Finsalongen

Tankar som filé -> face nr 1!

2012-02-11T13:23:00.000+02:00

Tankarna just nu ungefär som rått kött; senor, filé -

Men måste anteckna det här snabbt innan jag åker på kalas: Grävde i mors kortgömmor och vem tittade där fram på ett julkort som tryckts till förmån för De dövas förbund på ett annat århundrade? Jo: Maria i version ett, en närbild på det anletet.

Som man friskt odlar och göder sina anlag för magiskt tänkande o. likn., blir man glad och lite förundrad.

3 x jungfru

2012-02-07T23:03:00.001+02:00

Väntar fortfarande på att någon Edelfeltspecialist ska hitta till denna one-track-mind-vrå på internet, fast det är kanske osannolikt att det ska hända eftersom en specialist kanske inte skulle googla saken. Men i optimistisk väntan på specialist (eller ev. egna forskningsframsteg) vill jag nu samla alla tre Mariorna här i salongen.
(Ber om ursäkt för den extremt krattiga adb:n.)

1895

1897

Vilken är din favorit?

Delfacit Edelfelt

2012-02-06T11:16:00.003+02:00

Apropå det förra, dvs mina frågor kring Albert Edelfelts målning Jungfru Maria i Rosengård. Tydligen skrev Viktor Rydberg 1914 en dikt med samma titel:

JUNGFRU MARIA I ROSENGÅRD.

Maria drömmer i rosengård,
på vägen till Tabor från Nasaret,
hon drömmer om stundande modersvård
åt en leende gosse av Davids ätt.

Över jungfruns drömmar är himlen blå
och sjunger i linden en fågelkör,
medan höstmoln driva i flockar grå
för klagande vindar därutanför.

Därinne är rosornas skara ung;
den vissnar ute på Jisreels slätt.
Därute är gången av tiden tung;
vid drömmerskan smyger han tyst och lätt.

Därute är träldom och våld och kiv,
en döende värld, av synder frätt;
därinne drömmar om evigt liv,
om frid på jorden och mänskorätt.

Maria vaknar i rosengård
- det blixtrar över Genesaret -
och sömmar en linda med blodröd bård
åt folkmartyren av Davids ätt.

*
Återstår frågan om varför Maria ser så olika ut i face på de olika versionerna.
Kallar på Edelfelts ghost!

Upptäckt plus fråga

2012-02-03T16:58:00.002+02:00

I mina gömmor här på förlaget hittade jag också en annan vykortsversion av Jungfru Maria i rosengården ("i rosengård"?) av Edelfelt, den är målad 1897, två år efter den version som jag publicerade i förra inlägget, och är råare, mera tillyxad, Maria ser argare ut. Jämförde med den version jag har i vykortsform och såg att den Maria ser skamsen/osäker ut! Det gör ju inte Maria nedan.

Alltså: Edelfelt har målat detta motiv 1895, 1897 och 1898. Samma motiv, samma färger, men helt olika anleten på Maria. (Tyvärr verkar inte versionerna finnas på internet, så kan inte länka.)

Det här är åter en stund då jag dör av intresse. Jag vet ju att konstärer ofta gör flera versioner, men just den stora skiftningen i ansiksuttryck --- Ytterst tacksam för upplysningar? Nån som känner till storyn?

Favorit av Albert Gustaf Aristides

2012-02-02T22:29:00.000+02:00

I förlagsflytten dök en av mina favoritmålningar upp, dock i vykortsform. Den har suttit på diverse anslagstavlor, skåp och väggar genom åren men av någon anledning blev den liggande i en låda på förra adressen. Nu, på Bulevarden, ska den få en hedersplats.

Albert Edelfelt: Jungfru Maria i rosengård (1895)

Och förresten! Tack alla många som dök upp på Arkadia International Bookshop igår kväll! Att sitta där kändes nästan som i att vara i en annan tid, 70-tal kanske?

Nytt hus, nya ghosts

2012-02-01T14:41:00.001+02:00

Detta är den första dagen på nästan 100 år då Schildts förlag inte finns. Istället finns, från och med idag, förlaget Schildts & Söderströms.

Sju våningar upp, högt över Bulevarden, har jag förskansat mig i ett mötesrum och bevittnar hur möbler och lådor från de två fusionerade förlagen bärs in och placeras. Nytt hus, nya ghosts.

Ytterligare upplysning på temat förlagsverksamhet: Om några timmar, klockan 18, diskuterar Lari Assmuth, Mathias Rosenlund och jag lite essens på Arkadia International Bookshop i Tölö. Trotsa den sibiriska kylan och kom dit!

Freud skulle ha gillat mig

2012-01-29T22:04:00.003+02:00

Salongen är alls inte övergiven! Det är bara det att salongens väna värdinna varit lite på ambulerande fot. Och är, fast nu mera stationär.
Minns ni godset Florida? Är här nu, i snö och värme. Dagmar har fällt en björk och en tall, men barmhärtigt; så, att ingenting annat än själva träden kommit till skada.

