Min låt, ok?

Jag älskar låten Chandelier av Sia Furler så mycket att jag bevakar den svartsjukt. Kom på mig själv med att googla "I love Chandelier" och sedan hånfullt nagelfara alla utrop om saken. I går tvingade jag mig att gilla en status på Facebook där Philip Teir skrev att han tycker om låten och sjunger med i refrängen när han renoverar sitt hus. Nej! Den är min! Och Sia Furler och jag är födda nästan på samma dag! Sluta tycka om MIN låt! Sluta ha ett förhållande till MIN låt!

Chandelier är en stor musikhändelse, ett konstverk, så är det. Den är på något sätt litteratur - fast utan boken.

Här är den i framförande av Sia Furler tillsammans med New York City Gay Men's Chorus:

Skirt, djupt etc

Det är inte min stil att ha särskilda åsikter om vädret, men okej: det är ganska kallt, just nu 14,9 grader. Och som en följd av det har jag tydligen förkylt mig eller drabbats av någon bakterie/ något virus/ immunologisk nedstämdhet. 

Författarskap som just nu är mest aktiva i det medvetande som befinner sig inuti höljet: Josefine Klougart, Hanne Örstavik (hur skriver man norskt ö utan att använda infoga-funktionen?), Peter Sandström och Matilda Södergran. Just nu i denna stund är det ganska klart hur dessa fyra författarskap förhåller sig till varandra. Känner mig själv som förslag till syntes.

Lägg därtill de ständigt fuktiga ögon en sommarförkylning innebär, de försiktigt värkande musklerna.

Det är läget. Lite dragspelsmusik nu, tack. Skir sommar.

Får jag fresta med lite ångest i junigrönskan?

Juni månad tar tag om hjärtat och kramar. Min text Gosskören omvandlad till radioessä av Charlotte Sundström och mig ligger kvar på Arenan i 4 dagar till. Lyssna gärna.

Jag har fått många kommentarer på radioessän som har gjort mig innerligt glad. Bara det att jag faktiskt inte är ensam om mina tankar och reaktioner är i sig en tröst och en kraftkälla. 

Vidare härifrån, vidare.

Om en musikvideo

Och jag som var så till mig över världens bästa musikvideo, ni känner kanske till den, den med en flicka i lågstadieåldern som dansar i en sjabbig lägenhet - videon delades ymnigt på sociala medier nyligen. Själv har jag också rekommenderat den i ivriga mejl, talat om den, tänkt på den, den är så stark. Flickans dans är oerhörd. Hon är så begåvad, så skicklig, så BRA. Jag tänkte att videon var feministisk på ett intressant sätt. Sann och rå.

Sen visade jag den för en person som genast, efter bara några sekunder, sa: "Men minns du inte Uppdrag granskning om pedofili?" I programmet får man t ex veta att flickors helt oskyldiga gymnastikvideor är populära bland pedofiler. Hur bra är inte den här videon då i pedofilers tycke?

Där hade jag överhuvudtaget inte kopplat. Men nu såg jag ju det: det riktigt onödiga att flickan i videon är klädd i hudfärgad trikå så att hon ser naken ut, att hon bär porrperuk. Hon kunde vara klädd i, säg, svart danstrikå och ha sitt riktiga hår, ingenting av styrkan skulle gå förlorat, det är jag säker på. Kanske videon i alla fall hade kunnat läsas lite hur som helst, men blicken i videon hade nog varit en annan. Nu när jag fått syn på det inte ifrån det: Här sexualiseras ett barn. Vem är egentligen avsändaren? Och vad menas - egentligen? 

Här går man med sitt "kritiska öga" och förfasas över alla äckel på nätet och så ser man ingenting. I en god värld skulle videon inte vara ett problem. Men i en god värld skulle den heller inte ha gjorts.

"Det här är inte en fredspipa"

Min vän Hanna tipsade om att Nina Hemmingsson instagrammar och rekommenderade särskilt den här snillrika teckningen:

Tror jag ska tatuera den över hela ryggen om Hemmingsson ger klartecken.

Ni känner kanske till förlagan:

Världens bästa litteraturprogram?

Tänkte fortsätta mitt gladflåsiga tonfall här i salongen med att utropa att Svt:s Babel är så BRA! Är det världens bästa litteraturprogram, eller? Frågan är allvarlig, och jag vill gärna att den som känner till ett lika bra eller bättre litteraturprogram nånstans i världen meddelar det i en kommentar. 

Babel är ett bevis på att det går att förena intellekt och underhållning, litteratur är allvar, och konst, och liv, och omständigheter, och kul, och politik, stylade författare i limelight, bromance, gender, rollspel, kropp, tanke, arbete, OCH Caitlin Moran som skriver den briljanta texten "My Vintage Boyfriend" till Benny Anderssons melodi. Så bra.

Hög på litteratur

Jag ville inte läsa recensioner av Siri Hustvedts nya bok The Blazing World innan jag kommit igenom boken, så jag gjorde inte det. Det är en strategi - böcker som jag vet kommer att vara viktiga för mig vill jag inte ha någon annans åsikt om innan mitt egen upplevelse är klar. 

Nu har jag börjat surfa runt på texter om Blazing - och slutat. Ingen har ju förstått boken som jag, ingen har samma relation till boken som jag, ingen har blivit läst av boken som jag. Jag vill inte läsa värdeomdömen - alla texter är trä i jämförelse med det guld jag hittat i Blazing.

Det är en ynnest att ibland få en sån relation till en bok. Njuter av läget. Och när jag nu börjat läsa Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie känner jag mig helt hög på litteraturen. Det skrivs helt enkelt så sjukt bra böcker här i världen. Är det inte stort?