Stressrelaterat

Ni minns den fulla finska gubben som satt och morrade att jag skulle ta livet av ungen där på hotellet?

Det blev en sorts fortsättning.

När vi sen skulle ge oss av mot flygplatsen en morgon klockan 05 förra veckan dök mannen upp asberusad med sin ännu mer asberusade fru (som tidigare inte synts till) i släptåg. Resebolaget hade beställt två bussar men alla rymdes inte in så vi med våra två små barn, barnens mormor&morfar och så ett annat par fick vänta på tilläggsskjuts tillsammans med de fulla tu. När det gick upp för berusade kvinnan att hon inte kommit med på bussen började hon småbulta och klänga på mannen och yla melodramatiskt. Sedan segnade hon ihop mot hotellets vägg och satt där och jämrade sig.

Den redan helt överbelastade guiden stod lutad över kvinnan och frågade om hon borde ringa efter ambulans. "Nä, nä ...", flämtade kvinnan. "Jag har varit på sjukhuset i flera dagar ... De undersökte mig och sa att det här är stressrelaterat. Det är stressrelaterat ... stressrelaterat ..."

Guiden ordnade en flaska vatten som kvinnan tog några halvhjärtade klunkar ur.

Många timmar senare, på flyget, satt mannen och kvinnan avslocknade med tillbakalutade huvuden och vidöppna gap. Guldplomberna glänste. Kvinnan hade fortfarande sjukhusbandet runt sin handled.

Kvinnan måste alltså ha varit den "Laakkonen*" som mannen hänvisat till några dagar tidigare när vi alla anlände till uppsamlingshotellet.

"Laakkonen on vielä sairaalassa", Laakkonen är fortfarande på sjukhuset, hade mannen upplyst guiden om. Jag hade tagit för givet att Laakkonen var hans kompis, men tydligen var det sin fru han kallade vid efternamnet.

*Namnet är fingerat, och jag har också glömt det riktiga namnet.

Grundkurs i perspektivets betydelse

Hemma igen. Läser igenom högen tidningar som samlats i tamburen och får en glimt av hur hela askgrejen sett ut härifrån.

När vi var strandade förargades jag lite över svalt iakttagande, intellektualiserande kommentarer på Facebook - för trots att det inte gick någon direkt nöd på oss var det mentalt och säkert också fysiskt ansträngande med osäkerheten. Sitta "mitt i en naturkatastrof" och skönja ironiskt tillbakalutade kommentarer! Ack.

Väl hemma inser jag ju också poängen i att tycka att västvärlden ska ta lärdom. Också jag tycker att vi ska se över okynnesresandet. Var och en kunde gott söka alternativ till flyget.

Det ser bara mycket annorlunda ut när man själv sitter i smeten. Och då kan jag inte ens tänka mig hur en svalt intellektuell analys av ett riktigt allvarligt och livshotande krisläge måste se ut i de drabbades ögon.

"Döda valpen!"

När vi anlände hit till Hotel Casablanca där vi finnar buntats ihop av Tjäreborg lade jag snabbt märke till en man i D&G-linne som steg ut ur sin taxi och meddelande guiden att hans kompis fortfarande är på sjukhuset. Sen satte han sig i trappan vid hissen och drack ur en Coca-Colaflaska och när vi hade checkat in och stod och väntade på hissen hade han redan hunnit bli så full att han irriterade upp sig på mig som stod där med ett barn i famnen. Eller på barnet då, närmare bestämt.

"Tapa se pentu", morrade han. "Döda valpen". Jag ignorerade honom och han fortsatte: "Tapa se pentu! Etkö sä ymmärrä suomea? TAPA SE PENTU SAATANA. Ai sä et ymmärrä. Tapa se pentu." ("Döda valpen! Förstår du inte finska? DÖDA VALPEN FÖR SATAN. Aha, du fattar inte. Döda valpen.")

