Googleforskar hårt

Jag fick nyligen höra om cisgender, ett begrepp som jag tänkte kunde vara användbart, så jag googlade lite på det och stod plötsligt - just det - på ett minfält. Tror ändå jag ska smyga omkring lite bland minorna och läsa på, för jag tänker mig att det är bra att namnge och definiera normen också och inte bara det som ses som avvikande. (Här velar jag nu: ska jag ha citationstecken kring "normen" och "avvikande"? Ja, det borde nog ha varit så.)

När jag ändå hade googlehatten på mig beslöt jag mig för att kolla upp begreppet "Den feministiska kroppen" som jag nämnde i förra inlägget som någonting man kunde uttrycka sig skriftligen om. Googlade - och hamnade här i salongen.

Övriga ärenden

Det hjälps int - jag blir glad av att se tuffa lågstadiekillar gunga och sjunga "oh-oh-oh-ding-dong" på skolgården. Blir också glad av att se andra barn, som t ex flickor, göra så, men det är nånting med de här pojkarnas entusiasm som får mig att spinna lite under min morgonstressvettiga skjorta. (Fattar att jag nu borde börja analysera VAD det är, men det verkar på nåt vis uppenbart och på ett annat vis som en avgrund och ett minfält.)

Om jag skulle skriva en text exakt nu, skulle den få rubriken "Den feministiska kroppen". Också den analysen skulle vara svår att skriva. Kanske finns det redan en sån text nånstans? Tipsa, den som vet!

Har förresten glömt att länka till min recension av Sonia Faleiros bok Bombay Baby som ingick i Ny Tid för nån vecka sen, så det gör jag nu. Där tycker jag att det måste skrivas mera om torskar och mindre om prostituerade. Håller fast vid den åsikten fortfarande.

Busigt på insändarsidan

Författaren till insändaren med rubriken "Glada pojkar blir ängsliga tanter" lyfter upp ett problem han tycker sig se, nämligen att biologilärare saknar tillräcklig kunskap för att kunna undervisa fakta kring den globala uppvärmningen. Skolbarn blir vilseledda och får ångest på grund av klimathotet och det är inte bra, menar insändarskribenten. Han avslutar sin insändare med en retorisk figur: "I värsta fall förvandlar klimatindoktrinering glada pojkar till ängsliga tanter."

Insändare Hbl 17.5

 

 

En alternativ redigering kunde kanske ha varit att kapa på slutet, dvs sista meningen med skräckscenariot, och att välja att lyfta upp något som har med insändarens essens att göra som rubrik.

 

 Men det blev ju förstås busigare så här.

Utanför grillas korv, författaren tänker genast på apokalypsen

Sällan eller aldrig blir det att ångra att man ansträngt sig lite och dessutom lyckats få sina snälla föräldrar att barnvakta så man kan gå på något kulturevenemang på kvällskvisten. Igår t ex fick jag äran att vara avec på Blaue Fraus pop up art house-invigning och åh vad det satte igång hjärnan. Dagens diskreta hängighet vägs lätt upp av att man fått gå till ett ställe och liksom uppleva, stirra och vara där.

Och se, genast på morgonen fastnar en fin fisk i sinnets håv. Det är den silverglänsande siken Lindman som skriver om en reportagebok på ett sätt som säger åtskilligt om skrivande och om de problem ett alltför litterärt grepp i fel sammanhang kan resultera i:

"Problemet är att Jönsson projekt blir litterärt på fel sätt, vilket gör att beskrivningen blir svår att ta till sig. Han åker till olika ställen i Sverige, platser som vanligen betraktas som avkrokar, ställen som på olika sätt befinner sig utanför strålkastarljuset. Han träffar människor, hänger på pizzerior och strövar runt. Också det här kunde ha fungerat, under rätt förutsättningar. Jag menar, syftet är ju behjärtansvärt. Men det som stör mig i boken, och det är något helt genomgående, är att när Jönsson ger sig ut på landsvägarna, när han sätter sig i den lokala baren och snackar, är det som om varje detalj lyfts upp och ringas in tills varje fenomen, varje samtal och varje landskap blir ett slags metafor för dagens Sverige. (...)"

"I en typisk scen sitter Jönsson på ett vandrarhem i Haparanda. Utanför fönstret grillar ett ryskt par korv. Jönsson tänker genast på apokalypsen. I de här sammanhangen framstår boken inte som ett strövtåg där Jönsson vaket och lyhört följer med vad än som kommer emot, utan snarare blir beskrivningarna väldigt kalkylerande, som om varje bit ska passa in i hans essäistiska mönster (...)"

Tänker nu lite på val av grepp, varsamhet med det litterära, benämnandets ansvar, stilens betydelse, röstens vikt. Man kan ju sampla ihop vad som helst enligt sina egna syften och få det till vad som helst annat, den faran. "Utanför fönstret grillar ett ryskt par korv. Jönsson tänker genast på apokalypsen."
Sånt kan man till exempel se upp med. Dagens lärdom.

Ondskan hos Carl Larsson

I går kväll när jag stod och lagade middag och hade glömt att ha i hälften av den anvisade mängden makaroner i makaronilådan tog jag en kall öl ur kylen och twittrade "Kan man int bara få förvandlas till en sån där Carl Larsson-kvinna?"
Ni vet scenen. Ni vet lockarna i tinningarna? Det rena förklädet. Ljus nordisk blond belysning. Stora rum, kakelugn, trägolv, löpare, linne, vedspis, katt.

Kvickt fick jag svar från Ida-Lina, som skrev att hon var livrädd för Carl Larssons målningar som barn. Detta ska ha haft att göra med Karin Larssons och den yngsta flickan Larssons ögon som de skildrades i familjefaderns konst.

Det här är MYCKET intressant, tycker jag!

Dramaturgigurutips?

Här går man och funderar på dramaturgins lagar. Hur lite hårda fakta man har om dem, och hur mycket hårda fakta man skulle önska sig om dem. Jag är helt beredd att underkasta vad som helst dramaturgisk disciplin, för det är bara de lagarna som kan rädda skrift som hotar haverera. En aldrig så intuitiv och "organisk" text kan kläs av och bli en byggnadsställning, och det är den konstruktionen som måste fixas när saker inte funkar, det hjälper inte att brodera. Så är det bara, det är jag efter fältstudier och empiri säker på.

Så: Har någon tips om dramturgiguru som skrivit läsvärd bok i ämnet?

*
Det har för övrigt börjat rasa in spämkommentarer här i salongen, den är lite nerlusad, jag får tyvärr ta tillbaka robotkontrollen. Upp till bevis nu! Bevisa att du inte är en robot!