Freud skulle ha gillat mig

Salongen är alls inte övergiven! Det är bara det att salongens väna värdinna varit lite på ambulerande fot. Och är, fast nu mera stationär.
Minns ni godset Florida? Är här nu, i snö och värme. Dagmar har fällt en björk och en tall, men barmhärtigt; så, att ingenting annat än själva träden kommit till skada.

Har börjat drömma lite spektakulära saker, främst om bemärkta personer i det finlandssvenska kulturlivet. En vän har fått meddelande om sin förekomst i min nattliga hjärna, en annan person kommer på grund av drömmens art aldrig att få höra ett ord om saken.

Och husen som tema fortsätter. Byggnaderna. Hänger bara med, ser det där.

Karin Johannisson skriver om något besläktat i DN.

Dagens husmorsinformation: mangling

Beklagligt nog är jag inte själv någon husmor av elitklass, men jag är mycket intresserad av husmorstips. Fick ett nyss, i tvättstugan (hemma med krassligt barn). Det handlar om mangling, denna tynande hemvårdspraxis.


I vår tvättstuga finns en ofattbart stor mangel med tunga rullar av trä, själva maskinen är kanske två och en halv meter lång. Brutal sak. Vacker. Jag har aldrig sett den i funktion förr men nu stod en granne och manglade sina lakan i en stämning som var fullkomligt fridfull, ändå arbetsam - endast en riktig husmor (kvinnlig eller manlig, obs) kan åstadkomma denna stämning. Mangelns tunga rullar rörde sig fram och tillbaka i en långsam, obönhörlig rytm; doften av rena lakan; själva de manglade lakanens princip. Minnet av att krypa ner mellan rena, manglade lakan.


Ställde mig i dörröppningen och tittade indiskret på maskinen en stund. Grannen och jag började prata om mangling och det var då jag fick veta att mangling också har hälsofrämjande effekt, nämligen: tygets yta blir glatt, vilket gör att damm och hår från eventuella husdjur glider av i mycket större skala än annars. Sovmiljön blir alltså mindre dammig. 
Från förr visste jag att manglade textilier är snyggare och skönare än omanglade, och att de får plats i skåpen bättre. Men nu också den här hälsoaspekten alltså.


Jag tror att det som fascinerar mig med hemkunskap är att det är lätt att förledas att tro att olika knep och läror är till för att något ska vara trevligt eller smaka gott. Men det praktiska kommer alltid först. Börjar man besjunga hemvård blir man snabbt korrigerad; ja, det är trevligt, men den här åtgärden har också en funktion.
Tycker om den kärvheten.

Önskas: djupa motsatser, hvilka nått harmoni

Tappade geisten här lite. I fredags lade jag upp ett ganska långt blogginlägg innehållande brev från en okvinna, översättning och kort egen kommentar, och så syntes bara de två första meningarna. Tänk det. Något med överföringen från Outlook kanske.
Blev helt håglös och modstulen av Bloggers och internets ondska, erfor skrivstopp och trötthet, alla delar överdimensionerade. 
Fick sen natten till idag praktisk information om att vårt hem våldgästas av magvirus, och magvirus i sina samtliga stadier är ju just kända för att förstärka håglöshet, skrivstopp och trötthet.


Men jag läser en cool bok. I den boken citeras bl a Ellen Key som skriver om hur idealkvinnan skulle vara. Sådan läsning kan man plåga sig med kvällar som den här.

Min ideala bild af framtidskvinnan - och när man målar idealbilder behöver man ju icke neka sig något - är, att hon ska vara ett väsen af djupa motsatser, hvilka nått harmoni. Hon skall te sig som en stor mångfald och en fast sluten enhet; en rik fullhet och en fullkomlig enkelhet; en genombildad kulturvarelse och en ursprunglig natur; en starkt utpräglad, mänsklig individualitet och en hel uppenbarelse af det djupast kvinnliga. Denna kvinna skall förstå allvaret i ett vetenskapligt arbete, i ett strängt sanningssökande, i ett fritt tänkande, i ett konstnärligt skapande. Hon skall inse nödvändigheten i naturens lagar och utvecklingens förlopp; hon skall äga solidaritetskänsla och samhällsintressen ...

Tankebilder, 1922


En fridfull natt önskas.

"Det här har du tänkt ut, din perverse fan"

På vägen till jobbet läser jag om tonårsflickan som blev våldtagen av en 30-årig man i en av Helsingfors bussar sent på måndag kväll. 

