Här ligger man och tänker på Sandy

God afton och hälsningar från ett nästintill redan sovande medvetande,
alltså,
Hej och hälsningar från mitt undermedvetna, från detet och dess vänner

Här ligger man och lyssnar lite lojt på det halvstormiga vädret utanför, hur det river i linden, och man har följt med rapportering kring hur frankenstormen närmar sig amerikanska östkusten och människorna där och presidentkandidaterna. (Jag tänker på gamla människor, handikappade människor utan anhöriga som kan hjälpa dem, sitter de nu hemma för att de inte kunnat ta sig ut? De gör de väl? Vad gör alla föderskor när de måste evakuera sig, hur funkar sånt där? Och folk i respiratorer och och och, å hu.)

När jag vaknar i morgon bitti ska orkanen Sandy enligt uppgift ha nått kusten. Då är det natt i New York.

Igen är det är sånt där läge där berättelsen ännu inte är berättad. Det blåser här i Helsingfors, det går att göra sig en tanke om hur det kan vara när en Sandy slår till, man minns sin lilla Dagmar från förra året. Igen ett läge där berättelsen väntar på att bli berättad. Kusligt. Nu är det bara att sova och i morgon höra den politiska sagan, den ekonomiska, den mänskliga, den dystopiska, den oskrivna sagan om när Sandy kom till Amerika.

Politiska tider, powertider

Innan jag måste lämna tillbaka mitt lånade ex av Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar vill jag dela med mig av ännu ett citat jag blir sådär fukt- och skarpögd av på en gång:

Att leva i konkurrens föder rädsla. Det föder en känsla av att vara jagad, av ett hela tiden närvarande men ändå diffust hot. En rädd människa är en liten människa. Hennes andetag är snabba och grunda. Hon kan inte vila, hon måste springa. Hon kan inte gå med högburet huvud, hon måste passa sig och sitt. En rädd människa är inte människan i sitt blomstrande tillstånd. Det är människan i sitt bävande tillstånd.

Björk synliggör samtiden och strukturerna som skapas i den. Hon talar om det som jag - och nog många med mig - saknat uttryck för: Att det finns ett motstånd att utföra, att det är närmare än man skulle tro; det ligger både utanför en själv och i en själv.
Det är inte alls newageigt. Det handlar bara om att tänka efter jäkligt noga vad det är man vill.
Politiska tider.

(Förresten också powertider, hu:)

 

"Negativ feedback gör mig stark" 

 

 

Också barn måste få köpa vänskap?

Helsingin Sanomat publicerade i söndags en artikel om "byteskulturen" bland dagis- och skolbarn. Den artikeln, den är det bisarraste jag läst på ett bra tag.

Journalisten låter Minna Ruckenstein, specialforskare på Konsumentforskningscentralen, förklara varför och hur barn byter leksaker med varandra. Att det sker, och är en stor sport i barnvärlden, är underförstått i artikeln. Själv satt jag bara och gapade. Det här var nytt. Och då har jag varit barn själv - fast helt klart i en helt annan tid.

"Byteshandel är inbjudan till vänskap", förklarar forskaren Minna Ruckenstein, som för närvarande skriver en bok om barndom och ekonomi. Hon menar att barnen vet att ändamålet är socialt. Hon refererar ett barn som går i tvåan och som förklarat att man byter saker främst innan man blivit vänner på riktigt, "sen behöver man inte byta saker längre".

"Jag tycker om att ge bort saker och göra andra glada", säger en åttaåring som är namngiven med för- och efternamn i HS.  En likaså namngiven sjuåring säger att man inte kan byta hårspännen, för det kan finnas löss på dem. Däremot, förklarar artikeln, är det populärt bland lite äldre barn att byta spel och bilder medelst smartmobiler ("Tähän vaihtoon on mahdotonta osallistua ilman kallista älypuhelinta."/ "Utan en dyr smartmobil är det omöjligt för barnet att delta i byteshandeln." En signal till gammalmodiga föräldrar som tycker att deras nioåringar inte ska ha en egen iphone?)

Ruckenstein förklarar att byteskulturen är "barnens egen kultur", där de lär sig "sociala mönster och marknadsekonomi". Sedan övergår hon till att prata om klyftan mellan barnen och de vuxna, som inte förstår det fina i byteskulturen. Föräldrarna tycker att barnen ska ta hand om och hålla reda på sina leksaker, som de kanske fått i gåva av en släkting. Feltänk, förstår man. "Enligt Ruckenstein kunde vuxna lära sig mycket av barn. För barn är det inte lika viktigt att äga saker som för vuxna."
Hon säger också att de besvikelser bytandet för med sig uppfostrar barnet och att de barn som delar med sig mest frikostigt blir populära.

