Poesins periodiska system

I häromkvällens Babel på Svt skulle tre poeter försöka se vilken dikt som var skriven av människohand och vilken som var gjord av en slumpgenerator. Överraskande svårt var det, men en av raderna var till själva betydelsen så grotesk att den avslöjade maskinen.

Det som ändå blev tydligt var att poesiorden är problematiska. Ni vet poesiorden, de där som kan vara bra men som är på tok för slitna för att riktigt orka bära betydelse. De ställer sig gärna i vägen för en riktigt bra text om inte poeten är skicklig som en kirurg och lyckas vinna tillbaka betydelsen. Programledaren Daniel Sjölin hade sammanställt Poesins periodiska system, som delar in poesiorden i lyrikmetaller, lyriska kroppsdelar, ädelkänslor, hallucinogener, ädelgaser, fluider, florider och rörelseord.

Daniel Sjölin undrade om han var elak mot poesin genom att konstruera dess periodiska system, men jag tycker schemat är roligt, briljant och praktiskt. Har därför duktigt skrivit ut det och tejpat upp i mitt arbetsbås.

Vilar på lagrarna lite

Gick in på den brittiska författaren Helen Walsh webbplats, hittade den här hattfjädern och blev så smickrad och glad!

Essän Pornografer i svart som avses ovan finns här på svenska och här översatt till engelska. Den handlar om vad som händer när kvinnor skriver om sex och tar bland annat upp Walsh hårda roman Brass. Helen Walsh kontaktade mig i vintras med ett otroligt fint och vänligt mejl, hon meddelade att hon hittat essän och tyckt mycket om den. Jag hade aldrig hade räknat med att Walsh skulle läsa texten - man verkar ju på svenska och i ett finlandssvenskt sammanhang, tänker man sig lamt - och var alltså helt fri att skriva utan förbehåll och ängsliga blicken. Säkert var det därför det blev rätt, för ni vet ju: så fort man börjar noja kring läsaren blir det dåligt. Eller åtminstone inte så bra.

Sajten är förresten en strålande tjusig författarwebbplats. Värdig och vacker och späckad med intressanta texter av författaren (under "Features"). Läs till exempel vad Helen Walsh skriver om sitt hemska Finlandsbesök 2006 och om förlossningsdepression.

Känslan av New York

Imorse när jag var på väg till jobbet blixtrade den förbi igen: New York-känslan.

Jag såg två präster komma emot mig. Först en: kvinna, satt, med en stor bukett spektakulära vita blommor i famnen. Genast därefter en annan, men på andra sidan gatan: man, lång, en Scandinavian Hunk i prästmundering och solglasögon.

Nu kan jag dessvärre inte alls förklara varför dessa två finska präster framkallade känslan av New York. Det händer då och då: jag ser nånting och får en mycket specifik NYC-förnimmelse. Kanske är det nånting med hur folk ser ut, går, i vilken kombination och ordning de förekommer, det kan vara nånting med det osannolika men ändå vardagliga, normala. "Mångfalden", "livet". Det coola i det ocoola?

Umgås med familjen?

Notis ur nya Mama:

Den amerikanska journalisten Karin Peterson har räknat ut att vi behöver 54-timmarsdygn för att kunna följa expertråden för hur man lever ett bra liv. Det krävs alltså 30 extra timmar per dag för att hinna jobba, träna, umgås med familjen, städa, laga mat, görs ärenden, hålla kontakt med vännerna, sova ut och allt annat.

Det ante mig, för fan.

Men i notisen finns också en annan sak att hänga upp sig på, nämligen uttrycket "umgås med familjen".

Umgås med familjen? Att vara med familjen, är det att just umgås? Upplever ni det så? Man ÄR väl, det är väl organiskt, i kött och damm, fysiskt, ett element, inte en umgängesform? Eller?

Och ännu en sak, nämligen ordningsföljden: 1. jobba. 2. träna. 3. umgås med familjen. Det kan vara en slump, men det kan också vara en matris, en psykos eller ett misstag.

Vad vi inte lär drömma om

När jag är stressad drömmer jag ibland att jag läser för snabbt så jag inte hinner med. Ofta är det serietidningar; bilder, färger, figurer och text. Ibland böcker med bara text som flimrar. Det här kan inte ha att göra med den överspändhet jag studerat och arbetat mig till, det måste vara en grundläggande överspändhet, eftersom jag minns att jag stressläste i drömmen redan som någon form av barn.

I The Shaking Woman Or A History Of My Nerves citerar Siri Hustvedt Åboforskaren Antti Revonsuo, som påstår att "the principal reason we do not dream about writing, reading and doing arithmetic probably is that these are cultural latecomers that have to be hammered into our cognitive architecture." [min kursivering]

Siri Hustvedt skriver att hon då antagligen är en mera utvecklad variant av människa eftersom hon drömmer om att läsa och skriva hela tiden.

Artithmetic - nånä, inte riktigt, men trots att jag inte är särskilt matematiskt sinnad har det också hänt att jag löst anspråkslösa matematiska problem i sömnen.

