NaMeSyErMo

Medan andra kämpar på med National Novel Writing Month kämpar jag med National Melancholia Syntax Error Month, alltså november, även kallat livet.

Saker som annars kanske skulle få mig att glo ohämmat och flina inombords gör mig nu helt gråtfärdig. Saken blir inte bättre av att en person med utmärkt smak, nämligen Emma här på förlaget, lånade mig Rebekka Karijords nya skiva som jag lyssnar på när jag tar mig till jobbet. Ni måste lyssna själva men säger bara en sak: gosskörer borde vara förbjudna. De ljusa, rena pojkrösterna som körar i Save Yourself - jag strävade upp sju våningar från gatuplan till redaktionen och höll på att avlida av melankoli och sorg och skuld.

Blev också alldeles stockad när jag såg "en vacker kvinna" på metron igår. Orsaken till att jag började storglo på henne var hennes ögon: jag trodde först hon var en zombie. Sen såg jag att hon satt och tittade ner i sin telefon och att det var hennes brutalt böjda ögonfransar som fick det att se ut som om hennes ögonlock var själva ögonen. Hon hade ett perfekt ansikte men det såg opererat ut och hon plutade hela tiden med glossläpparna. Hon hade såna där konstjorda, långa naglar med glitter och olika färger och jag tyckte det var så hemskt med all denna ansträngning, all denna vridning och anpassning, och jag ville ärligen bara gråta.