Men du skulle se din mamma

Goddag, det är er värdinna som bara råkade somna på överkastet en stund.
Herregud så det ser ut här i salongen också. Borde byta inredning. Allt ut -
Utom ni som fortfarande tittar in här. Ni ska inte ut, ni ska in i det innersta rummet. Ibland till fulrummet. Spökfabriken, åsiktsmaskineriet, ockulta hängmattan.

Tänkte bara teckna ner ett par ord om hur det kan vara när man åker från Östermalm till Helsingfors. Vad man kan se och höra, t ex:

Det glassiga, slipade i Stockholm, det ändå varma och folkliga. Att alla har Iphones och det är helt obegripligt. Och alla har pasteller på sig och alla kvinnorna är gravida.

Man går ner i underjorden vid Karlaplan. Upp i luften vid Arlanda. Ner vid Sjöskog. Och ännu längre ner vid M-skylten i Östra centrum.

Där lägger man, alltså jag, märke till tre personer i trettioårsåldern; två män och en kvinna. En man står gränsle över en cykel, en annan hukar under sin keps. Problem, hinner jag tänka, de har problem. Där står också en kvinna som är så blond och vacker att jag sedan hinner tänka att jag har haft fel; kvinnans inbyggda beauty är östermalmsk. Hon har inga problem och har hon problem går de att lösa. Jag kommer närmare, jag ser kvinnans ansikte på nära håll, hon tittar ner och ser så ledsen ut att det blir dovt i själ, hon har en svag blåtira under högra ögat.
Den ena mannen säger till den andra: "Du behöver inte oroa dig för mig, jag klarar mig. Men du skulle se din mamma."

Fattar inte vad det betyder, vet inte vem som hade en mamma, vem som var vän, käresta, bror, syster - fick inte grepp om konstellationerna. Men associationstunneln leder till en miserabel interiör. Vet inte vad som hänt och händer där, vill inte veta, tycker illa om att tre personer ska vara tvungna att stå och titta sådär vanmäktigt på varandra, i marken, mot den automatiska glasdörren som öppnas och stängs, öppnas och stängs.