Sånt vi killar gillar

Kvart över tre inatt pep yngre barnet till och jag gick dit för att kolla honom. På väg tillbaka till sovrummet såg jag genom fönstret ett stort fordon som visade sig vara en brandbil. Där stod också en ambulans, som sedan sakta åkte iväg. Mellan husen syntes käglor från ficklampor, de lyste mot mörka fönster, letade efter nånting - en brand?
Efter en liten stund kom tre-fyra (jag är närsynt) brandmän i full utstyrsel fram ur gränden, klev in i brandbilen och åkte lugnt bort längs Klåfingervägen.

Sen var jag så upphetsad att jag knappt kunde sova och berättade överraskande ivrigt om händelsen för min äldre son genast på morgonen. Han insåg naturligtvis det stora intressevärdet i historien.

Poängen här är alltså att jag med pojkmammaskapet börjat lägga märke till saker som jag inte brydde mig om förr: just utryckningsrelaterade saker, traktorer, bulldozers, lyftkranar ... Förr i tiden kunde jag ha en grävmaskin framför näsan utan att ens se den (och det händer ofta att man har en grävmaskin framför näsan i centrum av Helsingfors).


Manlighetsbonus;
Toner som får hjärtat att svälla i mitt bröst: militärmusik, marschmusik. Detta tycks dock vara medfött, det har alltid varit så. Tycker ni andra om sån musik? Säg ja? Annars drar jag slutsatsen att jag i ett tidigare liv varit militär. Vilket dessvärre på flera sätt kunde stämma.

Mamman i metron

Resa kollektivt med småbarn får en ny dimension när man kommer på att det finns en bloggsfär där ens dumheter kan tas ur sitt sammanhang och publiceras för en massa läsare.
Jag reser själv metro och buss varje dag med barnen numera och utgör säkert användbart stoff för inlägg i alla möjliga kategorier. Lite spökigt är det att tänka sig hur man sen karaktäriseras i nån slumpmässig blogg; är man kanske högljudda finlandssvenskan med pratiga finlandssvenska barn? Mamman med trashig jacka och mandarinskal i fickorna? Mamman som har problem med tvååringens vinterhandskar och kämpar med dem högröd i nyllet? Eller möjligen (ja!) trevliga, charmiga, pedagogiska mamman, en fröjd för ögat, sparsamheten förkroppsligad (=jackan) och en lisa för den sargade själen?

Mest sannolikt är det väl nog att ingen kollektivåkande bloggare gör sig djupare tankar om min lilla enhets resande, så jag tar tillfället i akt och bloggar en sak som jag själv hörde mig säga i metron imorse: Fyraåringen håller på och lär sig stationernas följd och när vi kom till Hagnäs råkade han sitta och jorsa nånting om kacka just när damen i högtalaren sa stationens namn. "Va? Vart kommer vi nu?" undrade gossen och mamman i trashig jacka svarade: "Man ska inte sitta och skrika kacka just när nånting viktigt sägs. Då kan det hända att det inte går så bra i livet."

Bonus, frågor som mamman i trashiga jackan fått svara på i rusningsmetron:
- Vem är Jesus?
- Varför skjuter soldater på varann?
- Vad är en hottentott?

I hennes trallande bor mörkret?

Snart kommer en rapport från Divaland men först en rad om vad det står i gårdagens DN om den svenska sångerskan Ulla Billqvist (1907-1946):

När Ulla Billqvist hittades död på sitt köksgolv,
med armarna vilande över bröstet och huvudet på en kudde, var hon skild för
tredje gången och mamma till en tonårig dotter. En chockartad händelse för de
anhöriga som förstärktes av att det inte fanns något meddelande eller
avskedsbrev. Det som nu Lasse Zackrisson avslöjar i sin kommentar [till den nya
cd-box som artikeln tar avstamp i] är att där låg en kudde till på golvet, att
någon hade legat bredvid men gått sin väg i sista stund.

