Böcker i gåva

Folk verkar helst inte vilja ge mig böcker i julklapp, de tror väl att jag har så många eller att min smak är svår att att förstå sig på eller att jag bäst skaffar mina böcker själv. Men det är okej - jag får istället hemskt många andra fina presenter kring jul, då jag även passar på att fylla år.

Fast jag älskar ju att få böcker i gåva, och allra roligast är det när givaren själv har ett förhållande till boken. Bland annat därför är det en av årets höjdpunkter när jag träffar min gamla vän Karin C. Vi brukar ge varandra varsin bok, en bok som betytt något under det gångna året och som vi tror den andra skulle tycka om. Det finns inga krav på vad boken ska ha för litterär kvalitet, men den ska alltså ha ett personligt värde. Eftersom Karin C bor i England ser jag det som min högtidliga uppgift att se till att hennes koll på svenskspråkig litteratur ska vara någorlunda. I år fick Karin av mig två böcker: Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström och Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer (tack Charlotte för inspiration!).

Av Karin fick jag The Hand That First Held Mine av Maggie O´Farrell. O´Farrell har utvecklats till en av Karins absoluta favoritförfattare, vilket ju är intressant för mig eftersom jag engagerar mig storligen i vad Karin letar efter med sitt läsande. Dessutom råkar jag veta att den här boken är extra intressant för att den har Elina från Finland som huvudkaraktär.

Det som händer när jag får en bok av Karin är det som är själva poängen med gåvogivandet: att hon tänkt på mig och att hon ser mig. Att Karin tack vare vår uråldriga vänskap ser mig på ett lite annat sätt än många andra gör inte saken sämre.

Jag ska kasta mig över O´Farrells bok så fort jag är klar med den fantastiskt skickligt skrivna och på alla sätt sjukt imponerande Dark Places av Gillian Flynn.

Spionerade på en mamma

På apoteket i Östra centrum stod en kvinna från något muslimskt land med två små barn i tvillingvagn och försökte försynt fråga den vänliga farmaceuten något. Det var problematiskt eftersom kvinnan varken talade finska eller engelska, och där jag stod vid lactobacillusarna kunde jag inte låta bli att höra hur farmaceuten (på finska, eftersom kvinnan tydligen ändå förstod något ord här och där av språket) upprepade gånger förklarade att preparatet i fråga inte är ett preventivmedel. "Du kan inte använda det här som preventivmedel, det fungerar inte så, du måste ha något som kompletterar."

Till slut kom en man in och tog reda på att kvinnan behöver ett recept för att få p-piller.

Sen gick sällskapet ut.

Ingen var ovänlig, arg eller aggressiv, men ändå var det något våldsamt över incidenten.

Rydbergsk jul

I vilket fall som helst tycker jag det är vackert med all denna snö. Minns ni alla de mörka asfaltsvarta jularna då julsångerna nästan kändes som hån? Hur förklarade ni snömyten för era barn? Att liksom det borde ... eller kan ... finnas snö, men nu ... finns det ingen? Växthuseffekten? Golfströmmen? Oturen?

Nu behöver man inte förklara, julen är vit och ser ut som i Tomten av Viktor Rydberg. Ungarna, snart 2 och 4, lånade boken i bokbussen (utan påtryckning från mig, obs!) och gillar den skarpt. Texten är förstås rätt ålderdomlig och också boksynta mor får ibland tänka till för att riktigt inse innebörden, men rytmen, stämningen, och det - som det förefaller - uråldriga omkvädet "Midvinternattens köld är hård/ stjärnorna gnistra och glimma. / Alla sova i enslig gård/ gott intill morgontimma." - ja, det fungerar verkligen in i märgen;

Månen sänker sin tysta barn,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.*

Och förresten, ni finlandssvenskar minns väl att det är julgubben som är julgubben? Tomten är en av de små medhjälparna, ok?

* Redaktörn njuter dessutom av den omsorgsfulla interpunktionen.

Det enda som hjälper är att göra det igen

Bloggen är inte nedlagd! Nej, jag har bara varit borta från internet sedan i torsdags och gjort andra saker i en annan stad. Grävt i fabulösa fotoarkiv, till exempel. Druckit skumpa i arbetet före klockan tio på förmiddan. Så ser ju en redaktörs vardag ut.

