Det måste gå att stoppa

Sänkt i sorg över ännu en nyhet om ett barn som misshandlats och mördats i landet Finland. Läser i tidningen att cirka tjugo (uppgifterna varierar) barnskyddsanmälningar har gjorts om flickans omständigheter. ETT TJUGOTAL ANMÄLNINGAR. Sedan tog tiden slut, barnet dog av misshandeln.
Anhöriga till en helt annan problemfamilj vittnar om hur svårt det är att samarbeta med Barnskyddet.
Tystnadsplikten.
Oh.
Man måste förstå att -
"RESURSERNA".

Det går inte att förstå och det skall inte heller förstås. Att hänvisa till bristande resurser duger inte, det handlar om enskilda tjänstemäns (eller tjänstemannateams) enskilda avväganden. Det handlar om arbetsplatser, hierarkier, rutiner, värderingar. Arbetsmetoder. Prioriteringar.

I välfärdsstaten, tjänstemannarepubliken Finland är barn otrygga. Barn lämnas allena i det här landet, som har grava och grundläggande problem när det gäller synen på barn som människor. Kakarakulturen. Alkoholen. Det tillåtna i att tycka mycket, mycket synd om sig själv. Det är som om en stor del av de vuxna höll på att mista förståndet. (Glöm det där om sisun, det är en myt/ett minne från ett annat århundrade.)

Hjärtat går sönder, igen. Det här barnets ensamhet bland en massa människor som såg, men som av olika, extremt sekundära anledningar inte gjorde någonting. Eller inte gjorde tillräckligt, inte fort nog, inte tillräckligt kraftigt. Ingen som sa: Vi räddar den här flickan NU. Inte imorgon, utan NU.

Det är som om alla trodde att det fanns nån gud som nog ser till att allt blir bra till slut.
Det finns det inte.
Vi väntar redan på nästa fall. Det pågår där ute, det måste kunna stoppas. Av tjänstemän.

This happens every day

"Mä en ymmärrä mitä sä sanot", Jag fattar inte vad du säger, sa mannen till kvinnan på morgonmetron.
Kvinnan stod och pratade - på engelska - med två andra kvinnor.
"This happens every day", sa kvinnan lågt till sina väninnor.
"That´s awful, I´m so sorry", sa jag blekt i periferin och förberedde mig på att fräsa något beskt till mannen, som alltså hade en annan hudfärg än kvinnan.
Mannen stod och glodde demonstrativt på kvinnan tills han steg av. Han såg ut att uppleva en stark åsikt inuti sig själv.

"Det här landet alltså", sa kvinnan till mig när han gått ut, "det är så märkligt, ingen utveckling." Hon berättade - på flytande finska - att hon är av somalisk härkomst och jobbar som forskare. Hon har nyss återvänt efter sex år i Ghana, där hon jobbat för Unicef.
"Jag trodde att det skulle ha skett nån utveckling här på sex år - SEX ÅR - men det är precis som förr. Folk spottar på fasen på mig. När jag är klar med min forskning flyttar jag härifrån."

Det var inget kuvat över henne, hon verkade bara ha fått nog av att vistas i ett ociviliserat land. Jag sa att jag förstod henne. Vi önskade varann en bra dag.

Skosnörena ska i alla fall hålla

Hur sammanfattar man de senaste dagarna?
Måste man ens göra det?
Nej.

Jag kunde berätta om twingranarna, lönnjäveln, lilla armen och ambulansen, om stora sjukhuset och en lång dags färd mot narkos, men låter bli. Den berättelsen är inte min, den berättas av en annan.

Jag berättar istället om hur jag idag gick in hos en skomakare på fashionabla Fredriksgatan. (Skonsnöret på vänster sko gick av igår.)
På en stol i affärslokalen satt en kvinna och talade i sin mobiltelefon. Hon försökte fixa vård åt sin åldriga mamma som ligger hemma, orörlig efter ett benbrott.
Skomakaren, en äldre herre på kryckor, sålde mig perfekta svarta snören som ska hålla "för evigt". De kostade tre euro, jag betalade kontant.

Vi gör som Nanna säger

Såg en taxvalp i morse och började nästan gråta. Det är så man vet att det är fredag.
I eftermiddag ämnar jag packa in två barn och ett nyhetsankare i bilen och åka till Florida. Där finns inga taxvalpar, däremot spiders, hjortar, döende getingar, tappra fjärilar, nattfjärilar, älgar, mårdhundar, morkullor, trastar, sorkar och möss. En häger finns där också, hägern Greger. Och några blandrasiga bossiga hundar hos grannen, men inga taxvalpar som får en att bli helt underlig.