Vid lunchen läser jag Malin Ullgrens debattartikel i DN, hon skriver om våldtäkt som en självklar del av underhållningsvåldet. "Underhållningsvåld" förresten, avskyr termen, men ändå. Bra text. Ullgren har sett David Finchers amerikanska Millenniumfilm, upprörts av våldtäkten på Lisbeth Salander, hon har sett Luc Bessons Jeanne d' Arc:

Det är en halvt artikulerad känsla av att något inte stämmer, som har smugit sig på de senaste åren, och som nu ofta dyker upp när jag ser en våldtäktsscen på film eller tv. Att jag inte blir kvitt tanken: Och det här har du tänkt ut, din perverse fan, riktad till författare eller regissör.

Och hon argumenterar:

Våldtäkten har funnits i berättelser och dramer i årtusenden innan övergrepp uppmärksammades av kvinnorörelsen och släppte fram kvinnors egna berättelser. Därför kan man lugnt påstå att den fiktiva våldtäktsskildringen långtifrån alltid har haft som syfte att vara en politisk blåslampa eller ett erkännande av kvinnliga livsvillkor. Den är en självklar del av underhållningsvåldet.

Det är skillnad på den privat-­politiska skildringen av våldtäkt och den som slängs som en äckelkittlande godbit till en biobesökare. När det faktiskt inte är en berättelse om patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.

Jag uppskattar att Malin Ullgren identifierar skillanden mellan "en berättelse om" och "en berättelse ur". I verkliga livet kan det vara svårt att se skillnaden, men i fiktionen ska det gå att se en avsändare. Det kan till och med vara ganska enkelt.

Sfärer, köks- och intimdito

Grannfrun uppskattningsvis 78 bast låste ut sig så hon var hemma hos oss en stund tills nyckel anlände. Visade runt henne i vår våning, hon bor i en likadan här ovanför. När hon såg vårt sovrum ryggade hon nästan obemärkt tillbaka och fnissade lite.
"Oj. Där har vi vår matsal", sa hon, och som en logisk följd: "Nu tycker jag vi ska bli du med varandra."
Vi skakade hand och presenterade oss med förnamn, något som vi visserligen gjort förut, men:
Jag tycker det var något fint över detta hyfs och denna känsla för olika sfärer i hemmet.

Ockult blogg

Liljevalchs konstmuseum i Stockholm får salongens blankaste medalj för sin mycket fina sajt där August Strindberg bloggar, twittrar och facebookar utdrag ur Ockulta dagboken. "Följ August och kolla vad han gör, tycker, tänker och antecknar just det här datumet för lite drygt 100 år sedan", sägs det. 
Perfekt! Det gör jag.


Citatfest/stöldkalas:


15 januari. På aftonen hos H-t. Giftigt, tungt, så att jag måste gå. H-t berättade att hon haft en fasans inferno-dag; alldeles obeskrifvlig.
8 januari. Vaknade : tänkte : står jag redan med båda bena i grafven.
3 januari. Slog i Linders Lexikon och fick upp Swedenborg. M.a.o: Swedenborg spökar. Men äfven Bosse.
3 januari. Lukt af Selleri har förföljt mig ett par månader ; allt smakar och luktar af Selleri. När jag drar af mig skjortan om qvällarne luktar den Selleri. Hvad är det?
23 december. Såg solen i min kaffekopp!
13 december. När jag sof middag väcktes jag af förnimmelsen att en kattunge stod i soffan vid mitt hufvud.
11 december. Natten till : magnetisk sömn.
*
Det enda som lite grumlar min glädje är att det i samband med Augusts fina spökande på internet pågår en tävling där man ska gissa vilket citat som är falskt. Ett citat är falskt varje månad, spökandet pågår till sommaren. Blir ju lite stressad, vill inte misstänka något! Man får i alla fall hoppas att det är något av de mindre upphetsande citaten som är falska, jag skulle t ex inte stå ut med att selleriinlägget var påhittat av någon fiffig person på Liljevalchs.

Härjad hagga/ Slapend meisje

En grej som är bra är att dygnet har en rytm som gör att det t ex inte hela tiden är mörk och trälig eftermiddag, eller t ex 6.30 på morgonen. Att det t ex ibland är kväll, som nu, och att man då får lägga sig och sova.
Sova, drömma om hus och hotell. Visserligen inte som i "åh ett sånt fint hus jag dröm-bebor" eller "oh vilken härlig hotellvistelse jag drömmer in mig i", utan bara: stora hus, offentliga platser. 


Smiter förstrött in i en drömtydningsvrå på internet. Om husdrömmar står det bara något helt ointressant men kolla här:
[drömma om] Kvinna Känslor, rädsla eller visdom, den kvinnliga principen inom dig.
[drömma om] Man Logik, handlingskraft, kanske intellekt. Den maskulina principen inom dig.
[drömma om] Hiss - åka hiss Åka upp eller ned känslomässigt.

