Ge mig podcastregeln

Finns det någon aktualitetskutym beträffande podcasts?

Öhman tvångsladdade ner ett par avsnitt av Kristoffer Triumfs podcast Värvet på min telefon. Jag lyssnade lydigt på Triumfs intervju med Lotta Lundgren och Margret Altadottir och är nu hårt fast i Värvetträsket. Har sugit ner en massa Värvet på min telefon; jag lyssnar när jag går sträckan från dagis till metron, medan jag åker metro, under promenaden till jobbet. Hushållsarbetets hopplösa cirkel blir ljuv om man har Värvet i öronen medan man arbetar.

Jag vill bara tala om Värvet men det är ju ingen annan som har lyssnat nu. När det gäller vanliga radio- och tv-program finns det en aktualitetskutym inbyggd; man pratar om programmen strax efter att de sänts. Men, kära www-Ribbing, är det okej att pesta sin omgivning med podcasttankar hundra år efter att avsnitten var aktuella? Podcasts funkar ju på ett lite annat sätt, de läggs ut och så finns de tillgängliga. Man kan väl få prata om dem ständigt, eller? Fast då har ju ingen annan lyssnat. Ack, ge mig podcastregeln!

Tietäväinen-Lynch Empire

Röman efterlyser erfarenheter av barns mardrömmar och det fick mig att erinra mig vad serietecknaren Ville Tietäväinen berättade om sitt nya projekt på Vasa littfest för ett par veckor sedan.

Tietäväinens femåriga dotter har haft mycket mardrömmar och Tietäväinen kom på idén att börja skriva ner dem. Senare bad han dottern teckna drömmarna. Det är på dessa teckningar den nya serieboken kommer att basera sig, och i bakgrunden finns också en intressant hypotes: Tietäväinen tänker sig att mardrömmarna hos 3-6-åringar är det närmaste vi kan komma den västerländska kollektiva undermedvetna skräcken.

Hypotesen är säkert mycket diskutabel, liksom metoden, men Ville Tietäväinen presenterade några av dotterns teckningar och tro mig, de var mycket lynchesque.

Bild ur Inland Empire av David Lynch.

November, det är jag (varnas för gnälligt innehåll)

Om november var en människa så skulle det vara jag.
Igår började jag skriva ett inlägg som började med de väl valda orden "Inte deppa ihop nu", men lyckades inte slutföra det.
I mitt huvud tröskas ämnena "politik" och "ideologi", men alla tankar har ett frågetecken på slutet. Jag drömmer politiska drömmar. Det är tyvärr sant. De är symboliska också. Mycket arkitektur. Broar, tåg, floder. Död mans kök. Undervattensorgel och cocktailparty.
Det är säkert lika överspänt som det låter.
Det är hela tiden mörkt.
Man kvävs ju.

Antagligen är det nu man borde svira kring i satängblus på nån tequilarestaurang och bli jättefull och glömma att man bor under en mörk och våt yllefilt.

I antågande: tunga kryddor, tunga rätter, mera mörker. Om mörkret vill jag förresten säga att det skapar en obehaglig mardrömslik känsla, en förnimmelse av kontrollförlust, som om man tappat bort sig själv i flera timmar. Jag kan rycka till och tänka herregud, är det natt? Går jag här på förskolegården mitt i natten?

Lovar att snart rycka upp mig, måste bara vackla lite först.
Läs förresten Lindman om sexismen, musiken och Simone Weil. Och om HS.

Det enda som hjälper mot tankar/oljud

Ibland när man går omkring och tänker intensivt på nånting dyker det upp saker som hör till den ämnessfären.
Som nu med Chisuvideon senast. Kollade upp det av kollegan Emma rekommenderade geniet Rebekka Karijord och fick syn på videon till Use My Body While It´s Still Young.
Den som såg Chisuvideon kommer att förstå.

Det här är för övrigt den enda låten jag lyssnar på just nu, t ex imorse hela metroresan, längs Fredriksgatan, längs Bulevarden och upp sju våningar medan en schäfer snusade på mina vader.

Notera att låten innehåller frasen "The only thing that stops this noise is skin".

Kan ni er Diva?

"Det enda som hjälper mot tankar är hud."

NaMeSyErMo

Medan andra kämpar på med National Novel Writing Month kämpar jag med National Melancholia Syntax Error Month, alltså november, även kallat livet.

Saker som annars kanske skulle få mig att glo ohämmat och flina inombords gör mig nu helt gråtfärdig. Saken blir inte bättre av att en person med utmärkt smak, nämligen Emma här på förlaget, lånade mig Rebekka Karijords nya skiva som jag lyssnar på när jag tar mig till jobbet. Ni måste lyssna själva men säger bara en sak: gosskörer borde vara förbjudna. De ljusa, rena pojkrösterna som körar i Save Yourself - jag strävade upp sju våningar från gatuplan till redaktionen och höll på att avlida av melankoli och sorg och skuld.

