Hängmattan

Det är ju också när och hur man läser. Just nu ser lässituationen ut så att jag lägger mig i hängmattan mellan eken och silverpilen och det är eftermiddag och barnen sover sin dagssömn. Jag läser förbryllat några sidor i Patti Smiths Just Kids, antecknar en rad, tittar uppåt mot trädkronorna på den moderlösa ekorrungen som kanske eller kanske inte leker där - och slocknar.

Det är den bästa sortens sömn. Absolut nödvändig men samtidigt stulen och lyxig.

Den bästa sortens läsning också. Totalhedonistisk och hänsynslöst reflekterande, nästan hemlig.

När jag vaknar är det alltid någonting som har förändrats. Det har blivit kallare eller så har det kanske börjat småregna. En radio som var avstängd står på, eller omvänt. Det är obehagligt. Man tänker på vad nytta man hade kunnat göra under denna timme. Och barnen ska väckas ur sin tunga eftermiddagssömn.

Krystpresent? Krystsexiga rösten?

Nya Mama måste ju kommenteras. För mig balanserar tidningen alltid mellan glossig härlighet och kylig debilitet. Nummer 8/2010 funkar inte så bra tycker jag, men jag har i alla fall lärt mig ett nytt begrepp, nämligen "krystpresent". En krystpresent ska kvinnan få när hon fött barn.

Är det bara jag som tycker det låter lite äckligt med krystpresent?

"Å vilket vackert halssmycke!"

"Tack. Jag fick det i krystpresent."

Och vad ska den snittade kvinnan få? (Allt måste alltid vara rättvist.)

Så vill jag meddela att också jag läser Patti Smiths självbiografi Just Kids (fina Hangö bibliotek fixade fram den åt mig i exakt rättan tid). I juni när jag pendlade från fritidsboendet till jobbet i Helsingfors lyssnade jag hela tiden på Smiths platta Horses i bilen och då slog det mig att jag tycker så mycket om Patti Smiths röst för att den är hennes riktiga. Sedan dess har jag kollat min tes på en massa sjungande kvinnor jag hört och håller fast vid mitt intryck: Få kvinnor sjunger med sin riktiga röst. Istället blir det ofta nån sorts krystsexig babydoll-, Björk- eller Kalle Anka-imitation.

Ni som sjunger: ta riktiga rösten. Det är den vi vill höra. Den är bäst.

Undervattensspöken

Vid nattdoppet just slog det mig att det i vår folktro saknas historier om själar som spökar under den blanka vattenytan.

Jag har hittills klarat mig ganska bra utan att noja över sådana saker - inte ens hungriga rovfiskar har oroat mig - men nu vet jag inte riktigt. Jag är ganska bra på att suggerera mig själv. Till saken hör också att alltid - varje gång - när jag bryter vattenytan förnimmer en hastigt förbirusande känsla av skräck. Fast jag gillar ju att simma och tycker att jag är en god simmare, så skräcken går alltså genast om. Men finns där/fanns där.

Orsaken till att vi saknar historier om undervattensspöken måste väl vara att man i det avlägsna förritiden inte simmade/badade som vi gör nu. Man kunde väl oftast inte ens simma, om jag förstått saken rätt. Att simma omkring med kroppen i undervattenslandskap hörde alltså inte till vardagen och gav därför inte upphov till folklig hysteri. Så måste det väl hänga ihop? För havsytan är ju annars enormt fantasieggande med all sin starka symbolik.

Eller har nån hört någon otäck gammal skröna?

Hangö-Charlie

I hängmattan har jag läst en trettiotalsroman, nämligen den första svenska lesbiska romanen Charlie, som intressant nog utspelar sig här i Hangö. Författare Margareta Suber. Format optimalt: hundra sidor. Jag fick boken av goda vänner i Stockholm, de tyckte att Charlie måste få komma till vårt hus här. Det har Charlie alltså gjort, och blivit läst. Här är ett av mina favoritstycken:

Den lång raden av vita badhytter lyste med en kall skärpa i den nakna dagern, som också klädde av människorna på ett helt annat sätt än det mest intensiva solljus. I den irriterande känslan av att inte vara till sin fördel låg sällskapet och småpratade.

För övrigt: Även om vädret är ett måttligt intressant ämne, så noterar jag att vattnet var ännu varmare än luften vid nattdoppet för en liten stund sedan. Svanfamiljen lät bli att vara aggressiv. Vattnet var mjukt, himlen violett.

Som en sten magasinerar man värme.

Tabermann

Poeten och samhällskraften Tommy Tabermann gick ur tiden igår. Hjärntumör. Också den otroligt begåvade och viktiga dramatikern och författaren Reko Lundan dog av hjärntumör. Och var det inte så att också Anders Paulrud?

Ja, så var det.

(Frågan är om man ska börja fundera på vad det kan betyda.)

Jag vill helt utan tillstånd citera författaren Stefan Hammaréns fina Facebookstatus idag:

Och aldrig mer att reta upp sig på Tommy Tabermann-TV, och tabermanndravel, och tabermannpoesi, och tabermannskvinnoskocken, Tabermann dit, Tabermann där. Han sa själv något år innan att stå ut med mig en tid ännu, det tar nog slut, är överståndet fortare än anat. Sannspådd om nåt. Eller om han redan visste, eller anade. Ingen poet i Sverige blir någonsin nationaltalesman, nationaltabermann och en nation för honom.

Att förstå Stockholms urbangeografi

Finsalongen har just nu magnifik utsikt över ett sommarskönt Stockholm. Från Kungsholmen rakt ut över taken, vi ser tågen åka ut och in, Mälarens vatten. På kvällarna fantastiska solnedgångar (också här).

Jag har varit en del i den här staden tidigare men inte lyckats få ihop hur stadsdelarna hänger ihop trots att jag noga studerat kartan. När man förnimmer sin omgivning genom att läsa reklamskyltar, restaurangnamn och affärsplakat hjälper kartan inte mycket, städers geografi instuderas då på ett helt annat sätt. I Stockholm åks det ju mycket tunnelbana och det är visserligen snabbt och praktiskt men underjordiskt resande gör att åtminstone jag tappar orienteringen fullständigt.

Igår kväll åkte jag buss nummer 1 genom stan för första gången, och efter den halvtimmen förstår jag åtskilligt mer av hur Stockholm är rent urbangeografiskt (eller vad det kan tänkas heta). Det var den dagens stora seger.

Treochetthalvtåringen orienterar sig uppenbarligen på samma kompetenta sätt som sin far. Han vet till exempel när han gått i cirkel - vilket jag sällan vet. Hur ser man då sitt varande i världen? Ser man det liksom uppifrån? Jag skulle gärna lära mig, men tror det är en omöjlighet.

Om tunnelbanan ännu: Mitt förhållande till tuben är för evigt skadat av den där Beckfilmen där lyset plötsligt släcks under jorden. Minns ni den? Folk står i mörkret och ropar hallå tills de får huvudena avskurna med machete. Brr. Det är ju allvarligt osunt att stå därnere och vara beroende av lamporna, tågen vrålar förbi på ett par meters avstånd, spår utan stängsel, men alla ser bara coola ut. Det är lite som med flygplan: helt sjukt, men folk ser coola ut. Har alla andra också en hårt hållen panikpotential pirrande i bakhuvudet?