skip to main |
skip to sidebar
Vaknade en minut i sex av en mardröm om barn i Syrien. Om torterade barn, om kidnappade barn. Betonggolv. Naglar.
Det minsta man kan vänta sig är väl mardrömmar. Man sitter på sin bekväma röv och läser Rädda Barnens larmrapporter om syriska barns vittnesmål. Tanken på den sexåriga pojken lämnar mig inte. Jag kan inte se andra sexåringar utan att tänka på honom. Det är ett reellt problem i mitt liv och det är mitt plikt som privilegierad att hantera det.
Jag har ändå inte mandat att blunda, det kan inte vara en lösningsmodell. Jag vill tro att det är bättre att veta än att inte veta. Medvetenheten om det fasansfulla om sker i den här världen, alltså i vår värld (inte i nån annan värld utan HÄR - och det händer BARN, HÄR, NU) måste ha en konsekvens. Att tvinga sig att veta, att inte blunda mer än nödvändigt, påverkar världssyn, moral, tänkande, politisk ståndpunkt. Det påverkar hur jag behandlar barn i min egen närhet. Det påverkar min blick. Betraktandet av det fasansfulla kan inte vara förgäves.
På vägen till jobbet går jag igenom twitterflödet. En syrisk pappa, Token Geezer, skriver: "You people who don't 'give a fuck' should see my 2 year old when I´m trying to tell her what to do."
Jag scrollar vidare: folk klagar över att behöva åka till bokmässan i Göteborg.
Alla tankar är antingen ointressanta eller hemliga.
Tystnad, ditt namn är DER FEINSALOON.
Men en sak i alla fall:
Karolina Ramqvists roman Alltings början är redan nu en klassiker i salongsbiblioteket. Som jag njöt av att läsa den. Jag njöt av Ramqvists okonstlade språk som är som vatten ungefär, jag njöt av nittitalsskildringen. Och jag håller fortfarande på med följande analys: Hur gör Ramqvist, rent konkret, för att hennes text inte ska dö koketteridöden? Hon skriver ju om hur alla vill vara med "Saga", hur alla vill ha henne, ligga med henne och umgås med henne och bjuda henne på fest, hur alla tycker hon är vacker, hur alla tycker hon är cool och intelligent, hur hon bor i Frankrike --- Och det blir inte alls odrägligt.
Bonus: På ett kafé i Helsingfors jobbar en ung kvinna som ser ut som Karolina Ramqvist på omslagets ungdomsfotografi. Hon är att gratulera.
Har just högläst ut en barnbok med en hbt-person mödolöst inskriven i berättelsen. En kvinna älskar en annan kvinna, vill krama den andra kvinnan, är svartsjuk på henne.
Antal frågor på detta från barnen: noll.
Boken heter LasseMaja och simborgarmysteriet.
Bergmans video, som jag referade i förra inlägget, sänds i repris nu vid midnatt (svensk tid 23) på SVT24. Tack Malin för infon och hurra för repriser!
Okej men nu vidtar dammsugning, persiljenerfrysning, smuleliminering, tvätthängning och manusläsning och i mitt huvud finns ej andra vittra tankar än några snåriga som har med DN:s Nina Björk-intervju att göra. Skriver som en ekorre, rör mig som en gast.
C u.
Där sitter man i allsköns ro och i soffan och läser läroplanen för förskoleundervisningen i Helsingfors, och så tittar man upp och på tv pågår ett program om Ingmar Bergman. Bergmans video heter det och man tänker vaförvideo?, och de filmar på Fårö (en massa lackat trä i ett tomt hus, två gröna filmfåtöljer i plysch eller sammet) och dit kommer filmregissören Claire Denis. Hon sitter med ett glas vatten bredvid sig och havet bakom sig och pratar om sin kärlek till film. "Det enda jag är rädd för är att aldrig mera få göra film."
Ang Lee sen, som en gång träffade Bergman. Jag får nästan tårar i ögonen av fotot där han kramar den åldriga Bergman. Som ett barn, klamrar sig fast. Det är vackert. Och Lee berättar om hur han filmar karaktärer som tänker snett uppifrån, han filmar deras bakhuvud. (Ni som läst Gone Girl förresten, minns ni huvudet? Huvudet i 3D i klart underskattat.)
Men hej, såklart mest spektakulär: Lars von Trier, värd sitt "von". Bland trädgårdstomtar och plastvulvor förklarar han varför han är arg på Bergman och varför Bergman inte är särskilt bra på bilder, varför han var ett svin. Han har en teori om vilket som var Bergmans största problem ("ständigt kåt") och målar en bild av maestron på Fårö som jag aldrig kommer att kunna göra mig av med.
Ner från tronen med Bergman bara, tycker Trier, samtidigt som resten av hans uttryck, hans face och ögon, höjer Bergmans status ytterligare.
Nåja, läs inte det här om du vill se programmet. Trierintervjun finns här, och nånstans i närheten läggs också programmen i serien upp.