Blev också alldeles stockad när jag såg "en vacker kvinna" på metron igår. Orsaken till att jag började storglo på henne var hennes ögon: jag trodde först hon var en zombie. Sen såg jag att hon satt och tittade ner i sin telefon och att det var hennes brutalt böjda ögonfransar som fick det att se ut som om hennes ögonlock var själva ögonen. Hon hade ett perfekt ansikte men det såg opererat ut och hon plutade hela tiden med glossläpparna. Hon hade såna där konstjorda, långa naglar med glitter och olika färger och jag tyckte det var så hemskt med all denna ansträngning, all denna vridning och anpassning, och jag ville ärligen bara gråta.

Chisus förhäxande video

Såg i husorganet att någon tv-kanal sänder ett program om den finländska artisten Chisu. Det kanske man borde titta på men det är bokbuss- och bastukväll, alltså helig kväll, och för övrigt verkar det inte bättre än att jag känner till ett enda alster av Chisu, en video. Den är jag å andra sidan fullständigt förhäxad av.

Min lilla svaghet för videon Kohtalon oma är säkert en öppning till min själ, även om jag inte förstår det själv. Lite sådär som när man skrivit något och man får höra att "det är ganska avslöjande". Man har ingen aning om vad man avslöjat, men tydligen något viktigt.

Så varsågoda, här bjussas det:

Upp till kamp mot :)

I jons hade jag förmånen att delta i en riktig salong och där lyssna till en gymnasielärare som undervisar i modersmål, filosofi och livsåskådning. Bland andra deprimerande fakta berättade läraren att gymnasielever idag inte förstår ironi i text. Spontant skulle jag tänka att "dagens ungdom" borde vara experter på undertext och ironi, men tydligen inte. Min egenhändigt ihopsnickrade teori är att boven i dramat stavas :).

När smileyn började bli allt mer allmän i vardagstext var det någon som skrev att endast den som inte kan skriva på riktigt använder smileys. Det är nog att ta i - jag vet flera skrivande människor som använder smileys - men det ligger kanske ändå någonting i det. En vaghet, en osäkerhet. Är man alltså inte säker på att man uttryckt det man ville? Är man rädd för att låta för hård, för definitiv?

Själv tycker jag det är svårt att tolka smileys. Menades det inte allvar med det fina som skrevs? Var det hårda som sades bara ett skämt eller en överdrift? Ska vi eller ska vi inte träffas klockan 14 under Stockmanns klocka? Och är det nånting mystiskt med just Stockmanns klocka som mötesplats?
"Det var trevligt att träffas ;)" - en flirt?

Är det inte nånting som går förlorat här? Jag tycker det ligger något oersättligt i de olika nivåerna  för kommunikation, i de olika jargongerna. Jag har två väldigt goda vänner som båda heter Karin, och en gång skickade jag iväg ett sms menat till den ena Karin till den andra Karin. Hon reagerade omedelbart, inte för att innehållet var konstigt utan för att tonen var fel. Det var min jargong med den andra Karin hon fick, och den var henne främmande. För Karin och Karin var det här kanske inte så roligt, men jag kände mig sedd och alltså nöjd. Jag tycker också det är fint att få sin humor omfattad, och att se hur andra litar på att jag ska begripa att de skämtar. Vi har ju förstått varann då liksom - i alla fall på något plan.

Att portionera sin uppmärksamhet

Med mitt huvud var det så för ett tag sedan att det kokade i det.
Jag slutade gå in på Facebook och Twitter och nu sjuder det bara lite försiktigt här i huvudet. Det gick på ett par dagar. Det är så skönt.

Ibland umgås jag med paranoida tankar som går ut på att Facebook etc är ett medvetet sätt att göra folket upptaget med oviktigt, att göda folkets narcissism och bekräftelsebehov och förhindra det från att vara besvärliga i praktiken.
Sen är jag inte tillräckligt utvecklad i min paranoia för att lista ut vem som ligger bakom den stora planen. Men jag blir mer och mer övertygad om att man måste fostra sitt sinne, för det vill ju bara ut och ha roligt hela tiden, ingenting skulle bli till nånting om sinnet fick som det ville. Sinnet vill att alla ska tycka om det, sinnet vill förlusta sig och ha ständiga kicks. Som sinnets ägare måste man ge det struktur, gränser, regler. Sinnet behöver ha någon som leder det. Sinnet vill inte vara i Word, det vill vara i www-köken och röka tobak under köksfläktar. Sinnet gör en utmattad om man inte är dess master.

Med vänlig hälsning,
omodärn (som dock finns kvar bland bloggarne och Instagram)