Vill fredagstipsa om Nanna Johanssons färska krönika Inget är Viktigt Nog. Nanna Johansson gjorde ett blogginlägg om sexistiska T-shirts och fick det vanliga gnället om varför hon bryr sig om bagateller när det finns större jämställdhetsproblem. Johansson svarar och föreslår:

att vi släpper lös de här kritiska krafterna lite överallt i samhället. Jag välkomnar de här personerna, och alla andra, att konfrontera random människor på gatan – hela tiden – och avkräva dem svar på varför de inte Gör Mer. Det vore omväxlande att se någon gå fram till, säg, en finklädd äldre man i bankomatkön och säga:”Jaha, här står du och gör ett helt vanligt kontantuttag! På vilket sätt förbättrar det situationen för könsstympade kvinnor på Afrikas horn, hade du tänkt dig?”

Alltså, jag tycker det är så bra. Så gör vi.

Tacomysteriet fortsätter!

Ännu apropå tacoshirten -

Helen tipsade om den här antika bilden som hon hittat på sweet www:

Fortfarande förvirrande med tacon men på något sätt ändå lite lättare att greppa budskapet när det bärs upp av en glad kvinnokropp?

Personen i Alepan som bar liknande tröja var en äldre rödbrusig, rufsig herre som köpte bärs och såg lite arg ut. Och då blev kontexten på något sätt en annan. Men det hade den kanske inte fått bli, egentligen?

Till anteckningarna: Essä och teori

Kära anteckningsbok,

When I´m writing a novel, it is very much like dredging up a memory, trying hard to find the "real" story that is buried somewhere in my being, and when I find it, it feels true. But I have also written passages that are wrong, that feel like lies, and then I must get rid of them and start again. I am measuring the truth of my fictional story against some inner emotional reality that is vonnected to my memories. That is why I rebel against the idea of novelists as "professional liars".

- Siri Hustvedt i essän The Real Story (Living, Thinking, Looking, 2012)

En dag som den här känns essäistiken som en extra god genre: Dess svala avstånd men intellektuella hetta, dess medvetenhet om känslan, dess omsorg om världen och tänkandet i den.

***

Och just nu, när jag skriver det här, får jag ett chattmeddelande från en vän:

har ett svar på din bloggfråga:

the novel is the expression of a galilean perception of language, on that denies the absolutism of a single and unitary language - that is, that refuses to acknowledge its own language as the sole verbal and semantic center of the ideological universe.

enkelt och inte alls irriterande, va?   bahtin, "discourse in the novel", 1934: 5

citerad annorstädes, kontext oklar.

Uh, i det teoretiska är det genast lite svalare alltså.

Vill sitta i en soffa i Brooklyn och låta någon essäist föreläsa för mig i flera timmar. Tack på förhand.

Vad är en roman?

Alltså, de här mekanismerna, vad ska man med dem till: 

Ett.
Att när man är trött, mycket trött, drabbas av en tvångstanke som tvingar en att skura toalett istället för att vila sig en stund.

Två.
Att komma på sig själv med att tänka: "Vad är en roman? Det skulle vara trevligt att nångång läsa en sån."
Hos mig brukar tankelapsusen vara i ungefär två sekunder, och det är ganska långt tid för att vara ett totalt felslut.
Det känns alltid mycket konstigt efteråt.

Säg att du är likadan?

Kaktusblommor, kadaver

Mobilbloggar från Florida, det kan inte bli många ord. Helt fel rytm i fingrarna, kleta på en skärm äger inte samma egenskaper som slå på tangenter.

Såg magnifika kaktusblommor hos svärmor igår kväll. Plockade av hennes gula hallon. I hallonsnåret låg två döda mullvadar. Jag har aldrig sett nån mullvad förr, varken död eller levande.
Slut på morserytmen från mobilbloggerskan.
Tag dessa bilder istället:

Fler shirts

Tyvärr sitter jag inte inne med några egna idéer eller åsikter (utom en sträng tanke om en välskriven men spökig personintervju i söndagens Hbl) så jag fortsätter glatt att länka.

