Nervens comeback

Det efterlängtade paketet med Siri Hustvedts nya kom igår och åh, känslan av Bok ... Varför lyckas britter och jenkkare med känslan av Bok, det måste vara något med pappret? Och typsnitten som så tjänar engelskan så vackert -
Och det är precis rätt att läsa om nerver just nu. Jag säger det: nerver ligger i tiden. Det har varit en massa psykologiseringar i omlopp länge nog nu, dags för Nerven att göra comeback!
Själv har jag en tendens att tro att mina nervegenheter är "normala". (Så blir man kanske efter att ha vuxit upp med Kamratposten?). Siri gör en intressant historia av sina. Men så är hon också ett högintressant case, migräntypen, urtypen av "hysterisk kvinna". Skön, smal och fin, dessutom. Vacker hysterika håller själv i pennan.
Men okej, inte brutalisera läsupplevelsen innan den ens börjat ordentligt, behålla öppenheten, hållas öppen, fri, vig.

Pizzakungens bok har också kommit ut nu i hans hemland Bangladesh, såg jag på Facebook. Den finns inte någonstans på nätet annars, men hans flickvän Annie hade fotat boken och lagt ut den på sin profil så jag vet att den heter "Chonnochara", vilket lär betyda ungefär "hemlös, vagabond". Och nu vet jag också att pizzakungen heter Yasin. Jag har handlat pizza hos honom sedan 2004. Först nu vet jag vad han heter. Och att han är poet.

Siri skakar

En novemberkväll 2007 hade jag det storartade nöjet att sitta med en av mina favoritförfattare Siri Hustvedt i en hotellbar i Helsingfors och dricka vitt vin ur stora glas. Hon berättade då att hon för tillfället skriver essäer och att det går långsamt, långsamt, för hon skriver alltid långsamt, och att det kommer att dröja en evighet innan vi får läsa resultatet.
Men tiden går snabbt när man har roligt och nu finns boken till. The Shaking Woman or a History of My Nerves heter den och Hilary Mantel skriver fint om den i The Guardian.
Slås också av att omslaget till den brittiska upplagan är så enkelt och vackert och kongenialt med temat. Man tager lite vattenfärg liksom. Genialt.
(Bonus: Min vän fröken Skräck som var med där i baren berättade någonting som fascinerade Siri till den grad hon ville ha med berättelsen i sin bok och skribblade väl också dit den, men meddelade sen att den tyvärr är bortredigerad. Äsch! Men ändå lilla nästanfjädern i hatten för Skräcken.)

"Man är aldrig för liten för fredagsmys."

I kväll dricker vi rödvin här i Finsalongen för att fira att Sanna Tahvanainens nya diktsamling Allting är amerikanskt har kommit ur tryck. Vi badar också skumbad som doftar "moringa" (vad det nu är, men det doftar gott). Sen minglar vi.

Jag kikar alltid in genom R-kioskens fönster för att kolla om nya Mama har kommit, så intresserad är jag verkligen, och idag hade R-kiosken till min förtjusning ett nytt nummer i hyllan. Det är flärd för småbarnsmödrar. Jag behöver det. Elle, Vogue, Damernas värld går bort, de handlar om sånt som ligger bortom min horisont, men Mama ... manipulativa Mama ... Tänk att det kan vara så lyxigt och rockstjärnigt att vara småbarnsförälder, tänk, å.

"Vertaistukea", säger finnen, och det finns det också lite sådär klädsamt.

Och dumheter. Det måste det finnas. Dumheter att analysera sönder på alla plan. Stolligheter att genomskåda. Man måste få känna sig smart.

De värsta annonserna finns i mama tror jag. Dels är det ofta barnmat som ska säljas (problematiskt), dels vädjar de ibland mitt i prick. Jag köper aldrig Libero eller Pampers eller sådär (för mycket reklam att betala för) men baksidan på nya mama pryds av den sötaste tjärnögda bebis och texten "Man är aldrig för liten för fredagsmys."

Hemskt, bra. Finns det nånting som en småbarnsförälder längtar efter riktigt mycket så är det just ett skapligt fredagsmys där hela familjen tar det lugnt tillsammans; inga katastrofer, slagsmål, kackablöjor, gnällskov, springskov, diskberg ... Men hej hallå, antiklimax från Libero: "Vi har många mjuka babyprodukter för mysiga stunder." Jå. Babyprodukter. Stjärtservetter. Olja. Tvättprodukt. Zinkkräm.

Ge mig den zinkkräm som på ett magiskt sätt får hela småbarnsfamiljen att verkligen fredagsmysa, tack. Och helst utan tv.

Pizzakung och poet

Egentligen borde jag inte skriva det här eftersom jag har tänkt att den här bloggen främst ska handla om saker jag gillar, men såklart kommer nån gubbström och justerar den goda avsikten.

Rosslade nämligen lite avmätt i morse över intervjun med James Ellroy i Hbl. "Jag är fantastisk och jag vet det och brukar berätta det", säger Ellroy förnöjt till Pia Ingström, som till min glädje också snappar upp en off-the-record-replik på slutet: "När jag går ut ur hotellobbyn hör jag honom tala i bedjande ton med sin finska förläggare Päivi Paappanen : – Skickade du nån till apoteket? Tror du ni lyckas fixa nånting åt mig så jag kan sova i natt? Får jag gå och vila mig en stund nu?"

Ellroys nästa bok ska handla om kvinnor. Jaja.

Men sen en sån där trevlig sak: Pizzakungen som har den utmärkta pizzerian Sopranos på Petersgatan är poet. Hans debutbok kommer ut i hans hemland Bangladesh nästa vecka, berättade hans flickvän för mig igår när jag var där för att hämta söndagsmiddag.

Stenhårt prov

Nu testar jag om det här alls faller mig på läppen.