Här ligger man och tänker på Sandy

God afton och hälsningar från ett nästintill redan sovande medvetande,
alltså,
Hej och hälsningar från mitt undermedvetna, från detet och dess vänner

Här ligger man och lyssnar lite lojt på det halvstormiga vädret utanför, hur det river i linden, och man har följt med rapportering kring hur frankenstormen närmar sig amerikanska östkusten och människorna där och presidentkandidaterna. (Jag tänker på gamla människor, handikappade människor utan anhöriga som kan hjälpa dem, sitter de nu hemma för att de inte kunnat ta sig ut? De gör de väl? Vad gör alla föderskor när de måste evakuera sig, hur funkar sånt där? Och folk i respiratorer och och och, å hu.)

När jag vaknar i morgon bitti ska orkanen Sandy enligt uppgift ha nått kusten. Då är det natt i New York.

Igen är det är sånt där läge där berättelsen ännu inte är berättad. Det blåser här i Helsingfors, det går att göra sig en tanke om hur det kan vara när en Sandy slår till, man minns sin lilla Dagmar från förra året. Igen ett läge där berättelsen väntar på att bli berättad. Kusligt. Nu är det bara att sova och i morgon höra den politiska sagan, den ekonomiska, den mänskliga, den dystopiska, den oskrivna sagan om när Sandy kom till Amerika.