Minns nån tacon från förra veckan? Nanna Johansson studerar liknande ekiperingsexcesser på sin återuppståndna, trevliga blögg. Kolla ba! Till exempel:

Länkar trots förhinder

Röda bär lägger sig i drivor framför mina händer och vill bli rensade.
Blixtar slår ur väggkontakter.
När jag ligger i sängen och ska midnattsblogga lite före inslocknandet, då lägger datorn av.
Ockulta meddelanden?
(Datorn lät mig dock leta fram videon till Shakiras nya video Did it again, alltså, man borde ha en blogg bara om Shakira för hon är helt fantastisk och diskutabel.)

Men nu passar jag på att göra det som jag skulle göra redan igår kväll, nämligen länka till inlägget "Jag har minsann aldrig haft några problem med karlar" hos Gröna Lotta. (Teaser: Det är något ryskt över den där tankegången; att man som kvinna ska visa sig så stark, snygg och handlingskraftig, att männen automatiskt bara står och dreglar och är maktlösa.)

Länkar också ivrigt till Moralisten, som rasar över tv-serien Sherlock.

T-shirt med taco?

Man borde ju ha varit framme med mobilkameran, för idag i en av mataffärerna i Rödbergen bar snubben framför mig en svart t-shirt med texten "If God didn't mean the pussy to be eaten, why did he make it look like a taco?"

Många frågor väcktes.

Vara läsbar

Ingår i ett festsällskap som ska dra vidare från den villa vi suttit i och druckit cocktails. Det lyxiga köket är fullt av vitvaror med signallampor som lyser. Också i övrigt är illumineringen av rummet avancerad.
Jag är i färd med att släcka alla lamporna. Resten av festställskapet står påpälsade i tamburen och väntar på mig. Det finns lampor som inte går att släcka, en signallampa högst uppe vid taket. Jag släcker, lampan tänds. Jag släcker, lampan tänds.
Jag måste släcka alla lamporna.
Sällskapet väntar.
Jag tror de går sen.

Vad kom först: symbolerna eller drömmarna? Är det sunt att vara så här fullständigt freudianskt läsbar?

Snäll farbror

Här sitter man, försvagad efter bastubad, och sneglar med ett öga på Women´s 100 m hurdles. Herregud vilka starka och snabba människor det finns i världen. Och viga! Tittade på lite gullig damgymnastik med mina små söner i eftermiddags och blev helt stollimponerad - mera imponerad än nånsin förr - av hur viga de var, hur smidiga, starka, smala, unga (de är ju nästan barn fattar man nu - minns att det är 4 år mellan O-spelen, man hinner åldras mycket mellan varven).

Men jag skulle ju berätta om butiksupplevelsen. Stod i kön med andra finnar igår. En man hade mathandlat, en flicka på kanske sex år i cykelhjälm skulle köpa en glass. Geschwindt drog snubben i kassan EAN-koden på flickans glass så den hamnade på kundmannens nota.

Den sexåriga flickan viftade med sin femma. Kassasnubben stönade till, bad om ursäkt och skulle just till att börja korrigera misstaget när mannen som handlat mat sa:

"Ge flickan glassen bara."

Och till flickan:

"Du behöver inte betala, behåll pengen."

Flickan fick ur sig ett glatt överraskat "KIITOS!" och försvann kvickt som ögat ut genom dörren med glassen.

Och kön började sprudla. Vi stod alla och smålog, "snäll farbror!".

En så enkel sak, ändå så fin.

Nu favoritstunden, läsmomentet i sängen, läser det här mästerverket: 

Novellögonblicken

Surrealistiskt att semestern är slut. Juli var som en dröm, hände den alls? Jag menar inte att allt var perfekt och underbart och molnfritt, jag menar inte "som en dröm" på så vis, den gick bara så snabbt den månaden, det hände så mycket och samtidigt minns jag knappt vad som hände. En konkret sak som hände var ändå: ett rött kök i Florida.

Det har varit novellögonblickens sommar. Juli månad förflöt som en räcka korta berättelser, stämningstexter - jag har inte skrivit ner en enda. Kan knappt skriva längre, har inte hållit på och formulerat mig alls, men Lynchlandet är där ändå, tallarna och jordmånen och vattnet och huvudet. Allt pågår. En story kom på en landsväg mitt i natten, en annan när jag var nere i en tömd brunn och skurade den och det tregradiga grundvattnet sipprade ner i nacken och på skulderbladen och över ryggen och in i shortsen och när vattnet i brunnen, tredgradigt, steg över stövelskaften och tryckte sig ner i gummistövlarna, genom yllesockorna, in kring fötterna.

Men nu är jag tillbaka i salongen. Sitter här med en dry martini.
Hej!