Det fula ordet

Tittade igår på ett norskt litteraturprogram med det synnerligen otillkrånglade namnet Bokprogrammet. Bokprogrammet hälsade på hemma hos Siri Hustvedt och Paul Auster i Brooklyn och det var så New York-romantiskt som det bara kan bli. Det jag fäste mig nästmest vid var det fina Hustvedt sa om sitt vita arbetsrum: "The physical manifestation of a mental retreat" . Det jag fäste mig mest vid var när hon pratade om sitt förhållande till sina båda språk norska och engelska; när hon talar om hem, mat och barn är det ofta det norska ordet som kommer först.

"Gröt, till exempel, jag tänker på det ordet före oatmeal", sa Hustvedt.

Och det lät återigen så fult med gröt, till och med när det uttalas av en favoritförfattare i New York. Det ser också hemskt ut i skrift. Titta på det:

gröt

Jag har länge tyckt att gröt är ett hemskt namn på denna vackra, goda, billiga, mättande och närande maträtt. Jag är också säker på att själva namnet skadar grötens rykte. Gröten borde få såna där kejsarens nya kläder, den skulle bära upp dem med grace. Eller kan man bara justera sin audiovisuella smak så att gröt låter autentiskt och rustikt på ett fint sätt?

Edit: vara feministiskt förbannad

I förra inlägget skrev jag att man också blir förbannad av att läsa den fabulösa Liv Strömquists serier, men jag tror jag uttryckte mig slarvigt där. Vid närmare eftertanke har jag nämligen upplevt att jag varit mindre förbannad sedan jag läste Prins Charles känsla.

Edit alltså: Mindre arg blir man när man är sedd, ens egna och omgivningens problem är sedda, upplevda, analyserade. Strömquists analys är dessutom lite annorlunda än andra, mer slentrianmässiga förklaringsmodeller jag råkat stöta på. Prins Charles känsla är inte politiskt korrekt, den stryker inte heller den feministskt upplysta kvinnan medhårs, och det är en tröst, en lisa och en sporre.

Vi är ansvariga, vad kan vi göra, vi gör det.

Göteborgsanteckning. Liv S.

Nyss hemflugen från bokmässan Göteborg och jag säger bara: Liv Strömquist. Läste hennes nya seriealbum Prins Charles känsla på hemresan. Är såld. Att läsa Strömqvist är att bli upplyst, påmind, glad, förbannad och bekräftad på en gång. För mig som har problem med min relation till feminismen efter att ha blivit mamma till två pojkar är Liv Strömquists arbete en alldeles särskilt stor sak, ovärderlig nästan.

Slank in på ett seminarium med Liv Strömquist, Sara Granér som också är serietecknare och genusprofessorn Yvonne Hirdman och antecknade bland annat följande:

SG: "Det är jävligt mycket nazisttåg som går genom ens kropp hela tiden."

YH: "Det finns något i kvinnoförtrycket som gör att man hela tiden börjar om. Man börjar om och börjar om och så börjar man om."

LS: "Nu vässar vi pennorna och så kör vi fyra år till och sen ska dom [Sverigedemokraterna] ut [ur Sveriges riksdag]."

Och som avslutning, Hirdman:

"Vi är delaktiga. Vi är ansvariga. Vad kan vi göra?"

Det ser fånigt och simpelt ut på pränt, men skulle tåla sägas oftare.

Köksbordsopera. En bildningschans.

Sofi Oksanens bok Puhdistus (sv. Utrensning) ska bli opera av estniske Jüri Reinvere som skriver både musik och libretto, läser jag i dagens Hbl. I ett pressmeddelande säger Oksanen att hon satt vid Jüris i köksbord Berlin och skrev romanen - nu gör Jüri opera på den - cirkeln sluten. Det kallar jag konstnärsromantik! Köksbordet i Berlin!

Jag har försökt se opera några gånger men måste erkänna att jag inte begriper konstformen. Förstår inte koderna, tycker mest det blir storvulet och fånigt och att det inte låter så fint ens. Men jag vet också att orsaken till att jag inte kan njuta av opera är att jag är okunnig.

Alltså, devis, trots präktigheten viktig: Aldrig vara stolt över okunskap. Alltid försöka fatta något nytt.

Så jag ser operan Puhdistus som en chans att förstå vad det är som är operans styrka. På Reinveres beskrivning låter det bra: "två ytterst starka kvinnoroller och ett orkestermaterial som tränger igenom allt".

En litterär faiblesse

Fredag kväll, snart natt, var just inne på Facebook och upptäckte att flera än jag verkar trötta.

(Rygg av cement, nacke av stål. Svidögonen.)

Jag vet att bloggdramaturgin förutsätter att man bloggar att man ska läsa en bok och sen bloggar man dagen därpå att man läst boken, men så blir det inte här i finsalongen. Jag har bara kommit till hälften i den där Sharp Objects (Gillian Flynn) och väl är väl det, för den är så bra.

Fritidsläsningen består av 10 minuter i sängen men med Flynn är det bra varje gång. Man kan mäta det såhär: Jag köpte nya Mama för några dagar sedan men har ännu inte börjat läsa i den. Mina tio minuter är jag med Flynn. Hon prickar av mina faiblesser med en revisors precision.