Det övergripande budskapet i HS-artikeln blir: Förälder, acceptera och förstå detta beteende hos ditt barn. Se till att ditt barn har så goda chanser som möjligt i byteskulturen, annars kommer ditt barn att bli en ensam förlorare utan möjlighet att orientera sig i vuxenlivet. Föräldern ska ängsla sig i världens mest lättväckta ängslan: "Hjälp, mitt barn får inte bli utanför, annorlunda, fel, utstött!"
En farlig ängslan. En ängslan som går att köpa sig ur - för en stund. Råkar man vara en förälder som har pengar är det ju mycket lättare att köpa sig ur ångesten än att till exempel försöka uppfostra sina barn och stärka deras självkänsla i en allt hårdare värld där allt fler tar till snabba, enkla lösningar.

Den övergripande åsikten hos denna förälder blir dock: Nej. Motkraft. Det finns faktiskt något som som motkraft, har vi glömt det när landets största dagstidning publicerar sånt här material helt kritiklöst?
Jag accepterar inte heller marknadsapparatens försök att använda "barnets äkthet" som argument i marknadsgörandet av den mänskliga naturen. Kampen finns hela tiden, också i våra barn, som är människor, och en förälders uppdrag kan väl till exempel vara att försöka hjälpa barnet i den kampen.

Nina Björk i Lyckliga i alla sina dagar Om pengars och människors värde:

"... [M]akten kommer att byta utseende. Den är inte därute. Den är i dig. Men ändå i strid med det mänskliga i dig."

Eller - i samklang med det mänskliga i oss och våra barn?



**
Not: Läs också vad Lindman skriver!

Nej tack jag vill inte ha ett pärlhalsband med hjärtan förlåt

Ååh, var nyss tvungen att slänga luren i örat på en stackars telefonförsäljare och har nu gruvligt dåligt samvete.

Tänker på hans hemska jobb ... Att han tvingas utstå en massa loonies ... Att de flesta bara säger nej (eller hur är det? kanske folk säger jatack?) ... Så tänker jag på hans hungriga barn med hål på jeansen ... På hans ledsna fru som är arg på sin man som inte tjänar tillräckligt mycket pengar .... På det bruna kontor han sitter i ... På hur ledsen han kanske blev över en sån bitch som mig.

Sen tänker jag på att han faktiskt LJÖG bortom retoriken. Sen tänker jag på att han tog en massa av min tid. Sen tänker jag på det obehagliga i strategin att inleda samtalet med ett namn som man inte hör och en firmanamn omöjligt att uppfatta, det gör de garanterat bara för att man ska tro att det är nån som ska bjuda in en till ens magnetröntgen till exempel. Sen tänker jag på att han ville pracka på mig ETT PÄRLHALSBAND MED HJÄRTAN I (ok, det är Sanomas fel, knappast var det hans egen idé).

Så nu sitter jag här med misslyckad känsla och ämnar trösta mig med Nina Björk på metron.

När våra fundament fungerar

Med ganska svalt öga började jag läsa Nina Björks omdiskuterade essäbok Lyckliga i alla sina dagar. Om pengar och lycka. 
Men sen läste jag det här, som får det här svala ögat att blinka lite extra:

Egentligen vet vi ju. Vi vet när någonting är värdefullt. Vi vet att det är människor vi vill ha, människor vi vill vara nära, älska, lära oss mera om och av. Jag tror att vi vet när vi blivit rörda. I vårt innersta. Tagna. När våra fundament fungerar. Det är bara det att läget i dag är så avskyvärt att en hel kultur arbetar på att vi ska glömma det. (s. 59)

Av det där blir jag både glad (för att Björk ser det och uttrycker det så väl) och sorgsen (för att hon har rätt). Det får mig också att tänka på vad som får mina fundament att fungera, och vad som inte gör det - vad som får mina fundament att vackla och mögla, min nerv att spännas och min lust att slockna.
Återkommer till det.

Meddelande, argh

Datorn/ Blogger/ internet/ Gud/ min adb-kompetens tillåter mig inte att svara på kommentarer just nu. Jag tycker det är dålig sed att skribbla nya inlägg utan att ha svarat på kommentarer på föregående, så vill därför förklara mig i detta.
Kommer att åtgärda saken så fort datorn/ en annan dator/ Blogger/ internet/ Gud/ min adb-kompetens skärper sig.
Tack.

Oförmågan

Det här sinnet verkar vara oförmöget att prestera sammanhållen text om något enskilt ämne. På ett oroväckande sätt sammanfaller denna ruskiga tendens med att jag börjat följa Twitterflödet, men jag inser också att det är hopplöst omodernt (ursäkta omodernt ord) att skylla sina hjärnbrister på sociala medier. Så det gör jag inte. Låt mig bjuda på lite osammanhängande tanketics istället:

Hur kan kommunalvalet vara "på slutrakan", jag har knappt märkt av det - varför.
Vilken enskild individ upplever att den har störst ansvar för jorden som helhet?
Finns det en sån person? (Om det finns är det skrämmande, om det inte finns är det minst lika skrämmande.)
Vad händer med fiktionen?
Vad ska jag laga till middag?
Syrien Syrien Syrien. Den sexåriga pojken den sexåriga pojken.
Det olämpliga i att ständigt bjussa sig själv på ett känna en massa saker på ett oförsvarbart men ändå nödvändigt (?) i-landssätt.
Höger-vänster. Vad som krävs av politiker.

