu därifrån. Det ligger en kritik i frasen - Måste du vara där? Kom bort från det där fåniga stället. Signalerar otålighet.

Den fina:
Tulehan!
Betyder helt enkelt "kom" men med en för finskan typisk grammatikalisk finess på slutet som mildrar imperativet så det blir mera en positiv och vänlig uppmaning. Ändelsen har säkert något fiffigt grammatikaliskt namn men det har jag nog aldrig lärt mig.