Psykosensualiteten. Böckerna. Dofterna.

Finsalongen är för tillfället en tämligen utblommad syrénberså. Grönskan är anmärkningsvärd, utsikten vänlig men magnifik.

För att inte tala om solnedgången. Minna A tycker detta är Finlands Florida. Som en affisch i ett fjortisflickrum på åttitalet ... Och en björkpark som Topelius hade gillat. Ett Florida med björkar, tillika ett västnyländskt fiskelandskap, tillika ett järnåldersscenario, tillika en fight mot en fabrik.

Men vi håller oss i syrénbersån och nu är det bråttom för grannen har tänt brasa och vid den måste man också hinna sitta.

Till sak alltså:

Kocken Michael Björklund sommarpratade i radio Vega och råkade nämna att han aldrig har gillat att läsa böcker och att han tycker böcker luktar illa. Det var ju intressant att man kan tycka så. Och logiskt, eftersom jag (som först rätt nyligen lärt mig tycka lite om matlagning) inverterat tycker att många böcker doftar nästan mer gudomligt än någonting annat. Bäst doftar de på Hangö bibliotek. Däremot - och det kommer jag på nu - brukar jag sällan snusa på de böcker som jag varit med och gjort å arbetets vägnar.

Psykosensuellt?

Vad är det som gör att biblioteksböcker doftar ännu godare än böcker i bokhandeln? Är det ändå något dolt snusk av typen hudflagor i ryggen (allt som doftar gott lär ha sin bas i odör) eller är det något förfinat som har med luftfuktighet och ålder att göra?

Och faller ni som jag för doften hos böcker?

Nu till brasan i skogen, bort från solnedgången.

Och så en konjak

Efter att jag hade skrivit det senaste inlägget här i salongen var jag så upprörd att jag var tvungen att lugna ner mig med en konjak.

När man blir sådär tokig ligger det ju ofta något annat bakom än just själva sakfrågan. I det här fallet är jag säkert helt enkelt irriterad på att "alla andra" tindrar över någonting som jag själv a) inte förstår och b) tycker är problematiskt på flera nivåer.

När jag stod vid diskbordet och slamrade och drack konjak sa min man de förlösande orden: "Det är ju också det att vårt samhälle är så opolitiskt idag."

Där började irritationen rinna av mig, där var liksom nyckeln. Det är enklare att skaka av sin något som är formulerat.

Politik är en show numera, någonting vi iakttar och kanske klagar på lite löst. Det är som om vi glömt bort att vi själva är en del av politiken och att våra val spelar roll. Partierna har reducerats till image och folk vet inte längre vad de står för. Alla vill ha god vård, dock också roliga kalas och låga skatter. Det fria valet hyllas, men att se de egna fria valen som en del av ett större sammanhang ses som hippieaktigt och tråkigt.

En gång för alla: Det finns inga gratis prinsessbröllop. Någon betalar och därför måste det få finnas ett kritiskt öga också på ett kärlekskalas. Vad var det vi köpte?

Nu har jag vädrat. Tack.

Nu vädrar vi! (ett försök)

Det är unket härinne. Det går inte att tänka, det sitter något i vägen.

Dra gardinerna åt sidorna!

Nu öppnar vi fönstren i finsalongen och dricker ett glas kallt kranvatten.

Vi vädrar. Vi renar systemet:

Så kronprinsessan Victoria alltså, hon gifte sig och det var stor fest. Okej för mig.

Men hjälp vilket pådrag, hjälp vilken huvudlös kanalisering av resurser, hjälp vilken fullständigt förvirrad nyhetsprioritering, vilken diademjournalistik i de seriösaste av medier ...

Som jag ser det handlar hela kungahuset om en markering: "Vi hör hit. Ni hör inte hit och ni kommer aldrig att kunna vara här eftersom ni har fel gener." Det är en markering som finansieras med skattemedel. Så för mig står det oförsvarliga pengaslöseriet på bröllopet i direkt förhållande till barnet vars terapi avbryts på grund av att det inte finns ekonomiska resurser. Jag har ingenting emot stora fester och tycker att också prinsessor kan få gifta sig flott, men har svårt att se elegansen och kärleksfaktorn i ett sådant här på alla nivåer moraliskt oförsvarbart slöseri.