Utanför Deutsche Schule hade en skolklass ställt upp sig med finkläder och rosor och kammade hår. Flickorna stod klara och leende, en flicka riggade kameran ovanpå en papperskorg och rusade sedan tillbaka i ledet.
Just då, precis när fotot skulle tas och inte en sekund tidigare, störtade ett gäng pojkar in i den finklädda gruppen, kraschade ordningen, visade V-tecknet och grimaserade.
På busshållplatsen intill satt en man med ett stort hackkors på jackärmen.
Fick igen känslan av att ha ramlat över en performans.
"Budskapet känns inte trovärdigt i sin övertydlighet."
En kanske trettonårig pojke står och kissar in i en prydligt klippt häck.
När han kissat klart vänder han sig mot sin kompis och hojtar:
"Ku noi saatanan ählämit vie meijän verorahat!"
("Satans [ociviliserat öknamn för invandrare] som tar våra skattepengar!")
Det är nästan som en performans med övertydligt budskap.
Halventusiastiska recensioner.
Publiken tänker på annat.
Ni som prenumererar på salongens feed har kanske lagt märke till att inlägget "Tack elaka" inte finns.
Jag skrev det för att den elaka bloggaren hade kommenterat så bra på förra inlägget, sen tänkte jag om, sen tog jag bort det.
Den elaka - och jag vill fortfarande säga tack, elaka! för du fick mig att tänka mer och jag ser din goda poäng - kommenterar alltså:
det är hemskt fint att du skriver om ett såhär viktigt ämne, jag blir bara ledsen över att du passerar den mycket viktiga slutsatsen - att barnvården behöver mer pengar så att de dels får omhänderta så många barn som finns (omhändertagande kostar mycket pengar) och får anställa så många mänskor som behövs (om mängden fall har ökat med tio procent i helsingfors på ett år så gissar jag att personalen som bäst har förblivit på samma mängd, jag skulle gissa att den kontinuerligt minskar eftersom det är tidens melodi) - som om det inte är en giltig förklaring.
jag känner flera som jobbar inom barnskyddet, det är högt utbildade men rätt så lågavlönade kvinnor, man kan förstås skriva "tjänstemän" men det klingar lite annorlunda, som utför ett mycket tungt jobb med ljugande, hotfulla föräldrar, och det enorma ansvaret att om du gör en feluppskattning kan du antingen utsätta ett barn för livsfara eller krossa en familj som försökte sitt bästa.
jag tycker vi borde fråga oss varför situationen förvärras i familjerna (fattigdomen ökar, misären börjar gå i arv) och varför vi andra hela tiden är mindre redo att uppehålla det mest civiliserade systemet i världen - dvs. den nordiska välfärdsmodellen - för att istället ha råd att konsumera precis som i den övriga västvärlden om skatten bara inte höjs. när barnskyddet behöver pengar. när barn som föds av utslagna föräldrar själv växer upp till blandmissbrukare som misshandlar sina egna barn.
Efter att jag läst kommentaren började jag småskämmas lite över att ha struntat i det där med resurserna, för det är klart att jag tycker barnskyddet och den sociala sektorn i stort ska få tillräckligt mycket pengar. Ändå tyckte jag då, och jag tycker nu, att det är uppenbart att det inte var resursbrist som ledde till den åttaåriga Eerikas död. Det här bekräftas också i dagens Hbl: "Socialdirektören i Helsingfors Paavo Voutilainen har i offentligheten sagt att verket inte kan skylla händelsen på bristande resurser. Tvärtom har han sagt att verket har tillgång till Finlands bästa resurser så orsaken till att flickan föll mellan stolarna måste sökas någon annanstans."
Hur jag än ser på saken verkar det fullständigt obegripligt att i ett så skriande misshandelsfall som Eerikas välja att tvinga tillbaka flickan till sin pappa och pappans partner. När Eerika själv uttryckligen inte velat det, när hon har gråtit och burit spår av misshandel.
Jag betalar gärna skatt i ett samhälle som kanaliserar sina medel till socialt arbete. Jag inser att många socialarbetare och deras chefer gör ett gott jobb, jag fattar att de också räddar en massa barn från liknande öden som Eerikas.
Men jag vill att detta arbete övervakas.
Och det är väl det som äntligen börjar hända nu, efter otaliga nödrop och larmrapporter från anhöriga och andra som inte kommit någon vart med Barnskyddet.
I Eerikas liv kan inte ha funnits många ljusglimtar. Man kan välja att se det och sjunka ner i en hopplöshet så bottenlös att det blir svårt att nånsin ta sig upp.
Men om någonting ändå kan bli bättre av det här fasansfulla, så kunde det vara den kraft som nu finns i behandlingen. Det tryck sektorn nu är utsatt för.
De svagaste måste skyddas med de hårdaste medlen. Inga ursäkter.