Jag har också varit och hälsat på min mormor som är mycket dement och mycket trött. Hon äter inte själv längre, hon pratar inte för hon kan inte. Men hon kan le och hon kan klappa mig på kinden.

Det är omöjligt att veta hur mycket hon förstår av det man säger till henne och man känner sig som en idiot när man försöker hålla igång samtalet.

Man får väldigt mycket ångest av att hälsa på någon på ett demenshem. Väldig mycket ångest får man, för det är en annan rytm, en annan luft, det är stillastående, man har dåligt samvete, man tänker att ledan kanske i sig bryter ner patienterna där ytterligare. Man vet att få kommer och hälsar på, och man vet att besöken genast glöms bort i alla fall.

I alla fall på något plan glöms de bort, kanske inte på alla plan?

Jag är nu i alla fall förvissad om att det enda som hjälper mot den här typen av ångest är att gå och hälsa på oftare, igen och igen, så det blir en rutin, en vardaglig grej, man tar en frejdig, vänlig och nykter attityd och så går man. Det är så lätt att ge åtminstone nånting genom det. Hålla handen, sitta tysta och glo, mata, klappa, vattna blommor, läsa tidning, sjunga nån sång om man känner för det.

Sentimentaliteten hjälper inget, den går bort. Själv går man dit och är där en stund. Det är det minsta och det normalaste.

Gå och hälsa på.

Sliten lång, slitna små brokiga

Också i afton får man nöja sig med att citera, nu Carin och Stina Wirsén ur deras jättefina bok en liten skär och alla tvärtemotiga brokiga som vi lånade i bokbussen igår kväll.

En brokig är lång

en annan är liten.

Den lilla är pigg

den långa är sliten.

Fast också de små brokiga är slitna just nu, verkar det som. Ett utschasat folk detta. Själv började jag nästan gråta när jag läste denna vers i samma bok:

Moster är snäll

men faster är stygg.

Kusinen är rädd

liten skär är trygg.

Nå. Ni fattar att jag inte kan konsumera socialrealistisk film, konst eller litteratur för tillfället.

Mera osentimentalt: den Wirsénska boken är klart rekommenderad läsning. Tjusig rumpa på slutet som bonus för alla som råkar befinna sig i en viss utvecklingsfas.

Stulen gäst: Linna J. om alfahannetjafset

Här varsågoda: lite finfint stöldgods från Linna Johanssons trevliga blogg:

Denna fixering vid Julian Assanges påstått erotiska krafter förbryllar mej. Vad är det med framförallt män och deras tvärsäkra utlåtanden kring andra mäns eventuella utstrålning? Kvinnor i drivor påstås nu ”dyrka” Assange, och därefter bli handlöst förälskade. Assange är per definition en ”alfahanne” och alla kvinnor som kommer i närheten av honom är ”groupies”. Det låter förvisso trevligt för Assange men framförallt låter det som manliga fantasier om vad det innebär att befinna sej högre upp i hierarkierna. Det är inte konstigt att man bygger storslagna visioner om hur det skulle kunna se ut bara man gick och blev lite framgångsrikare – men det är desto konstigare att använda dessa fantasier som nåt sorts försök till bevisföring i ett sexbrottsmål. Ett gemensamt yrkesmässigt samarbete blir till ”dyrkan” från hennes sida, en gemensam middag bevisar hennes intresse för honom som i det närmaste sjukligt stort. Men med de definitionerna på ett normalt, balanserat intresse och icke normalt skulle jag säga att det här landet inte rymmer en enda balanserad människa. Människor arbetar ihop, människor äter middag ihop – utan att det för nån utomstående är möjligt att dra några givna slutsatser om relationen dem emellan för det.

Detta citat tycker jag är speciellt relevant för oss som lever i Finland, landet där kreti och pleti tilldelas alfahannestämpeln. Ofta har jag tyckt mig se att de flesta kvinnor verkar ganska oimponerade av den påstådda alfahannen, så det är med glädje jag tar till mig Linna Johanssons analys.