Ho ho. Det var väl ändå något!

Till sist, redovisning för orsaker till det härjade haggskapet:

Mörkret. Regnet. (Det vanliga gnället.) Tankekedjan som uppstår när man varje morgon stiger upp från underjorden och passerar telefonoperatörsbutik som kränger lurar för 500 euro. Rubriken "He olivat suloisia lapsia" ["De var söta barn"] på dagens löpsedel. Klassklyftorna, Guggenheimidén, såna saker.

Nu behövs lite trevlig och lugnande konst:

Slapend meisje. Johannes Vermeer 1656-57.

Nöjer mig med Berg

Det var det här med boken som Anna Wahlgrens dotter skrivit under pseudonymen Felicia Feldt. När jag läste första artikeln om boken, som helt Cornelisinspirerat heter Felicia försvann, blev jag ganska svårt irriterad utan att riktigt förstå exakt varför.
Det är då tur att man har Aase Berg, som i sin recension i Expressen skriver bland annat såhär:

Felicia Feldt blandar ihop sin mammas teori med praktik och kräver perfektion av en ofullkomlig morsa, samtidigt som hon misslyckas med det allra viktigaste: att förmedla begriplig förövarpsykologi.

Hon fortsätter:

Utan Wahlgrens varumärke är mamman i Feldts bok ett ogripbart spöke i avsaknad av egen psykologi. Storyn är alltså delvis oskriven och utspelar sig i negativ samklang med Anna Wahlgren som offentlig person. [...] Om Feldt hade skippat dissandet av Wahlgren och skrivit en anonym historia om en charmig men alkislynnig mamma med offentlig duktighetsetikett, hade den här boken kunnat hjälpa människor på riktigt i stället för att spä på medie­cirkusens sadistiska sensationslystnad.

Jag utökar således min tvivelaktiga referensserie "ha-åsikter-om-böcker-som-man-ej-läst" med Felicia försvann och nöjer mig med Aase Bergs recension.

En titt bakom förlåten i "Diktarhemmet"

Se här dagens bästa annons som Marit Lindqvist lade upp på Facebook i afton:

Helsingfors-Journalen 11.12 1937. Jarl Hemmer gör reklam för Havis rakkräm! Det står:

En titt bakom förlåten i 'Diktarhemmet'. Vår framstående författare Jarl Hemmer ger luft åt sin uppskattning av Havis tillverkningar med orden: "Vi använda i vårt hus sedan år tillbaka Havis-produkter, alltifrån stearinljus och skurtvål till de finaste personliga putsmedel.Vi ha alltid varit mer än tillfreds med dem." JARL HEMMER.

Genast vill man ju åka till 30-talet och skaffa den där rakkrämen! Helst ALLA Havis tillverkningar!


"Förr gjorde författare reklam för skurtvål och stearinljus - vad kunde dagens författare tänka sig att göra reklam för?" frågar Marit Lindqvist på sin vägg. Rolig fråga. Säkert också svår fråga, det är förstås en lite annan sak att ställa sin persona till förfogande för reklam idag. Men som konsument: kavajer och skjortor med Juha Itkonen kanske? Smycken med Sanna Tahvanainen? Glasögon med Sofi Oksanen?  

Ladies, alltså!

Har börjat läsa Ladies av Johan Hakelius och blev genast helt fast för i inledningen resonerar Hakelius så här:

Det är något alldeles särskilt med de engelska damerna. [...] Det märkliga är att de, trots att de på ytan kan verka helt oförenliga, ändå har något ogripbart gemensamt. Ni kan pröva själva. Tag fram ett fotografi som föreställer drottning Victoria.Till exempel när hon sitter i sitt indiska tält iförd högklippt klänning i sorgens svart och undertecknar statspapper. Tag sedan fram en bild på Vivienne Westwood från något cocktailparty iförd en helt genomskinlig klänning och inget därunder. Lägg bilderna bredvid varandra och ta ett steg tillbaka.Visst är det märkligt? Det finns något viktorianskt över Vivienne Westwood. Och det finns något punkigt över drottning Victoria. De kommer alldeles uppenbart från samma familj.

Är svag för paralleller som den här. Mycket.

Chejsnack i skogsbrynet

Av Dagmar-Tapanis lämningar har mina söner byggt en granriskoja i en backe/ett skogsbryn. Vi gick för att inspektera bygget i förmiddags. På håll såg vi att två personer stod vid kojans mynning, de var klädda i lila respektive rosa och det visade sig sedan att de var 8 respektive 6 år gamla.