Denna extrakudde tros ha varit avsedd för en kvinna som Billqvist hade ett kärleksförhållande med, och man tror också att de tre äktenskapen hade kommit till i avledande syfte. Homosexualitet var nämligen förbjudet i svensk lag fram till 1944. (I finsk lag till 1971!)

Ni vet Sylvia Plaths fruktansvärda självmord (ugnen, barnen, smörgåsarna och mjölken), det är estetiserat och berättat och färgar hela författarskapet. Jag visste inte om att Ulla Billqvist tog livet av sig, men att känna till denna tragiska omständighet och iscensättningen av den, plus misslyckandet (?) med ödessystern som gick därifrån, justerar klangen i de låtar av sångerskan som Kaffekvarnen spelar på lördagarna.

"Gåtan bakom rösten", rubricerar DN Kultur sin stora artikel. Kulturdelens parad pryds av en tjusig Billqvist på solig väg någonstans i Sverige. Alltså: Denna vackra glada svenska sångfågel tog livet av sig för att hon var lesbisk, i hennes trallande bor mörkret.

Ska ett självmord få bli etikett på hela livsverk? Svaret borde väl vara nej, men det är svårt att komma ifrån för samtidigt har vi här det - som det förefaller - utstuderat arrangerade i Ulla Billqvists tillvägagångssätt. Satte hon rubriken själv?

Tikkanenmänniskor. En pipa snus?

Livet tar över en stund framöver men före det ännu ett Tikkanenrelaterat inlägg, om ni ursäktar. Fäste mig vid kolumnen Henrik Wilén skrev i dagens Hbl om "Märtas magi". Han refererar där vad Ulrika Milles i DN skrivit om Märta Tikkanens nyaste bok Emma&Uno och återger ett litet resonemnag om det som Milles kallar Tikkanenkvinna. Det innebär: "duktig arbetshäst, en fyr för sina barn" och jag tänker att det är egenskaper som (tror jag) inte ska läsas som odelat positiva, för det är ju jättejobbigt att vara duktig arbetshäst och fyr för sina barn. Låter det inte lite martyriskt, orimligt?

Men så tänker jag: nä, duktig arbetshäst och en fyr för sina barn borde väl varje förälder försöka vara. Ibland lyckas man bra, ibland mindre bra, men man måste försöka. Man klarar det oftare än man tror. Alltså testar jag tesen att alla föräldrar borde försöka vara Tikkanenkvinnor, även om de råkar vara män.

Läste förresten med intresse även notisen om snussmugglarna i Jakobstad som fått över två års fängelse för smuggling, grovt skattebedrägeri och försäljning av produkter som strider mot tobakslagen. För snus! I relation till straffet för t ex våldtäkt är ju det här helt märkligt?

Jobba i sängen

Självklart får man inte jobba i sängen, men det händer mig ibland i alla fall. Manusläsning före läggdags i vågrätt tillstånd alltså. Inte bara illa, måste jag säga; lyckas man hålla sig vaken äger manuset nästan garanterat någon form av kvalitet. Sen är det nog inte säkert att den kvaliteten är litterär, dock: min tes sedan gammalt är att allt som är "dåligt" men ändå lyckas få en på kroken har någonting som inte kan avskrivas i en handvändning. Finns hur många exempel som helst på detta, t ex chick lit, inte enkelt att skriva alls.

Jobbar ni som har pappersjobb i sängen? Har ni som har konstnärliga eller intellektuella jobb en anteckningsbok liggande precis vid sängen så ni genast då en tanke dyker upp i skallen/drömmen ska kunna rafsa ner den?

På tal om det, här kommer ett rön: om man skriver ner sina drömmar påverkar det drömmarna. De blir tydligare, snyggare, lättare att tyda, det blir något inställsamt och tillrättalagt över dem.

Men man har i alla fall då fångat dem.

Mera hustvedtsk botanik! "Om en grupp kvinnor".

Så vet vi nu att Siri Hustvedts nya roman är klar och heter The Summer Without Men. Hustvedts två senaste romaner, What I Loved och The Sorrows of an American, berättas av manliga karaktärer, nu har hon skrivit om " a group of women".