Det var väl egentligen Jas-planen som var droppen. Bröllopet kallades "grönt", det skulle på något sätt vara ekologiskt. Svisch flög planen över Stockholm. Hejdå ekologiska tankerudiment! Annars hade jag tänkt att det där med ekologiskt bröllop var ett helt fint initiativ. Det minsta man kan begära av kronprinsessparet är väl ändå att de utnyttjar tillfället till någon form av attitydjustering? Någonting ska det väl gå att komma på? Om nu kungahusets funktion främst ska vara symbolisk?

Men nä, inget. Det lär vara så att kungafamiljen inte får ha offentliga åsikter eller ta ställning. Problemet är bara att de tar ställning genom att låta bli att ta sitt symboluppdrag på allvar. Som i exemplet med Jas-planen: ekononchalans är okej, säger kungafamiljen.

Och folket hurrar och gråter. Bakelser, bakelser åt folket.

Alltså jag blir helt färdig av irritation när jag tänker på det här. Jag stänger fönstren igen och går och drar en filt över huvudet.

Läs istället Lena Anderssons utmärkta kolumn i DN. Den publicerades förresten på själva bröllopsdagen. Anständigt av DN!

Vilda tanke

Har ni som bor i Finland märkt att mystiskt många löpsedlar numera har anknytning till bokbranschen? Förr var det nästan uteslutande sex och bröst och otrohet.

Men se nu, bara för att ta några exempel från den gångna veckan:
Susan Ruusunens bok om förhållandet med Matti Vanhanen, hovrättens beslut.
Sofi Oksanen och den obegripliga sparken från WSOY.
Och nu senast idag: Man tycks ha hittat något bokmanus efter den avlidne proffsboxaren Tony Halme.

Frågan är hur detta ska tolkas. Är vi exceptionellt intresserade av böcker i Finland? Vi lär vara bäst i världen på att läsa tidningar. Gäller det böcker också?

Vidare: I min ungdom träffade jag en svensk filosof som var i början av sin karriär. Han påstod att det finländska samhället ger plats för sina filosofer och deras arbete på ett unikt sätt, att de svenska filosoferna inte alls har samma position. Det här var länge sedan (1996) och jag tror inte att jag ställde de rätta följdfrågorna, så det här är tyvärr det enda jag minns av diskussionen och jag fattar fortfarande inte vad han menade. Men tänk om han på något underligt sätt hade rätt?

Steget från Ilta-Sanomats löpsedlar till filosofins plats i det offentliga rummet är visserligen stort, men inte så stort att det skulle förhindra friska associationer.

Alltså: Är vi i någon mån ett lite bildat folk?

Tanken känns vild.

Är lika med Facebooksant?

Häromdagen hade jag nöjet att få komma med ett trevligt besked. Den glatt överraskade personen frågade efter en stunds diskuterande om beskedet var "riktigt sant - riktigt Facebooksant?"

Detta vet vi: Där man förr kunde berätta en glad nyhet för säg ett tiotal vänner och sedan följa med hur den goda nyheten maskade sig vidare (dåliga nyheter rör sig som bekant snabbare) kan man nu föra vilken angelägenhet som helst till torgs med ett klick. Gränserna flyter som gas.

Det nya är själva begreppet. Ett bra ord, ett relevant och användbart. Sprid det gärna vidare, ni kan behöva det för att ordna er integritet.

"SATC2 bötar för kulturell förorening"

Jag tänkte väl ungefär som alla andra: Visst ska nya Sex and the City-filmen vara dålig, men jag vill ändå se konceptet en gång till. Sen var ju själva konceptet borttaget och kvar fanns några hemska karaktärer, lyxkuliss och lite sladdrig produktplacering.