Följande morgon kommer då samma man till frukostbuffén och ställer sig försynt och fredligt vid bordet där min man och barnen sitter. Han vill veta hur vi och barnen mår och så berättar han att han är så bekymrad för han borde vara på jobbet på tisdag. Han är svetsare och måste till jobbet. Min man och han skämtar lite om att ska han svetsa får han nog göra det här "Riikossa".

Gårdagen måste för honom ha varit svart. Det är semester det!

Annars måste jag rapportera att jag aldrig sett maken till samlad och spak samling finländare. Alla sitter som ljus i matsalen, tuggar biff med pommes frites och har hemlängtan.

Och så kom jag åt att prata med en annan småbarnsmamma vid ett par såna där hemska maskiner som ungar kan rida på för en euro (de fick bara klättra på dem). Jag nämnde att jag ändå tycker det är fantastiskt att personalen här på Casablanca är så otroligt vänliga och empatiska mot oss men att själva hotellet ger mig någon sorts The Shining-vibbar.

"Va. Du har läst för mycket böcker", sa hon sakligt.

Detta har man alltså arbetat upp: en berikande överspändhet?

Kanariehelvetet

Så snabbt förvandlas alltså den svala femstjärniga supétillvaron till ett långt kargare läge.

Vi är strandade på Gran Canaria på grund av vulkanaskan, inkvarterade på ett apartementoshotell i turisthades tillsammans med en massa andra finnar med hemlängtan. Skillanden mellan ett solparadis och ett kanariehelvete är liten: kan man inte ta sig härifrån känns allt mycket mindre roligt.

Jag leker lite våghalsigt med tanken på hur det skulle bli om vi tvingades vara kvar här i månader alla vi finnar tillsammans här i Puerto Rico som inte är en stad utan en helt konstruerad turistfläck utan lokalbefolkning. Det kunde bli en riktigt bra berättelse i inverterad The Shining-anda.

Femstjärnig utsikt över annan verklighet. Flickvännen.

Igår natt satt vi här på salongsbalkongen och hade supé och ostbricka. Havet var svart och det blåste fortfarande hårt. Ett skepp stod stilla för motor långt därute och ovanför det hovrade en helikopter med strålkastaren strängt riktad mot fartyget.

Vi iakttog scenen länge. Ända tills både helikopter och fartyg hade försvunnit bakom udden iakttog vi scenen. Illegala flyktingar? Knark? Eller bara en övning i hård vind?

Det kan ha varit en övning och i så fall kan man sitta här på sina fem stjärnor och slå bort saken. Men - illegala flyktingar? De är ett faktum här.

*

Läsning just nu: Flickvännen av Karolina Ramqvist. Vid poolen hänger ibland en brittisk brud som är huvudpersonen i min läsning. Blond med trendriktigt mörka hårrötter, småsur, uttråkad, smal, snygg. Det är hon som har tatuerade fjärilar svävande ut ur bikinitrosorna. Det brukar inte hända att verkliga personer blir min bild av romankaraktärer, men nu hände det.

Poolrapport: Kroppskulturen

I Atlantfinsalongen är det nästan storm idag. Vitt skum över azurhav, brutala vågslag över piren, vi ligger loja i vilstolen på terrassen iklädda brun bikini med strass och snäckor. Solglasögonen glider ner längs näsryggen - det är siesta. Gintonicen bubblar i glasen, vi biter i citronskivorna och somnar.

Men först en luddig anteckning om kroppskulturen vid poolen och på sandstranden.

Ni vet bastukulturen. Man ser ut som man gör, så är det inte mera med det. Kroppen är ok, nästan en vän. Här är det lite samma sak, ingen stor affär. Vid poolen är den topless som vill, det kräver varken ungdom, skönhet eller slanka. Man är frisk eller omplåstrad, handikappad eller intakt. Man visar inte upp sin kropp, man är där med den bara, vilar den, dåsar, simmar - med bikiniövredel, utan, med sportbadbyxor eller vindtygsjacka. Man är inte full. Det är liksom lugnt. Ohysteriskt. En vila det också. Man stirrar inte, man låter blicken vandra i all välmening.