En kvardröjande känsla av film

(Det här skulle ha skrivits redan i fredags men jag har - som syrran Cheniq uttrycker det - "varit otrogen mot datorn med verkliga livet":)

På morgonen hade jag en kvardröjande känsla av att ha sett en film kvällen innan, ett minne av något upplevt liksom, och så kom jag på att det ju var Lyxfällan jag sett. Till mitt försvar kan jag säga att det verkligen var ett köttigt avsnitt, ett avsnitt om Maria som på kredit köper nagellack, kläder, smycken i mängder för att det får henne att "må bra".
Kvinnan mår hur dåligt som helst förstås, det syns på hela henne, och hon är skuldsatt upp över örhängena på grund av allt krafs.
Så kommer då riddarna från Lyxfällan och får den uppenbarligen helt fiffiga Maria att sluta shoppa så stolligt och på slutet bara strålar det om Maria, som nu har ett hästjobb framför sig med att komma på grönare kvist, men som ändå är gränslöst lättad.

Jag satt förhäxad framför tv:n. Allt detta skräp ... alla dessa pengar ... borta ... alla grejer, slarvor ... ångest ... Och så katharsis!

Nu är ju Lyxfällan på många vis ett helsnuskigt program där man får sitta och förfasa sig över hur andra ställt till det för sig, men jag tycker nog att det är lite konsumtionsinformativt också. Och efter ett avsnitt känns det lite mer inspirerande att sätta sig och beta av den där högen med räkningar.

Idag är det redan måndag och då kommer det andra av två program jag följer: Svenska Hollywoodfruar. Också det blir jag riktigt förhäxad av. Det skulle vara intressant att veta varför.

Anteckning om arbet. Tumrullandet.

Innan måndagens Hbl åker i pappersinsamlingen vill jag anteckna en sak om arbete - eller "arbet" - som står i den. Ossian och Meri Sjölund symboliserar generationen som byggde upp Finland efter krigen och såhär hade de det till vardags:

Ossian jobbade officellt som förtullare. Dagtid. På nätterna fiskade den tidigare Pellingebon och fiskarsonen lax, gös, gädda och strömming. Fångsten sålde han till torgförsäljarna innan han gick till sitt "riktiga" jobb.

- På kvällarna sålde jag tv-apparater och böcker och när jag äntligen kom hem väntade bygget.

Låt mig gissa att inte heller Meri satt och surfade på internet dagarna i ända. I dessa tider av utbrändhet tror jag fler än jag har svårt att avgöra vad som är för mycket jobb och vad som bara är mycket jobb (och vad som är för lite!), men hur klarade sig Sjölunds alls med livet och äktenskapet i behåll? Och så till evighetsfrågan: När sov de?

"Arbet", alltså. Det var farmor som sa så, [arrbett]. Har ni lagt märke till hur den generationen sällan sitter och låter händerna vila? Händerna är i arbet hela tiden, har de inget annat för sig så rullar tummarna. Tumrullandet: Är det för att inte sitta overksam, är det en sensuell grej, en trivselgrej, vad?

Stävja tjattret

Jag tycker om att få veta hur andras tänkande ser ut, och nu talar jag inte om tankar som är välformulerade och formade som en fisk (som vi lärde oss i gymnasiet att en hyfsad uppsats ska se ut), utan jag menar det som Linna Johansson kallar tjattret. Drar hastigt en parallell till ett vagt minne av att Monika Fagerholm nånstans har försvarat babblet, det viktiga i det skenbart låga och irrelevanta liksom. Prata eller tala? Det är stor skillnad. Babbla, det är sen värst, så i det måste ligga något rysligt intressant.

Man är ju utlämnad åt tjattret dag och natt, sitt eget inombordstjatter, sina egna tankemönster och hangups, och det är väl först när man formulerar tjattret som det blir möjligt att behandla.

Att skriva är att stävja tjattret alltså. Övermanna det. Få kontroll över det. Och när jag tänker lite efter här är det nog just det jag är ute efter när jag läser: att komma andras tänkande - i betydelsen tjatter - på spåren.