Resten av det jag går omkring och tänker på är så oerhört hemligt att det bara kan viskas mellan fyra ögon alternativt skrivas ner i handskrivna brev, läggas i kuvert som förseglas och sänds iväg, som läses och sedan kanske glöms bort helt och hållet.

Kanske vore en idé förresten, att istället för blogg ha en handskriven brevtjänst. Fulrummet - endast i brevform.

Backlash Blues

Drog mig plötsligt till minnes att det ju går att lyssna på musik. Det är en sak jag ofta glömmer bort eller förtränger, men idag lät jag telefonens slumpspelare välja några låtar åt mig.
Slumpspelaren gjorde ett ideologiskt val på internationella flickdagen: Backlash Blues med Nina Simone.

Nu skulle jag vilja skriva några rader om min musikupplevelse men det kommer bara att verka depraverat, låter bli, ni skulle tänka: vilken bokstavsfackidiot, och ni skulle ha rätt.

Dagens citat: Franck

Dagens citat hittade jag på bloggen Kill your darlings, där Mia Franck kommenterar så här:

Folk som blir upprörda har också känslor

Detta kloka tar jag med mig ut i dagen som började med insändarsidan i Hbl där en person med boxarnamn tillrättavisar alla som tror de kan åstadkomma någonting med införandet av ordet "hen".

Mias citat hjälper att tackla allt möjligt, det hjälper en till och med att tackla sig själv, eftersom man kanske har en osexig tendens att bli just upprörd ibland.

Folk som blir upprörda har också känslor, helt enkelt. Så är det. Bra insikt.

"Pointing at cool things": Stenberg

Varning: Detta är ett inlägg i genren "Pointing At Cool Things" som den beskrivs i Caitlin Morans nya bok Moranthology.

Lyckades med konststycket att spela in programmet Alla vilda om Birgitta Stenberg natten till söndag. (På något vis känns tv-tittande nästan mer komplicerat än nånsin, nu kan jag t ex inte heller låna ut en vhs med programmet till folk som vill se det? Och alla bra program kommer på konstiga tider, men får vara på alerten helt enkelt och noga följa med twitterflöden för att över huvud taget lyckas se något vettigt bland alla goja som sänds prime time, well, och vill jag dela av mig av upplevelsen, som naturligtvis av typ upphovsrättsliga skäl inte kan ses på nätet, får jag lov att ta hem den intresserade till min soffa, vilket ju kan vara trevligt men på andra sätt svårarrangerat i förhållande till det enkla i att bara låna ut en vhs.)

Lyckades dessutom med konststycket att parkera mig i soffan igår kväll. Lyckades se programmet, inte bara titta vid sidan av någon tvättaktion, utan lyckades halvligga i soffan och tugga på en bit ost och dricka vatten och se programmet om den verkligen mycket coola och varma personen Birgitta Stenberg.

Det var egentligen ingenting spektakulärt över programmet, det anmärkningsvärda var snarast själva den livshållning som Birgitta Stenberg och programmet gav uttryck för. En avslappnad men alert attityd till det mesta, ett liv som har levts grundligt och väl, beslut som har tagits, saker som ej ångras, sådant som fattats, en förmåga att försonas och överleva. Birgitta Stenberg rör sig ledigt i Europa och pratar alla sina älskares och älskarinnors språk: engelska, franska, italienska. Lika ledigt går hon in på en gayglubb i Rom och tar ett glas rödvin trots att folk utanför avråder henne.

Och passionen är kvar. Birgitta Stenberg och de vänner hon hälsar på i programmet är snart 80 år, men mer passionerade än de flesta 30-åringar jag träffat.

Har någon läst Birgitta Stenbergs självbiografiska böcker? Det vill jag göra, jag vill vara mera med den här kvinnan. Vilken tur då att hon är författare - deras sinnen kan man ju umgås med när man vill.

Denna salong är alls ej övergiven

Salongen befolkas av småsniglar som förvandlas till jättestora snails som inte ens går att koka, den befolkas av Lola uppochner, av Jesper Juul, Jögge-dear, Jessika Gedins hår, syriska barn och fejktwittrare, den befolkas av stresspöken och magnetiska fält, stjärnor i yttersynfältet och smärta bakom vänster öga.
Här finns Nina Hemmingsson, Liv Strömquist, Nanna Johansson, Sara Granér.
Caitlin Moran är här.
Petitgastarna är här, och de ingmarbergmanska dämonerna.
Två småpojkar som slåss på en skolgård - de är här.

Själv är jag annorstädes men återvänder snart.
Ber om ursäkt för frånvaro speciellt av följande skarpa salongsvänner: Karin och Jolin.

Ses strax!