Det är hur irriterande som helst att boken ännu inte utkommit, för man skulle såklart behöva få den i sin hand genast, direkt, på momangen. Jag älskar nämligen när Siri Hustvedt skriver om kvinnor, hon har ett alldeles eget sätt att göra det på. Detta sätt skrev förresten Hanna Lahdenperä och jag tillsammans en essä om för en massa år sedan; vi kallade essän "Den hustvedtska botaniken" apropå att påfallande många av Siri Hustvedts kvinnliga karaktärer har blomnamn. (Artikeln har funnits på nätet men går nu inte att länka till, oklart varför.)

Fortfarande är min favorit bland Hustvedts böcker den tidiga The Blindfold, och det var också mitt exemplar av den jag bad henne signera den gången jag hade nöjet att träffa henne. Men klart, jag hoppas ju att The Blindfold ska bli brädad av boken med den lovande titeln och den faktiskt eggande beskrivningen "handlar om en grupp kvinnor". Så enkelt. Så intresseväckande. Den vill man läsa liksom.

Re: Om att fixa allt

Mejlade alltså Märta Tikkanen för att fråga hur hon fixade allt med vardag och barn och jobb och vulkanäktenskapet med Henrik.

Hennes första svar var detta:

hej, tack! just nu himla panik, tre artiklar borde in idag ...

försöker återkomma, problematiken är evig

Märta

Några dagar senare återkom Märta med ett otroligt fint och klargörande svar som jag med tillstånd saxar ur här:

Jag tror inte jag hade nån annan strategi än att det var nödvändigt att hinna skriva, det var livlinan. Tillvaron var överfull och detdär med att skriva om nätterna med skumgummi under skrivmaskinen och sitta bakom tv:n är just som det var - jag mådde bättre om jag fick kasta ur mej lite av det som trängde på än om jag sov lite längre. Dessvärre har jag ett stort sömnbehov men skrivbehovet var större och jag skrev förstås inte precis alla nätter och inte nätterna igenom annat än när jag var riktigt igång, om somrarna när jag höll på med manus.

Annars hade jag nära mänskor som var avgörande, brevvänner, min syster Gunnel i samma situation som jag, tillsammans hade vi sju barn, hon arbetade på sn doktorsavhandling, jag skrev, det fanns ju inga dagisar på den tiden - bara en sån sak (Esbo 1964-72). Vi hade vad vi kallade en egen liten barnträdgård, dvs en familjedagvårdare som hade hand om barnen fem timmar fem dar i veckan, turvis i den enas och den andras hem medan vi två satt i det tomma hemmet och jobbade för fulla muggar. Varför vi inte kunde få kommunal hjälp som i princip fanns fattade vi inte men resurserna räckte väl inte till fast vi borde ha fyllt kriterierna -

vi ringde till varann, den ena sa: Jag orkar inte, jag orkar inte

och den andra: Jag hinner inte, jag hinner inte

sen la vi på och orkade och hann lite till.

Det var oerhört jobbiga år men det blev både doktorsavhandling och böcker och alla överlevde.

Arbistiden betydde att jag fick ett rum där jag kunde stänga dörren om mej. Och sen en helt underbar sammanhållning kring gemensamma uppgifter och mål, underbara sjuttiotal när man trodde på vad man gjorde och på att göra tillsammans! Och det gick framåt, man kände det trots vansinnigt mothugg på de flesta plan. Jobbmässigt var det nästan outhärdligt och familjen hemma -

när jag tänker bakåt var det överfulla år, helt oersättliga att få vara nära barnen när de var små, allt de sa och gjorde, lyckligtvis hade jag kåserier i Astra som fångade en del av repliker och incidenter. Medan det pågick hann man just inte känna efter. Ett av problemen var att samhället ännu inte var utvecklat som nu, ett annat att vi hade våra ambitioner, otänkbart att vara bara hemma och föda och bada och blöda och mata och byta, vi ville vara de vi var trots att vi var mammor. Eftersom våra män fortsatte vara vad de var trots att de var pappor. Det är vad mina första böcker kretsar kring - den obegripligheten. Med samhällsperspektiv, Förening 9 och Women´s Lib, sen småningom kvinnogrupperna här som vi ju inte hann med i, jag hade kvällsturer fem dar i veckan på Arbis, hjälp.