Det är konstigt att det gick på det viset eftersom hårda ligans underhållning väl ändå brukar vara dramaturgiskt förförisk eller helt enkelt framgångsrikt manipulativ. I SATC2 har man till och med glömt de enklaste knepen. Med "man" avser jag Michael Patrick King som antingen hatar kvinnor eller på allvar tror att kvinnor är hur korkade som helst eftersom han både skrivit och regisserat skiten. Ja - eller så är han helt enkelt själv inte den skarpaste kniven i lådan (också konstigt? gick han sängvägen?).

Jag föreslår att man ska vara tvungen att böta om man gör sån här gegga. Som miljöskatt ungefär. Det är ju kulturell förorening. Intäkterna går till välgörande ändamål, så blir det någon ordning.

I Joannes ateljé. Plasthjärtan, äggskal.

Jag hade äran att bli inbjuden till Joannes ateljé. Istället för att äta lunch smet jag iväg dit.

Joanne satt i den vita soffan i det ljusa lilla rummet, själv stod jag och vägde lite på tröskeln och tittade på de första konstverken som hängde i dörröppningen: naturalistiska hjärtan i plast fyllda med fjädrar, fjärilsvingar, honung, mossa. Jag har aldrig tidigare varit i en konstnärs ateljé tillsammans med konstnären. Stämningen var oväntat intensiv, som om någonting vibrerade. Jag visste inte hur jag skulle ha händerna. Vi var båda barfota.

Jag tog några steg in i rummet."Försiktigt!", sa Joanne och pekade. På golvet låg ett plasthjärta stort som en mindre matta - med äggskal i: de flesta hela, några krossade. Det var lite som det där experimentet med knappen som ger fejkade elektriska stötar - där man kollar om folk trycker även om de har blivit itutade att ett tryck ger personen på andra sidan glasrutan en elchock - men på en helt annan, självklart mycket mer delikat nivå. Joanne ville inte att fler äggskal skulle krossas men sa att jag gärna fick stiga där skalen redan var sönder. Jag steg på hjärtat och det krasade oemotståndligt.

I det stora fönstret hängde en samling enorma plasthjärtan, på väggen hade Joanne nålat upp ett hjärta av röda tygblommor och gröna tygblad, på arbetsbordet låg ett fjäderhjärta under arbete. En rulle röd tråd stod intill med nålen prydligt instucken. Ovanför arbetsbordet fanns ett verk som gav mig en klump i halsen. Det var inte ett hjärta.

Delikat alltså. Rått. Rått och vackert.

Hela tiden medan jag rörde mig i ateljén betraktade Joanne mig noga. Hennes arbete är inte slutfört än och hon är fortfarande långt inne i processen. Jag tänker på det jag känner till, på texter: hur sköra de kan vara och hur det kan kännas för författaren att låta någon läsa medan texten fortfarande inte är klar. Allt som sägs är då av vikt, så det kan vara bra att det inte blir så mycket sagt. Jag tänker också på koderna: hur jag, ovan vid konstvärlden, saknade de rent fysiska koderna men också diskursen. Först där på ateljégolvet insåg jag intimiteten: jag stod mitt i Joannes text.

Jag satte mig i soffan.

Joanne ställde mig några frågor som jag försökte svara på. Det var förlösande.

Efteråt var jag utmattad, euforisk och sugen på champagne. Jag gick tillbaka till jobbet.

I oktober åker samlingen ut ur Joannes ateljé och in på galleriet Kalhama&Piippo i centrum av Helsingfors. Se den! Jag tror den passar alla med textuella faiblesser alldeles speciellt bra - ni kommer att förstå varför.

Poängen med att hitta på

Det händer att jag lyxar till det genom att ta problem för att fiktionen - och kanske speciellt det som kallas berättelsen - är problematisk. Som läsare har jag egentligen aldrig haft lätt för att bli förförd av själva berättelsen i en roman, jag har snarare tyckt om språket eller tonen eller ämnet eller något som är svårt att definiera. Tolkien, Rowling - nä. Åtskilliga gånger försökte jag som barn låta mig svepas med in i Narnia där min bästa vän Karin trivdes, men det var bara inte min grej. Inte ens Maria Gripe funkade riktigt.