Har börjat drömma lite spektakulära saker, främst om bemärkta personer i det finlandssvenska kulturlivet. En vän har fått meddelande om sin förekomst i min nattliga hjärna, en annan person kommer på grund av drömmens art aldrig att få höra ett ord om saken.

Och husen som tema fortsätter. Byggnaderna. Hänger bara med, ser det där.

Karin Johannisson skriver om något besläktat i DN.

Dagens husmorsinformation: mangling

2012-01-25T14:49:00.001+02:00

Beklagligt nog är jag inte själv någon husmor av elitklass, men jag är mycket intresserad av husmorstips. Fick ett nyss, i tvättstugan (hemma med krassligt barn). Det handlar om mangling, denna tynande hemvårdspraxis.

I vår tvättstuga finns en ofattbart stor mangel med tunga rullar av trä, själva maskinen är kanske två och en halv meter lång. Brutal sak. Vacker. Jag har aldrig sett den i funktion förr men nu stod en granne och manglade sina lakan i en stämning som var fullkomligt fridfull, ändå arbetsam - endast en riktig husmor (kvinnlig eller manlig, obs) kan åstadkomma denna stämning. Mangelns tunga rullar rörde sig fram och tillbaka i en långsam, obönhörlig rytm; doften av rena lakan; själva de manglade lakanens princip. Minnet av att krypa ner mellan rena, manglade lakan.

Ställde mig i dörröppningen och tittade indiskret på maskinen en stund. Grannen och jag började prata om mangling och det var då jag fick veta att mangling också har hälsofrämjande effekt, nämligen: tygets yta blir glatt, vilket gör att damm och hår från eventuella husdjur glider av i mycket större skala än annars. Sovmiljön blir alltså mindre dammig.
Från förr visste jag att manglade textilier är snyggare och skönare än omanglade, och att de får plats i skåpen bättre. Men nu också den här hälsoaspekten alltså.

Jag tror att det som fascinerar mig med hemkunskap är att det är lätt att förledas att tro att olika knep och läror är till för att något ska vara trevligt eller smaka gott. Men det praktiska kommer alltid först. Börjar man besjunga hemvård blir man snabbt korrigerad; ja, det är trevligt, men den här åtgärden har också en funktion.
Tycker om den kärvheten.

Önskas: djupa motsatser, hvilka nått harmoni

2012-01-23T23:04:00.001+02:00

Tappade geisten här lite. I fredags lade jag upp ett ganska långt blogginlägg innehållande brev från en okvinna, översättning och kort egen kommentar, och så syntes bara de två första meningarna. Tänk det. Något med överföringen från Outlook kanske.
Blev helt håglös och modstulen av Bloggers och internets ondska, erfor skrivstopp och trötthet, alla delar överdimensionerade.
Fick sen natten till idag praktisk information om att vårt hem våldgästas av magvirus, och magvirus i sina samtliga stadier är ju just kända för att förstärka håglöshet, skrivstopp och trötthet.

Men jag läser en cool bok. I den boken citeras bl a Ellen Key som skriver om hur idealkvinnan skulle vara. Sådan läsning kan man plåga sig med kvällar som den här.

Min ideala bild af framtidskvinnan - och när man målar idealbilder behöver man ju icke neka sig något - är, att hon ska vara ett väsen af djupa motsatser, hvilka nått harmoni. Hon skall te sig som en stor mångfald och en fast sluten enhet; en rik fullhet och en fullkomlig enkelhet; en genombildad kulturvarelse och en ursprunglig natur; en starkt utpräglad, mänsklig individualitet och en hel uppenbarelse af det djupast kvinnliga. Denna kvinna skall förstå allvaret i ett vetenskapligt arbete, i ett strängt sanningssökande, i ett fritt tänkande, i ett konstnärligt skapande. Hon skall inse nödvändigheten i naturens lagar och utvecklingens förlopp; hon skall äga solidaritetskänsla och samhällsintressen ...

Tankebilder, 1922

En fridfull natt önskas.

"Det här har du tänkt ut, din perverse fan"

2012-01-18T14:13:00.006+02:00

På vägen till jobbet läser jag om tonårsflickan som blev våldtagen av en 30-årig man i en av Helsingfors bussar sent på måndag kväll.

Vid lunchen läser jag Malin Ullgrens debattartikel i DN, hon skriver om våldtäkt som en självklar del av underhållningsvåldet. "Underhållningsvåld" förresten, avskyr termen, men ändå. Bra text. Ullgren har sett David Finchers amerikanska Millenniumfilm, upprörts av våldtäkten på Lisbeth Salander, hon har sett Luc Bessons Jeanne d' Arc:

Det är en halvt artikulerad känsla av att något inte stämmer, som har smugit sig på de senaste åren, och som nu ofta dyker upp när jag ser en våldtäktsscen på film eller tv. Att jag inte blir kvitt tanken: Och det här har du tänkt ut, din perverse fan, riktad till författare eller regissör.