Men då hade jag en hemhjälp som kom och gick, annars hade det inte gått, barnen var 5, 7, 9, 13 när jag började på Arbis.

Och sen var det ju himla stimulerande med alla diskussioner och alla utmaningar och allt motstånd,både hemma och ute, bara det inte gick helt till överdrift (vilket det också gjorde ibland).

Det här var ett svar som var så bra att få, frågan om Märtas fixande har förföljt mig hur länge som helst och nu vet jag: hon har inget superblygsamt sömnbehov (hon behöver alltså sova), hon är ingen maskin (skrivandet gick i perioder och arrangerades, dvs inte alla verk kom till på skumgummi bakom tv:n), hon hade ett nätverk (systern och brevvännerna - där blir man ju nyfiken!), hon orkade inte alltid (men orkade alltid lite till), hon skaffade hjälp och barnen var inte bebisar när hon blev rektor för Arbis.

Jag skrev tillbaka om "tidsandan" som är annorlunda nu, det kollektiva som fattas, och hon svarade att det har hon också tänkt: att det är annorlunda i luften. Då fanns det ingen vettig dagvård och ingen vettig jämställdhet, nu finns det inget gemensamt mål, bara individer och ensamsträvande.

Är så glad att jag skrev och frågade. Vidarebefordrar:

Kampen går vidare.
kram på dej och alla er som är mitt uppe i detta väldigt jobbiga men mycket rika skede av livet. ALLT! GENAST!
Märta

Synliga ungar, för de finns

I den lilla skärva av Boktid jag lyckades se (alltid när jag vill se något på tv blir det tumult därhemma, vad är det för lag?) pratade Anna-Lena Laurén om sin nya bok och nånstans i närheten pustade en bebis. Efter en stund klipptes det in en bild av reportern Anna Dönsberg som satt med Anna-Lenas lilla dotter i famnen medan hon intervjuade.

Kanske är det här ett vanligt grepp, men för mig var det nytt: att barnet liksom fanns med i situationen men inte som accessoar. Anna-Lena fick sitta och prata i egenskap av författare, reportern servade, barnet var med men inte demonstrativt - och barnet var inte bortstädat. Sådana arrangemang kräver förstås lite tur och listighet, men det är trevligt att de är möjliga.

Kom också att tänka på ett lunchseminarium som Gamma ordnade, det handlade om könsroller på dagis och vissa hade barn med, andra inte, alla barn var inte knäpptysta hela tiden och något barn vrålade ganska friskt ett tag, men det gick utmärkt.

Sen associerar jag till sjuttitalet. Var det så här det var då? Att barnen var en del av livet också utanför hemmets väggar? Rätta mig om jag har fel, men jag tycker barnen numera mest syns i barnsammanhang, och så på kafé i lattemammasammanhang. Eller nerstoppade i vagnar i varuhus.

Babelrapport: Mera lyxmisär. De riktiga barnen.

I kvällens Babel pratade litteraturforskaren Annette Årheim, skribenten Jessika Gedin, författande skådespelaren Morgan Alling och programledaren Daniel Sjölin om "mis lit", misery lit. För att anses höra till genren ska en bok uppfylla tre kriterier som är följande: 1. ska handla om överjävligt liv, 2. ha lyckligt slut, 3. vara sann i betydelsen basera sig på verkliga händelser. Ofta är de här böckerna skrivna i första person och ofta står barndomen i centrum. (Det nämndes förresten också att misären är närmast en dramaturgisk nödvändighet också i biografier, men det är en annan sak.)