Vad läste jag då? Gärna hästböcker eller de roliga Jollyböckerna (Kitty var jag helt ointresserad av). I lägre tonåren med fördel berättelser om ungdomar på glid. (Jag var själv moralens väktare och blev en gång av med en brevvän efter att ha läxat upp henne på ljusblått brevpapper för att hon "smakat lite". Jag tyckte jag hade gjort rätt men hon slutade skriva till mig.)

Fortfarande är det sällan berättelsen som driver min läsning vidare, och jag antar att det är därför jag ofta börjar fundera kring det här. Ganska snart snöar jag då in på det som ibland lite slentrianmässigt upprepades på den annars mycket fina skrivarutbildningen på Biskops-Arnö: att skrivandet är en undersökning. Jag har nämligen aldrig förstått på vilket sätt skrivandet är en undersökning - vadå undersökning? En undersökning av vadå? Av ... ens egna intryck?

Och vad är förresten poängen med att hitta på en massa berättelser bara för sakens skull? tänker jag surt vidare, kanske i irritation över ännu en baksidestext som påstår att en sakprosabok är "en berättelse om sömnad/mynt/gummistöveln". Det har ju liksom gått lite inflation i begreppet berättelse överhuvudtaget.

I min anteckningsbok finns nu två citat jag kan ty mig till när jag har berättelsekris. Det första är av Monika Fagerholm (DN Bok september 2009):

"En roman är en vision. För mig är det främmande att en romanförfattare kallar sig berättare. Romanen är en problematisering av en berättelse, den är något mer än berättelsen."

Det andra citatet är från söndagens Hbl där den mycket intressanta essän Fångad i dagen av Aase Berg ingick:

"Fiktionen har fortfarande det minne i behåll som dagboksjaget håller på att konsumera sönder. Om själen finns, så bor den i fiktionen."

Jag blir lite tillfreds av dessa två citat. De vidgar och lugnar. De visar på kanske två poänger: poängen med att "hitta på", och poängen med att med sitt läsande leta.

Den blå ikeapåsen. Intryckens relevans.

I sin bok Inte utan min mamma skriver Pia Ingström att en kämpig sak med att vara nybliven förstabarnsmamma är att inte ha ett språk för sina upplevelser. Eller, att så var det för henne. Så var det för mig också. Hur pretentiöst det än låter var jag vilse i (det berömda) språket. Och är man vilse i språket eller har fel språk får man inte styr på sina upplevelser, så är det verkligen. Kanske är det lite som att vara halvblind eller smådöv. Man förnimmer, men inte så mycket mer än det. Ett kaos tar form.

Jag har i någon vecka låtit mig förföljas av detta lilla stycke i Mäktig Tussilago av Maja Lundgren:

"Viktoria ingrep.

– Men Gabriella, tror du inte att du projicerade? Vilka oerhörda anspråk på att dina intryck har något slags relevans ..."

Vilka oerhörda anspråk på att dina intryck har något slags relevans. Vilken läbbig replik! Jag skulle bli helt knäckt om jag var Gabriella. Jag skulle - som finlandssvensken säger - ta ordentligt på näsan.

När jag just fått mitt första barn gick jag som en Pia Ingström runt med tappat grepp tills jag råkade se ett avsnitt ur den svenska serien Tusenbröder där en sån där stor blå ikeapåse förekom som behållare för tvätt. Jag minns att jag stirrade på den där ikeapåsen i rutan och tänkte: åhå - en ikeapåse på tv - med tvätt i - såna har vi också - med tvätt i.

Där fick jag tag och där började språket så småningom sippra. Upplevelserna lät sig långsamt behandlas och ordnas. Det fanns alltså ikeapåsar i andra hem. Det fanns alltså folk som hade fått barn förr. Det var alltså normalt.

Hur pretentiöst det än låter lärde den där ikepåsen mig något om fiktionen, om konsten, och framför allt något om alla tillstånds sköna oexklusivitet.

På tal om att ta sina intryck på allvar, liksom. Rekommenderas faktiskt.

Kulturell återanvändning: Nya Argus

Inatt låg jag länge och läste Nya Argus. Med all respekt för den anrika tidskriften kan jag säga att det aldrig hänt förr att den hållit mig vaken.