Jag tror alltså inte alls att det här är ovanligt. Jag förundrar mig mest över denna finska forskare som helt kallt påstår att "we do not dream about writing, reading and doing arithmetic." Är drömforskning liksom något gräsligt subjektivt?

I sömnen hittade jag förresten en bok jag absolut skulle vilja läsa. Det var hemma hos Eva Kela (då Nummelin) och jag tog den ivrigt ur hyllan: Why Literary Characters Interest Us.

Trafikfrågor

Sommarbilen med det salongsfähiga registernumret JCO-XXX är tagen i bruk och därför är det ännu mer angeläget än vanligt med trafikfrågor.

Varför känner jag mig som kvinnan vid ratten? Det om något är väl ett förlegat begrepp? Varannan bilist måste väl vara kvinna idag? Eller okej, kvinnliga yrkeschaufförer är väl fortfarande i minoritet, men privatbilister? Eller är det alltid och per automatik "pappan" som kör (utom om "pappan" "tagit")? Jag hör liksom inte hemma där. Alla signaler säger så.

Men min man har inget körkort så jag kör alltid. Jag är kvinnan vid ratten. Jag ser det som en sak man gör för att det ska göras, lite som en hushållssyssla.

Borde man klistra en Baby-on-board-skylt i bakfönstret? Kanske det är det sista man ska göra, det kanske bara triggar dårarna?

Varför får man inte lära sig det sociala spelet på vägarna när man gick i bilskola?

Ok, jag gick inte i bilskolan, min pappa lärde mig. Men frågan kvarstår.

Det sociala spelet på vägarna. Hjälp. Den sista manliga domänen? höll jag på att skriva tills jag mindes att det väl finns en hel drös av dem. Själv har jag svårt att tänka som en bilist, jag tänker att det är bra om alla kommer så smidigt fram som möjligt och vid liv, oskadda, gärna glada. Töntigt! På vägarna är alla hårda och anonyma. Man sitter ombonad i sin egen cityjeep och lyssnar på sin egen musik och har sitt eget mikrosammanhang som är mer värdefullt men också snabbare och mer likgiltigt än andras.

Tycker nån annan att hela grejen känns en aning virtuell? Ändå är det ju högst verkligt att köra bil: karossen, däcken, friktionen, farten, kraften. Den vardagliga mjuka foten på den likaså vardagliga, till utseendet anspråkslösa pedalen.

Är man såld om man börjar tänka för mycket på allt detta?

Ja, man är såld då. Så man ska tänka odramatiskt på det. "Naturligt."

Man kör, c'est tout.

Mäktig morsdag

Mäktig Tussilago. Jag har svårt att bestämma mig för om Maja Lundgrens nya bok har en bra eller en mindre bra titel, så den måste vara enormt bra då väl? Under läsningens gång klarnar det varför "Tussilago" skrivs med stort T, får vi förmoda.

Morsdagen här på fritidsnöjet har varit ljuvlig och det har varit lätt att utstå gödslet överallt som fastnar på barnen och kommer in. Tussilago i knopp vid lerpölarna. Tappra vitsippor.

Nu ska jag ligga i sängen och läsa med ficklampa. Mäktigt.

De andra salongerna

Det har inte gått att vara här på länge. Man har - som Herbert von Karajan - behövts överallt* och andra salonger har kallat. Förstamajsalongen, sextiårsjubilarsalongen, bokreleasesalongen, Mörneprislunchsalongen Kosmos ... (Kosmos med sitt förföriskt onyktra dagsljus! Fågelsången på toaletten!)

Mycket har blivit sagt med skumpa i hand. Mycket av vikt har blivit sagt. Två teman utkristalliserar sig: tidsandan (jaja) och det åh-så-komplicerade förhållandet till finlandssvenskheten (jajajaa). Beträffande tidsandan (som ÄR ett intressant ämne!) sa författaren Birgitta Boucht det i särsklass mest bevingade, nämligen såhär ungefär: "Förr var det värsta man kunde säga om en människa att hon har sålt sig, nu är det värsta man kan säga om en människa att hon inte kan sälja sig."

Diskussionen om finlandssvenskheten har mest utgått från det såkallade Ingström-Idman-bråket och har följaktligen handlat om huruvida det är tufft att tycka att finlandssvenskhet är töntigt. Själv har jag nu bestämt mig för att en gång för alla sluta upprepa det faktiskt osanna mantrat om att det inte finns bra det-och-det i Svenskfinland, att allt här per def är fånigt/dåligt/sämre än annorstädes. Det är ju också en ganska osolidarisk hållning - vem är den där töntiga finlandssvensken som alla säger sig inte likna? Jag är ju själv inte sån. JAG kunde ju köras vart som helst och som en Karajan behövas överallt. På en halv minut kan jag räkna upp minst tio finlandssvenska vänner och bekanta som kunde hänga med i taxin. Atlantiskänslan är sen en annan sak, och visst är det också som Clas Zilliacus sa i sitt Mörnetal igår: Vi är dock inte ett patologiskt särbegåvat folk.

Få, ja. Och privilegierade. Alldeles tillräckligt hatade. Det är bara att gilla läget liksom.

*HvK till taxichaffisen, enligt myten: "Kör mig vart som helst, jag behövs överallt!"