Här kommer en: Camilla skär sig, okej, tråkigt, men hon skär in ord i sin kropp alltså. Eller hon har slutat egentligen, men hon har karvat in alla möjliga förbiilande ord och uttryck och hennes hud är helt förstörd över hela kroppen, ärrad. Camille är i min egen ålder, hon ser bra ut, men hon har inga förhållanden; hon kan inte visa sig utan kläder och hon vill på grund av ärrbildningen inte ens bli berörd.

I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am av very special case. I have a purpose. My skin, you see, screams. It´s covered with words - cook, cupcake, kitty, curls - as if a knife-wielding first-grader learned to write on my flesh.

Läshastighet 30-35. Du är normal.

Det här har jag försökt få skrivet sedan i förrgår men först nu skriver jag det, nämligen att 30-35 boksidor i timmen är helt normal läshastighet.

Detta apropå Kaj Korkea-ahos Impuls i Hbl den trettonde dennes. Han kallar sig "löjligt långsam på att läsa" och rubriken för kolumnen är också "Läsa löjligt långsamt", så jag tänkte i rappet att det kanske rör sig om nån enstaka sida i timmen, men 30-35 är alltså normalt. Det har jag kollat både med mig själv och med andra som läser i jobbet.

30-35 är min egen läshastighet om jag verkligen vill njuta av en text med litterära kvaliteter och om det finns mycket att förstå där. Sen finns det såklart olika gångarter: ögna, skumma, titta på, lusläsa, sluka, memorera. Det beror självfallet också på textens art och tempo.

Nåja, det här vet ju ni, men tänkte att Korkea-ahos kolumn kan sprida läskomplex omkring sig, så ville säga någonting om den.

(Förresten är några av de smartaste människorna jag känner ganska långsamma läsare. Istället minns de texterna. Det är också bra tycker jag.)

Harabyxa

Mitt behov av skräck i fiktionen är numera obefintligt eftersom morgontidningen förser mig med en horroröverdos. Jag ser inga skräckfilmer längre, aktar mig noga för Triers Antichrist (i ett anfall av våghalsighet kollade jag trailern på nätet men blev skraj bara av den), läser inte mordhistorier sådär i princip. Fast nu innehåller ju Sharp Objects av Gillian Flynn gruvligheter - och jag blir direkt skärrad.

Skogspromenaden i skör sol med lilla barnet fick ett helt annat, mörkare stråk, blicken fokuserade det understa lagret i vegetationen, fokuserade förfall, en rutten trädgren blev en arm i skyttegraven, kvistarna formade mystiska tecken.

Samtidigt kommer jag på att det kanske är lite det här jag letar efter när jag läser: inte flykt från verkligheten, utan en laddning av verkligheten?

Feta läckra små smäckra

Egentligen borde jag ju skriva något om att Sofi Oksanen har bestämt sig för att gå till Teos men jag tycker bara att det är jättebra, gör mig inte så många andra tankar om det. (Mycket trött i huvudet också. Kokat vatten hela natten.)

Istället nöjer jag mig med att konstatera att några svenska bokbloggar utmanar varandra i tegelstensläsning i höst (se t ex bokhoran Helenas inlägg om detta). Nå, det där med tegelstensplöjning är inte alls lockande för mig personligen, även om jag tycker feta böcker på många sätt är läckra, särskilt om de är märkta av läsning. Men jag tycker ändå det är häftigt att det finns folk som verkligen slukar textmassor på det där kompetenta men ändå passionerade viset.

Personligen gillar jag smäckrare böcker, koncentrerade men kompexa grejer. Tvåhundra sidor ungefär, eller kortare. Smack, ett litterärt verk, en "värld". Minimal verklighetsflykt (jag gillar inte verklighetsflykt så mycket), maximal utdelning. En text, framför allt, en text med sina egna issues.

Så inga tegelstenar på ackord i höst alltså. Däremot har jag lustfyllt antagit bokhoran Helenas utmaning att göra denna höst till en Gillian Flynn-höst. Rusade till Richardsgatans bibliotek där de hade inte färre än två exemplar av Flynns Sharp Objects. Rapport följer. (Och ett ex kanske ännu finns kvar, galoppera dit den som vill vara med!)

Fuktiga läppen

Igår under en sen och rask motionspromenad med Anna Bäck fick jag en kort lektion i tv-serien Mad Mens inverkan på alltet.

De rödmålade läpparna till exempel, och de vitpudrade ansiktena. De kommer möjligen från Mad Men-estetiken.

Det är uppenbart att jag måste ha tag på en dvd-box med detta Mad Men, det här är alltför intressant för att kunna förbises och jag inser att jag knappt sett någon tv alls de senaste åren, för med småbarn är det inte bra att ha tv:n på hur som helst, det kommer ju vad som helst därur. (En gång på bästa barntid i ofarlig reklampaus en puff för polisserie, i klippet kedjades en man fast vid ett stängsel och avrättades, tvååringen satt i soffan och tittade - sedan dess är det stenhård kontroll på tv:n i vårt hushåll.)

Och har ni märkt att vita ansikten och röda läppar också är i fokus på en hel massa bokomslag? Det är vampyrvurmen förstås, tydligen i kombination med Mad Men då. Red lipstick överallt. Fuktiga läppen. Det är tjusigt och sexigt. Kvinnans läppar och mun sköter marknadsföringen fint. Det funkar verkligen: Akademiska bokhandeln har ett helt skyltfönster fullt med nån vampyrbok (röd mun vitt nylle) och det går inte att låta bli att stirra. De facto vill man ju ha en sån där mun med sig hem.