Fast tatueringar ska man ha. Fjärilar fladdrar upp ur byxor, "Baby" står det över en bringa, barnens namn i bläck är ett måste, tribalfasoner här och där. Det slår mig att det är någonting rörande över alla dessa tatueringar.

Å "denna mjuka maskin", som Sara Stridsberg kallar den i Darling River.

God siesta.

Poolrapport: Värna om svenskan i Finland!

En vänlig solbränd man från Göteborg kom fram till mig vid poolen och sa att det är så trevligt att höra "Sjundeåintonation". Officer som han var hade han varit i Dragsvik på utbyte (ja, utbyte!) flera gånger och i Ekenäs hade han varit på begravning och i tiden hade han och hans fru stödprenumererat på en finlandssvensk tidning. Västnyland trivdes han i, Österbotten var också bra "men österbottningar är ju lite speciella". Begreppet "kiva" använde han demonstrativt men naturligt.

"Vi måste värna om svenskan i Finland!" utbrast han.

Helt småfräscht i en soldäst miljö där folk annars tycker att Norway, Germany, Finland, all the same.

Rapport: poolkulturen

När jag var här på GC för två år sedan läste alla - alla - vid poolkanten Stieg Larsson. På svenska, engelska, tyska, finska, norska, danska. Stieg hänger ju kvar vid poolen (inget ont om honom men det existerar ju också annan litteratur i världen, vilket inte alltid gått att tro) men nu syns där också helt andra typer av böcker. Jag har till exempel fått syn på Karl Ove Knausgård, Mara Lee och Maria Gripe plus en hel del böcker som ser intressanta ut men som jag inte känner till.

Nu är ju det här inte partyhärdarna Inglés eller Puerto Rico utan ett familjeställe, men för två år sedan rökte alltså alla tobak och läste uteslutande Stieg L. Nu röker ingen tobak heller. Vad har hänt?

Finsalongen goes Gran Canaria (paparazzi edition)

Finsalongen finns nu på en balkong med utsikt över palmer och hav. Salongslejonen fröjdas särskilt över att vyn helt saknar inslag av neonljus och reklam; det är faktiskt bara palmer, kaktusar, blommor, vita hotellfasader och ett blått snällt hav.

Här kan man gott ligga på rottingschäslong med blåvita kuddar, lyssna på kanariefågel och koltrast och försöka få styr på tänkandet. (Jag vet inte om någon annan har samma problem som jag med att tänkandet förändras och nästan förintas eller förvandlas till nån sorts hyperperceptivt men förvirrat rådd när miljöombyte sker?)

Finsalongen vill inte bli någon litterär paparazziklubb men jag kan inte låta bli att skvallra att författaren och skådisen Anna-Leena Härkönen var på samma flygplan som vi. Jag satt vid gången vid toalettkön och Härkönen stod där en god stund. Kvinnan framför henne i kön vände sig mot henne och sa "Är du Anna-Leena?" "Ja", sa Härkönen. "Jag har läst alla dina böcker!" sa kvinnan entusiastiskt. "Jaha", sa Härkönen.

Jobbigt för båda, väl.

Nu till poolen.

Skrivtips i väntan på trafikpredikan

Jag skulle egentligen skriva om kvinnan som blev mördad på en parkeringsplats i Sverige igår. Eller inte om själva kvinnan, utan om aggressiviteten på vägar och parkeringsplatser -

Men jag måste lägga mig, så lämnar istället en länk till alla som skriver, vill skriva eller bara allmänt intresserar sig för saken. Jag fick den av Karin C och nu är den här. Några författare ger tio förhållningsregler var i The Guardian. Läs. Och skriv.