När de förstod att de nu hade äran att träffa arkitekterna och byggarna blev de avvaktande men lite glada, började noga redogöra för vad de gjort: de hade tätat kojan med "hö" eftersom den "hade läckt". De hade också skaffat en lykta att ha utanför bygget och listat ut att de kunde hålla kojan under uppsikt för de hade båda utsikt mot backen/skogsbrynet från sina hem.


Medan mina pojkar rumsterade i omgivningen började flickorna vänligt informera mig om sina familjer. Deras namn och ålder frågade jag om men de berättade också om syskon och om halvsyskon och där förekom en formulering som föreföll ha citationstecken kring sig. "Min pappa var med en annan." Orden kom inte från henne.


Om ett av halvsyskonen fick jag veta att hon är nitton år och har haft en jämnårig pojkvän som hon gjort slut med, nu har hon en pojkvän som var [vitt uppspärrade åttaåriga ögon:] tretti år gammal. Som tant försökte jag hålla min egen mimik neutral, för jag insåg ju att det kanske hängde citationstecken kring det avslöjandet också. Varifrån kom värderingen, de uppspärrade ögonen? Hur mycket insåg flickan själv, och var det så att hon sökte bekräftelse för något hos mig?


Vad är 30 år för en åttaåring? Det måste vara helt ogripbart. Själv var jag 13 när jag trodde att min fasters man, pappan till mina jämnåriga kusiner, var 27.

"Fattigdomsspridare"

Inför julhelgen hade Hufvudstadsbladet en relevant, högprioriterad artikel om hur hemvårdsstödet är en fälla för de fattigaste i Finland.
Har tänkt mycket på den här texten, också tänkt på att hur bra det var att den ingick just före konsumtionsfesten x-mas, den smög som en skugga bakom mig hela helgen. En bra skugga, en saklig, alltså. Inte en sån där weltschmerzklubba som lamslår och pryglar.


I artikeln fanns ändå ett ord som jag fått gå och grunna extra på, och det är att fattiga ensamstående mammor kallas "fattigdomsspridare". Jag vet inte om det är journalisten eller den intervjuade forskningsprofessorn som använt ordet, det framgår inte, men ordet står där.


Ja - fattigdom går ofta i arv, men det är alltså retoriken jag märker här. Med lansering av ord som f-ordet kan den med nerver, vardag och hälsa hårt kämpande morsan gå och stoppa om sina barn på natten och tänka: Här sover mina fattiga barn, fattigdomen, spridda av mig, fattigdomsspridaren.

Sagokvinnan och dagens anlete

Vid godnattsagan sa jag så här till mina pojkar: "Nu är jag er sagotant."
Den ena svarade: "Nej, du är en sagokvinna."


Med dessa ord mot nattens vila.


Fast ett face vill jag visa först. Också det av Vermeer (har blivit lite besatt av den här Vermeersajten, den är otroligt fin).


Får jag presentera Meisjeskopje (A Study of a Young Woman):

Lite söt och lite skrämmande - alltså perfekt.

Fotnot: På Vermeersajten står det såhär: "Although this young girl is not as immediately appealing as the adolescent who posed for theGirl with a Pearl Earring (see detail left), she emanates an exceptional moon-like beauty that is not apparent in reproductions.

The remarkably soft lighting and subtle handling of chiaroscural effects differ substantially from the technique Vermeer used for the Girl with a Pearl Earring. Notable in this painting is the lack of linear definition of the facial features and the blurry left-hand contour which are greatly heightened by the crisp rendering of the blue satin wrap."

Åttiett, kom tillbaka

Vidare om Lego och könsroller:

Fru Collins tipsade mig om Legos nya serie för flickor, Lego Friends, som marknadsförs med sån här text:

Meet Mia, Emma, Andrea, Stephanie and Olivia, who hang out in the café, have barbecues in the backyard, go to the beauty parlour and play with their pets together. Mia loves animals, Emma lives for fashion, Andrea’s going to be a star, Stephanie throws the best parties and Olivia keeps them all organized.

Olé! Märk särskilt legoflickans fysionomi. Det är ju klart - flickor kan ju inte se ut som fyrkantiga legogubbar heller. Fru Collins skriver i sitt tipsmejl att det dessutom inte finns just någonting att bygga i de här paketen, vilket väl får ses som skandalöst eftersom det marknadsförs som lego.

Som kontrast och lisa, Legoreklam från -81 (cirkulerar nu på Fb):

Gåva till 2012 från 1665

Året är nytt, salongen är sjabbig. Salongen skulle behöva städning och piff men värdinnan ligger på schäslongen, matt efter nattens extravaganta fest.


In träder en person med en tavla, Flicka med pärlörhänge av Johannes Vermeer. En gåva till 2012 från 1665. Nu hänger den här.