Kan det vara så?

Hangups genom tiderna. Konsten att ta stress.

Nostalgispåret fortsätter för julen står för dörrn och det snöar så vackert i Divaland.

Av förra inlägget om det tidiga 80-talet och av Fager Dams kommentar på det kom jag att dra mig till minnes en färgnoja jag drogs med som barn: Jag trodde jag var tvungen att gilla blått mest av alla färger för att mina ögon var blåa. Av samma anledning var jag tvungen att alltid heja på den av Kalle Ankas brorsöner som hade blå keps.

Jag hade dessutom ofta kortklippt hår och då fanns det ju en risk att någon skulle ta mig för pojke, så jag kunde inte ha jackor med snören som hängde ner nånstans i skrevets environger – nån kunde ju tro att det var en snopp (!).

Därtill hade jag fått för mig att det var i lag förbjudet att dricka vin, så jag var tvungen att bära ansvaret för en flyktplan på mina späda axlar så fort någon drack ett glas vin i vårt hus. Behöver jag nämna att det också var på mitt ansvar att se till att det inte kom flera barn till vår familj eftersom en kompis hade upplyst mig om att familjer med många barn är fattiga och vi var ju redan tre?

Jag tog som ni förstår ganska mycket stress av dessa saker. Nyligen läste jag nånstans att om barn inte känner sig tagna i bruk så börjar de utveckla nojor och patologiska mönster - de kan inte sova om leksakerna inte är arrangerade på ett visst sätt, mattan ska ligga i exakt en viss vinkel, rullgardinen ska vara nerdragen till en viss punkt osv.

Se där, alla föräldrar, nu ska ni ta barna i bruk så de inte behöver ligga sömnlösa i onödan!

Manchestermörkret, tidigt åttiotal

Långsamt förstod jag att det jag alltid tänkt på som "sjuttiotalet" måste vara tidigt åttiotal.

Det finns klichén om barndomen som en enda solskenssommar, men är det nån annan som också minns manchestermörkret? Man levde i manchesterbyxor och tröja under en tjock svart filt, färdades längs långa regniga mörka gator, men det var tryggt och mysigt och rätt?

Fasters manchesterbyxor i lila, mammas i brunt, pappornas mustascher. Svampplockning. Träslag. Det mörkbruna livet då pastasåsen hette pripelsås och ingen hade hört talas om bolognese.

Detta tidiga åttiotal är för mig en tydlig nostalgipunkt och dit kan jag riktigt längta. I bokbussen i förrgår hittade jag Lena Kallenbergs roman Södermorsor (Leopard förlag, 2010) som handlar om tre ensamstående kvinnor på Söder i Stockholm och tiden är just gränsen mellan sjuttio- och åttiotal. Började läsa den imorse på väg till jobbet och föll pladask för diskbänksrealismen och idealismen.

Lena Kallenberg, förresten. Hon tycks ha skrivit ungefär 40 böcker. Hur är det möjligt att hon är så okänd?

Jo, hon han skrivit mest barnböcker*.

* som Barnens Flora, Barnens Trädbok, Barnens Fågelbok, Barnens Småkrypsbok, Barnens bok om hotade djur!

Kära bokbuss

Tänk att det finns bokbussar! Det ju är helt otroligt i dessa högertider. Alltså, en buss full av böcker som stannar utanför ens hus - ja - exakt utanför vårt hus faktiskt. Trafikmärket med parkeringsförbud som bär tillägget "Gäller ej bokbussen" ... Så fint.

Jag blir varm och samtidigt skraj av hela härligheten. Varm för att biblioteket för mig representerar själva kärnan i välfärdssamhället, skraj för att jag har en känsla av att denna lena kärna är konstant hotad. Biblioteken är för bra för att vara sanna, bokbussen måste vara en dröm. Så bästa människor i frack med ordnar: kom ihåg att låna flitigt, rösta med lånekortet!


Ikväll är det bloggala här i Helsingfors. Jag ska vara någon annanstans, men eftersom det är bloggpristider tar jag tillfället i akt att berätta att Finsalongen fått Kolofontpriset! Värdinnan är stolt och glad!