skip to main |
skip to sidebar
Fick lite förlagsreklam i inboxen och drabbades av ett akut behov av att läsa en viss specifik thriller, nämligen The Wicked Girls av den brittiska pseudonymen Alex Marwood.
Inom mindre än ett dygn hade jag gått till bokhandeln för att köpa den (via internet tar för lång tid) och inlett läsningen. Det här händer alltså samtidigt som jag har en massa annat att läsa, både jobb och privat läsning, och då måste man se upp med sig själv.
Jag hade inte fattat så mycket annat av handlingen än att det var nånting med flickor och mord. Alltså inte vuxna psykos som dödar småflickor, utan flickor som dödar andra flickor på nåt sätt. Jag har tänkt att jag inte ska läsa böcker som handlar om mördade kvinnor, det finns för många sådana redan, ni vet: spännis-med-död-kvinna-estetiken. Men nu, tja, här finns någonting som intresserar. Någonting med flickvärlden som jag glömt? Flickvarandets smygande kring ödehus som kanske inte var så öde som de verkade, flickvärldens snokande, hemligheterna, smartheten, pillren i gläntan som inte gick att förstå ..
Karin och jag i skogen, rykten, blickar, dynamik, saga, trygghet, fara. Bögstenen.
Vet int. Men det är bra att reagera på snabb och oväntad reaktion hos sig själv. Det betyder något.
Under lupp nu: skräckflickor. Flickor i skräck, som skräck.
På förra inlägget kommenterade en anonym läsare så här: "Intressant! Undrar om det samma gäller för t.ex. konst och varför inte för musik. Eller är
det speciellt för text?"
Själv har jag ingen aning men tycker att det rimligtvis borde gälla andra konstformer också. Finns här nån som vet? Musik, bildkonst, hjärnan?
Och så en liten bild: När jag tittade ut genom köksfönstret klockan sju i morse såg jag en skata picka i en gråvit snöhög. Tänkte så här: April är skatans månad. Håller fortfarande fast vid det.
Mig är det inte mycket med just nu, för det visade sig att den metalliska känslan i luftvägarna faktiskt var en pikant liten sekelskiftesåkomma som gärna följer på bronkitis. Så nu är det talförbud och ångbadspåbud och andnöd. Men det är snart bra igen. Ufoxen pyser vid fotändan och antibiotikan, denna problematiska mirakelmedicin, gör sitt.
Häromdagen tipsade en smart person vid namn Mikaela om en Telegraph-artikel som förklarar varför det är ytterst stimulerande för hjärnan att läsa lyrik. Man har t ex testat skriva om klassiska dikter så att andemeningen bibehålls men att uttrycket tagits ligger på en konkretare och enklare nivå - aktiviteten i hjärnan hos den läsande är genast mera blygsam.
Hej, orimligheten nu med det extremt gråa och råa vädret. Det tar sig in exakt överallt, särskilt i luftrör och vener. Så sent som förra veckan gled jag omkring i tunn chiffong och hade inte ont i nacken, ej heller metall i luftrör och ådror, som nu.
Det river i cellerna och den gamla laryngiten gör sig påmind. Funderar på att emigrera till Gran Canaria och utbilda mig till delfinskötare. Det skulle inte vara så tokigt att bli uppskjuten i luften av två vänliga delfinnosar, flyga över ett rep, landa snygg och strömlinjeformad i bassängen, kasta lite småfisk i glada delfingap som tack.
Om man bara har tillräckligt dåligt lokalsinne blir även den mest fridfulla resa ett äventyr. Om man inte har bråttom och det är ljust kan det vara mycket trevligt. Man kan t ex av misstag ta buss nummer 12 i Las Palmas rakt ut i förorten och lära sig åtskilligt om staden. Man kan snava in i en saluhall precis vid stängningsdags och få se stora män slamra med metall och is, man ser dem svabba golv och stuva rött och vitt kött i plastlådor, det kan bli en estetisk och symbolisk och på alla sätt stark upplevelse. Man kan hamna mitt i en demonstration utanför stadshuset. Man kan ströva omring på måfå i kvarter som mest påminner om något hos Richard Scarry: där är polismannen, där är brandbilen, postiljonen kommer där, kaféägaren städar undan en espressokopp.
Resandet som tillstånd, inte som prestation, menar jag kanske.
