Upp till kamp mot :)

I jons hade jag förmånen att delta i en riktig salong och där lyssna till en gymnasielärare som undervisar i modersmål, filosofi och livsåskådning. Bland andra deprimerande fakta berättade läraren att gymnasielever idag inte förstår ironi i text. Spontant skulle jag tänka att "dagens ungdom" borde vara experter på undertext och ironi, men tydligen inte. Min egenhändigt ihopsnickrade teori är att boven i dramat stavas :).

När smileyn började bli allt mer allmän i vardagstext var det någon som skrev att endast den som inte kan skriva på riktigt använder smileys. Det är nog att ta i - jag vet flera skrivande människor som använder smileys - men det ligger kanske ändå någonting i det. En vaghet, en osäkerhet. Är man alltså inte säker på att man uttryckt det man ville? Är man rädd för att låta för hård, för definitiv?

Själv tycker jag det är svårt att tolka smileys. Menades det inte allvar med det fina som skrevs? Var det hårda som sades bara ett skämt eller en överdrift? Ska vi eller ska vi inte träffas klockan 14 under Stockmanns klocka? Och är det nånting mystiskt med just Stockmanns klocka som mötesplats?
"Det var trevligt att träffas ;)" - en flirt?

Är det inte nånting som går förlorat här? Jag tycker det ligger något oersättligt i de olika nivåerna  för kommunikation, i de olika jargongerna. Jag har två väldigt goda vänner som båda heter Karin, och en gång skickade jag iväg ett sms menat till den ena Karin till den andra Karin. Hon reagerade omedelbart, inte för att innehållet var konstigt utan för att tonen var fel. Det var min jargong med den andra Karin hon fick, och den var henne främmande. För Karin och Karin var det här kanske inte så roligt, men jag kände mig sedd och alltså nöjd. Jag tycker också det är fint att få sin humor omfattad, och att se hur andra litar på att jag ska begripa att de skämtar. Vi har ju förstått varann då liksom - i alla fall på något plan.