Misärböckerna är enormt populära - år 2006 var drygt en tiondel av de mest säljande brittiska pocketarna mis lit - och populärast hittills är kanske Pojken som kallades Det av Dave Pelzer. Årheim visste bland annat berätta att det är den bok som skolelever genast läser för skolarbeten om de får välja. Själv skulle jag verkligen aldrig våga läsa den.

Orsaken till genrens genomslag är, enligt panelen i studion, att de ger läsaren en känsla av att vara god, man har fått känna sig empatisk en stund men kan sen lägga ifrån sig boken och rysa lite: usch vad ruskigt det var.

Jag vill nu inte i hasten ta ställning för eller mot mis lit eller anlägga några moraliska perspektiv, men tycker ändå att Morgan Allings poäng var viktig: samtidigt som mis lit säljer i enorma upplagor och folk faktiskt läser böckerna, lever över 380 000 svenska barn i alkoholisthem där graden av misär varierar. "Men vad politikerna debatterar är om man ska få dra av för hushållerskan eller inte", sa Alling.

Trehundraåttiotusen. Det är helt sjukt.

Vad gör detta med min hjärna?

Ulrika Nielsen tipsade i sin Facebookstatus om en recension av en bok som handlar om vad internet gör med vår hjärna. Bokens perspektiv är neurobiologiskt, men författaren Nicholas Carr drar också slutsatser som på ett alarmerande sätt tangerar läsandet som demokratiskt verktyg. Han talar om koncentrerat läsande ("deep reading") å ena sidan och nätläsande å andra sidan. Citerar här recensionen som refererar boken:

Djupläsandet håller på att gå förlorat, och därmed det tänkande som utvecklats tack vare det, menar Carr. Han stöder sin tes med studie efter studie [...] Nätläsning stressar medvetandet, kräver ständigt en mängd små skräpbeslut av oss. Internet har gjort läsandet till något det inte har varit sedan medeltiden, skriver Carr: en mentalt ansträngande process.

Skribenten bakom den intressanta recensionen heter förresten Håkan Lindgren och har den läsvärda bloggen The Loser.

Allt detta intressanta inhämtar man ju på internet, så nej, det är ingen respondent här som tycker att internet per definition är av djävuln. Men nog har det väl slagit er andra också att det liksom verkar hända något skumt och främmande i hjärnan när man rör sig på sitt rastlösa vis på internet?

Det är det Carr studerar. Och därför ska han få sitt porträtt uppängt på finsalongens vägg.

Slentrianutsagor. Heja Ellips!

I Hbl:s bokbilaga Bokextra citeras Ralf Andtbacka apropå sitt nya förlag Ellips så här: "Det som vi vill ge ut är poesi, kortprosa och essäer, och det som hamnar någonstans emellan. Det är former som ofta är ganska styvmoderligt behandlade av förlagen."

Jag ser uttalandet som en sån där sak som sägs av ren slentrian, det stämmer nämligen inte. Åtminstone det förlag som jag jobbar för, Schildts, intresserar sig visst för de genrer som Andtbacka nämner. Vi intresserar oss för all välskriven litterär text, och vi jobbar med alla genrer precis lika engagerat.

Nå, det här diskuterade jag med Ralf Andtbacka på bokmässan och det är inga hårda känslor inblandade, bara en irritation (från mitt håll) över saker som slentrianmässigt sägs. Att "förlagen" inte bryr sig om mindre kommersiella genrer sägs ofta om förlagsatmosfären i Sverige, men går inte att automatiskt applicera på våra finlandssvenska förhållanden. De finlandssvenska förlagen uppfattar sig fortfarande ha ett kulturellt uppdrag och vill verka i litteraturens tjänst. Faran, tror jag, med att bara säga saker på rutin är att förhållandena plötsligt kan börja glida mot slentrianutsagan så att den blir sanning.

Men det nya förlaget Ellips är i vilket fall som helst mer än välkommet och jag är full av beundran för Ralf Andtbackas arbete. Diversitet är styrka. Professionalitet och passion är styrka. Heja, alltså!