I-landskärringen och sommarsorgen

Körde genom det frodiga nyländska landskapet sent igår kväll för att landa i sanden på Hangöudd (Lynchlandskapet, Florida, Koverharnejden).
Borde ha varit euforisk men kände istället sorg - inte melankoli, det var sorg. Såhär ungefär:
Världen brinner/världen är grön.
I-landskärringen kör i sin bil.
I-landskärringen är trött och gnällig, skördar ändå tack vare fackliga ansträngningar en skaplig semester.
Alltings korthet, somts längd.
Bla och bla. Lyxsorgen. Pinsam surpuppighet.

Så man blir ju rätt gla när man träffar den finländska förritinpoeten Kaarlo Kramsu i översättning av Torsten Pettersson (vars bok med finländska förritinpoeter kommer i höst, "Skapa den sol som inte finns" ska den heta).
Så här avslutade Kramsu sin dikt "Idealen" år 1887:

Rosemary´s lunch

Idag gick den här:

på lunch med den här:



Vi slafsade i oss falafel med pitabröd och diskuterade bland annat SAMHÄLLSKLIMATET, ALKOHOLEN och varför det inte märks i den allmänna stadsbilden att det är EM i friidrott i Helsingfors just nu. Det enda man ser av tävlingen är en blek reklam för appen Appy. Mystiskt.

Metrolektyren: Hustvedts nya

Det är så tryckt stämning här i salongen, jag angstar ju hela tiden över samhällsklimatet. 
Så nu lite trevligare saker.


Metrolektyren består just nu av Siri Hustvedts nya essäsamling Living, Thinking, Looking. Det är terapeutisk läsning: resonemangen skrider stadigt men karismatiskt framåt, det är vänligt och lugnt och intelligent, språket som amerikanskt vatten. 
Hustvedt uppehåller sig gärna vid neurologiska fenomen, för hon är en migraineur och har också haft andra intressanta neurologiskt betingade besvär. (Åh, vem skulle inte vilja vara en migraineur!) När jag träffade henne första gången, det var på Nordens institut, erfor jag själv ett häxigt neurologiskt fenomen: ett blixtrande vitt ljusklot ovanför hennes huvud i en kanske en halv sekund. Vet inte vad det betydde, var antagligen bara nervös.


Sen gjorde vi det här:

Siri Hustvedt före intervjushowen, säger något intressant till Friman och Anna Bäck

(Märk hur nonchalant jag skrytpublicerar det här fotot.)


Men också, vidare, en annan sak:
Tjuvlyssnade med ögat i hustvedska boken på två kvinnor, möjligen arbetskamrater. Jag märkte att de sneglade på min bok, sen frågade den ena av den andra om hon läst Edith Piafs självbiografi. "Nä, inte än", sa den andra kvinnan. Den första kvinnan berättade då att hon ska börja läsa den nu på semestern, för en annan väninna hade tyckt att den var så bra att hon läst den två gånger i följd.
Sen tog samtalet en halvt obegriplig och lite oroande vändning: 
"Aj du tänker läsa - är du ordentlig [kunnollinen] nu?"
"Ja, just nu i alla fall."
"Ska du få nån hund eller?"
"Nä, annars bara. Än så länge."


Så vi hamnade i samhällsklimatet i alla fall, på något sätt.

LÄGG AV

Så lät morfar tåget köra över sig själv och sitt tvååriga barnbarn. Man kan bara gissa sig till motivet men nog blir man förbannad. Nu fan räcker det med de här aggressionerna mot små barn. Och förresten räcker det också med alkoholen, för efter fältstudier kan jag högst socialvetenskapligt rapportera att det här folkets problem är den låga självkänslan påhejad av lite drinks. (Jag vet, alla förvånar sig över det banbrytande resultatet.)

Nu säger jag alltså inte att morfadern var full eller ens bakfull, men jag menar att det faktum att Finlands folk är skapligt alkat bidrar till en allmän misär. Som barnen lever i. Och inte hittar ut ur. Som barn är offer för. Men se, det är de vuxna som impregnerar sig med offermentalitet.

Förresten, när jag ändå är inne på spritspåret kan jag väl påpeka att debatten om alkoholreklamen här i landet är absurd. Bort med den bara, vi har inga problem med att folk inte skulle komma på idén att köpa sig en flaska. Impulsen kommer helt naturligt. Kombinationen ökad arbetslöshet och frejdig alkoholreklam i landet Finland är helt igenom dålig. 

Midsommarens metaforiska jur

Antal excesser under midsommarhelgen: 0.