En stor del av nummer 5/2010 handlar om bloggar. Jessica Parland-von Essen skriver om att Nationalbiblioteket, som har i uppgift att ta till vara allt som publiceras i Finland, har börjat spara webbsidor som slutar på .fi eller .ax för att kunna arkivera åtminstone en del av det kulturarv som finns på webben. Problemet är ju då att en stor del av de texter som borde sparas finns på utländska servrar, men någonstans måste man ju börja för att det ska bli till någonting. Och hej, amerikanska Library of Congress sparar allt som publiceras på Twitter! Blir man inte helt matt av bara tanken?

Elin Björkman skriver en oerhört bra text om den omsusade dekadenta fejkbloggen Black Ascot, som visade sig vara producerad av en kommunikationsbyrå. Uppdragsgivare var Malmö Opera och tanken var att locka nya publiksegment. Dubiöst? Fel? Blev läsarna besvikna? Björkman sammanfattar:

"Om man läser [...] med vetskap om bloggars skapande berättande, och möjliga fiktivitet och litteraritet, tror jag att man har redskapen för att 'hantera' alla sorters bloggar. Och: möjligheten att ge sig i berättandets våld, utan att bli besviken eller upprörd."

Mitt förlags författare Ulrika Nielsen bidrar med en läcker, berättande dikt ("Agnes"), tidskriftens chefredaktör Trygve Söderling ser ett gotiskt språk i finlandssvensk prosa, Helen Korpak skriver om Martin Enckells författarskap och Martin Enckell själv nagelfar bloggpoesi som blivit bok.

Jag blir så glad av det här, av denna fina läsning. Nya Argus 5/2010 ser ut som Nya Argus alltid gjort - helt torr - visserligen den här gången med Helen Korpaks bild Mardrömmar som blickfång under det minst sagt klassiska sidhuvudet. Jag blir så glad av det här, för på senare tid har jag blivit mer och mer övertygad om att det finns en poäng att påverka inifrån, i att förbättra och förnya det som redan finns istället för att alltid satsa på nytt. Infiltrera förändringen liksom. Satsa på det som redan finns, uppfinna det på nytt. Kulturell återanvändning?

Vi anländer om en stund till Dragsvik

Igår kväll sände FST Matts Dumells dokumentär om fånglägret i Dragsvik, där finländare spärrade in finländare efter inbördeskriget 1918. "Vita" vaktade "röda". Sjuttioåriga män, femtonåriga pojkar. Bröder, pappor, morfäder, tjugofem centimeter skit på golven. Högst en liten skopa vatten om dagen, en sillbit på förmiddagen, maten saltades generöst - också en form av tortyr eftersom fångarna knappt fick något vatten alls. Stranden avspärrad med taggtråd, ingen möjlighet att tvätta sig. Pistolmynningar. Avrättningar apropå.

I något skede blev det i och för sig förbjudet att misshandla fångar utan anledning.

Bara fyra kilometer därifrån: ett Ekenäs. Det måste väl ha luktat av liken i Dragsvik? Vad trodde och tänkte Ekenäsborna?

Västnyländska fångar transporterades till Sveaborg eftersom de med hjälp av lokalkännedom, vänner och bekanta skulle ha haft en chans att klara ett rymningsförsök. Min farfarsfar skickades till Sveaborg och dog där sex dagar innan han skulle frigivas. En man i Dragsvik skulle släppas fri, men det gitte man inte tala om för honom så han försökte rymma och sköts till döds utan frågor.

Tiotusen röda var fångna i Dragsvik och svältdöden där saknar motstycke i finsk historia. Ändå talas det inte mycket om det, för det är fortfarande ett trauma. För fem år sedan slog Sture Lindholms bok Röd galenskap - Vit terror ner som en granat, nu kom Dumells dokumentär. Boken och filmen är utmärkt underlag för kaffediskussioner i de finlandssvenska syrénbersåerna.

Prata, fråga, tänka. I det här prunkande västnyländska landskapet när sommaren är som vackrast. Just såhär såg det ut. Rälsbussen har lämnat Karis. "Vi anländer om en stund till Dragsvik."