Annars har vi studerat småkryp. (Studerade just en fästing som bitit sig fast i mitt lår men det var inte det jag skulle berätta om, utan:)
Ungarna har fått varsin fin fyll-i-bok om småkryp och växter som jag läser med livligt intresse. Beskrivningarna är rakt på sak, man får veta det viktigaste och mest intressanta och Anja Baklien försöker inte vara lustig bara för att hon skriver för barn. 

Nu har jag inte barnens böcker här i stan så jag kan inte citera men jag kan referera vad jag lärt mig om ett djur som heter spottstrit. Det är den som gör skum, "ormspott", på strån och växter ni vet? Wikipedia skriver civiliserat men tyvärr småförljuget så här: "Nymferna skyddar sig mot fiender, uttorkning och häftiga temperaturväxlingar genom att producera ett skyddande hölje av skum omkring sig."


I ungarnas bok står sanningen:
Skummet är spottstritens bajs som den blåser upp och gömmer sig i.


Användbart!
"Var inte en sån spottstrit, Stina."
"Tyvärr utvecklades bildkonstnären Nina Bindelbaum med åren till en riktig spottstrit vilket särskilt syns i hennes produktion från 1990-talet."
"Diagnos: spottstritsyndromet"

Waka Waka

Hej, det är eder sommarnattsbloggerska.
Har just kört bil i två timmar genom ett grönt, kuperat Nyland, såg en katt, en grävling och en hare, ett sto och ett föl. Alla levde. Radion "bjöd på" (blir helt galen på slentrianuttrycket för int bjuder radion väl på något, man betalar för det) klassisk konsert och sånt kan jag inte lyssna på när jag kör bil för klassiskt gör mig antingen nervös, sorgsen eller sömnig så jag lyssnade på min hjärnas eget radioprogram där den här videon av Shakira diskuterades:

Medge att den är full av uppslag?
Passar extra bra nu i fotbollstider.

När det finns ett Samtidigt i Syrien

I den sommartomma skolbyggnaden i närheten av barnens dagis pågår militärövning. Varje morgon och varje eftermiddag tittar vi på beväringarna med sina gevär, ungarna är förtjusta, det är inte jag. Ja - jag vet att ett land i den här världen måste ha försvar, det är inte det. Det är associationerna som är snabba och onda.

Så cyklar man alltså genom det som treåringen brukar kalla "sagovärlden" för att det är grönt och lummigt där, och där är skolan och där är beväringarna; de har satt upp taggtråd. En kamouflageklädd man ligger i det höga gräset och tittar på oss, en grupp på sex personer ser ut att träna hur man tar varandra till fånga. Två håller i en, de drar fångens armar uppåt-bakåt. Vapnen spretar. Ungarna pekar och ropar. Vi cyklar förbi.

Samtidigt bryter brutalt inbördeskrig ut i Syrien, enligt FN använder syriska regimen barn som mänskliga sköldar. Fängslar barn. Torterar dem. ANVÄNDER BARN SOM SKÖLDAR OCH TORTERAR BARN och det har pågått under hela våren, 12000 döda syriska barn hittills och ja fan här cyklar man och tillåter sig själv lösryckta, ologiska associationer i "sagovärlden".

På metron sitter jag med fuktiga ögon, å, stackars finlidande i-landskärring.

Vad ska man göra av sig i när det finns ett Samtidigt i Syrien? (Och inte bara där, inte bara där heller.)

På kvällen hittar vi en nattfjäril som sover mot hudfasadens rappning. Den har soldatfärger. Vet inte varför den blev övervägande brun på bilden här nedan, i verkligheten var den militärgrön, svart och brun. Den såg ut som en soldatfjäril, vad det nu skulle betyda.

Knappast skulle det betyda någonting alls.

Att överhuvudtaget hålla på och uttrycka sig om sånt här - jag vet inte. Man går sönder och ens hjärta går sönder.

En klädsam förvirring, det här är vi

Hör upp, positivister! Nu har vi vår chans att lansera en helt ny bild av "finlandssvensken". Aase Berg satte en sten i rullning när hon lanserade sin hemsnickrade bild av den finlandssvenska kvinnan: "en säregen kombination av skarp intelligens och planlös förvirring". Jag tycker mer och mer om den bilden och känner dessvärre/dessbättre också allt mer igen mig i den. 


Och nu har vi fått Ronya, en scharlakansröd taggros uppstigen ur Västnylands sandiga mylla! Med sin Hyperventilating passar hon väl ypperligt som exempel på det av Berg karakteriserade? Så HÄR ser vi ut, okej?

Calliope; Calle

Alltså uj, var tvungen att ta bort den malätna soffan som spökat i siduhuvudet sedan anno dazumal. Frackarna och ordnarna åkte också ut. Ny beskrivning av bloggen: "Alla får shorts." Eller: "Alla får kläder från Fjällräven."


Alla får också pelargoner av typen "Calliope" för två sådana pryder nu infarten till godset Florida, de är planterade i stora krukor av dessa små händer. Dessa händer, som för övrigt skyddades av världshistoriens första trädgårdshandskar som verkligen passar kvinnz! De är grå och heter Safir. Rekommenderas! Här har man sedan år 2000 lidit kval på grund av de där säckiga svartknottriga handskarna som bara åker omkring på handen så halva jobbet går ut på att försöka hålla handskarna på. Men nu: Safir. Nya tider. Finns på Säästöpörssi (som ju nu bytt ägare, man kan shoppa där igen).


Mitt egentliga ärende idag har att göra med att Calle Haglund blivit vald till ny Sfp-ordförande. I bildradion sa Haglund att han hoppas kunna bidra med mera "positivism". På grund av att språket ständigt sviktar, sviker, tänjer, böjs och brister men ibland också överraskar positivt är jag inte alls på det klara med om han verkligen menade det? Eller int?

Hertonäs industriområde revisited

I morse gjorde jag igen en avstickare till Hertonäs industriområde. Senast jag var där var jag fotgängare och tänkte på kön & kött. Den här gången hade jag bil och tänkte inte så mycket utom att det såg ut som i USA på något vis, slank smidigt förbi några vägarbeten och in på Starkki, som säljer målarfärg och verktyg och maskiner och annat sakligt.
Solen sken, den stora parkeringsplatsen var nästan full. Världen var igång: det är här det händer. Neonvästar, skickliga chaufförer i skitiga bilar.
Inne i den stora hallen: Överallt män och kvinnor i arbetskläder, pigga människor, folk som vaknar tidigt och åstadkommer saker som går att se med ögat och ta på med handen. Folk som reparerar och bygger. Folk som har sakkännarminen när de tittar på verktyg. Folk som är kompetenta och avslappnade. Utan dem kunde vi andra bo i små jordhålor och säga farväl till VVS-luxus och porslin.


(Ni ser att jag är lite engagerad, gled in i presens nästan obemärkt.)


Själv skulle jag ju bara ha några tjejiga färgkartor, stod där och kollade på den vita färgen Haiku och den blåa färgen Blåvinge.  


Och varför skriver jag det här? För att det var något glatt där i Hertonäs, alla var där för att få någonting gjort, alla var nyktra och på g och såg konstigt glada ut (kanske fredagslättnaden).


Inte som på bussen igår alltså, när ALLA utom barnen och jag satt och drack mellanöl i sina bänkar, till och med hästflickan med råttsvans och ridbyxor. Kanske det var det som var poängen - morgonsol och dådkraft i kontrast till gårdagens sommardekadens. Ett superfåfängt försök att skapa EN giltig bild av det här mystiska landet.

och åkte och åkte och åkte och åkte

Den nya stilen: en andfådd stil, men kanske det går att få plats för bra saker också i den andfådda stilen?

Som till exempel boken som vi läste till kvällen och som väckte intresse och förtjusning: Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström.

"Va, varför tycker han inte om vatten?"

Det förklaras aldrig, så är det bara, som det kan vara alltså. Men tråden - det för ett flertal personer obegripliga i att inte tycka om vatten - visade sig fungera bra som dramaturgisk nerv.

Morsan blev förstås förtjust över det språkligt medvetna i boken och särskilt sidan som finns på bild nedan: upprepningen/nästanomkvädet "och åkte och åkte och åkte och åkte och åkte ...".

"Det låter ganska roligt när man riktigt lyssnar på det", kommenterade femåringen i mogen ton och fick sedan höra sin mor spinna. Treåringen var också nöjd följande morgon där han satt på pottan med boken och läste: "och åkte och åkte och åkte och åkte och åkte och åkte ..."

Duvans röst

Vi cyklade till dagis, såg koltrastar i färd med att klämma i sig feta maskar och hörde duvan i dungen.
Treåringen tätt bakom min rygg: "Duvan har en lite darrig röst."

Har ni tänkt på att barn ibland med stor tydlighet förklarar saker för en som man länge undrat över? Just duvans läte har jag undrat över, till exempel. Varför ljudet gör mig vemodig. Den kontroversiella duvan, fredsuvan, ekelduvan, upphöjd och förnedrad. Klart den darrar på rösten, det fattar man ju.