Och hon argumenterar:

Våldtäkten har funnits i berättelser och dramer i årtusenden innan övergrepp uppmärksammades av kvinnorörelsen och släppte fram kvinnors egna berättelser. Därför kan man lugnt påstå att den fiktiva våldtäktsskildringen långtifrån alltid har haft som syfte att vara en politisk blåslampa eller ett erkännande av kvinnliga livsvillkor. Den är en självklar del av underhållningsvåldet.

Det är skillnad på den privat-politiska skildringen av våldtäkt och den som slängs som en äckelkittlande godbit till en biobesökare. När det faktiskt inte är en berättelse om patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.

Jag uppskattar att Malin Ullgren identifierar skillanden mellan "en berättelse om" och "en berättelse ur". I verkliga livet kan det vara svårt att se skillnaden, men i fiktionen ska det gå att se en avsändare. Det kan till och med vara ganska enkelt.

Sfärer, köks- och intimdito

2012-01-17T23:24:00.001+02:00

Grannfrun uppskattningsvis 78 bast låste ut sig så hon var hemma hos oss en stund tills nyckel anlände. Visade runt henne i vår våning, hon bor i en likadan här ovanför. När hon såg vårt sovrum ryggade hon nästan obemärkt tillbaka och fnissade lite.
"Oj. Där har vi vår matsal", sa hon, och som en logisk följd: "Nu tycker jag vi ska bli du med varandra."
Vi skakade hand och presenterade oss med förnamn, något som vi visserligen gjort förut, men:
Jag tycker det var något fint över detta hyfs och denna känsla för olika sfärer i hemmet.

Ockult blogg

2012-01-16T23:17:00.001+02:00

Liljevalchs konstmuseum i Stockholm får salongens blankaste medalj för sin mycket fina sajt där August Strindberg bloggar, twittrar och facebookar utdrag ur Ockulta dagboken. "Följ August och kolla vad han gör, tycker, tänker och antecknar just det här datumet för lite drygt 100 år sedan", sägs det.
Perfekt! Det gör jag.

Citatfest/stöldkalas:

15 januari. På aftonen hos H-t. Giftigt, tungt, så att jag måste gå. H-t berättade att hon haft en fasans inferno-dag; alldeles obeskrifvlig.
8 januari. Vaknade : tänkte : står jag redan med båda bena i grafven.
3 januari. Slog i Linders Lexikon och fick upp Swedenborg. M.a.o: Swedenborg spökar. Men äfven Bosse.
3 januari. Lukt af Selleri har förföljt mig ett par månader ; allt smakar och luktar af Selleri. När jag drar af mig skjortan om qvällarne luktar den Selleri. Hvad är det?
23 december. Såg solen i min kaffekopp!
13 december. När jag sof middag väcktes jag af förnimmelsen att en kattunge stod i soffan vid mitt hufvud.
11 december. Natten till : magnetisk sömn.
*
Det enda som lite grumlar min glädje är att det i samband med Augusts fina spökande på internet pågår en tävling där man ska gissa vilket citat som är falskt. Ett citat är falskt varje månad, spökandet pågår till sommaren. Blir ju lite stressad, vill inte misstänka något! Man får i alla fall hoppas att det är något av de mindre upphetsande citaten som är falska, jag skulle t ex inte stå ut med att selleriinlägget var påhittat av någon fiffig person på Liljevalchs.

Härjad hagga/ Slapend meisje

2012-01-12T23:21:00.008+02:00

En grej som är bra är att dygnet har en rytm som gör att det t ex inte hela tiden är mörk och trälig eftermiddag, eller t ex 6.30 på morgonen. Att det t ex ibland är kväll, som nu, och att man då får lägga sig och sova.
Sova, drömma om hus och hotell. Visserligen inte som i "åh ett sånt fint hus jag dröm-bebor" eller "oh vilken härlig hotellvistelse jag drömmer in mig i", utan bara: stora hus, offentliga platser.

Smiter förstrött in i en drömtydningsvrå på internet. Om husdrömmar står det bara något helt ointressant men kolla här:
[drömma om] Kvinna Känslor, rädsla eller visdom, den kvinnliga principen inom dig.
[drömma om] Man Logik, handlingskraft, kanske intellekt. Den maskulina principen inom dig.
[drömma om] Hiss - åka hiss Åka upp eller ned känslomässigt.

Ho ho. Det var väl ändå något!

Till sist, redovisning för orsaker till det härjade haggskapet:

Mörkret. Regnet. (Det vanliga gnället.) Tankekedjan som uppstår när man varje morgon stiger upp från underjorden och passerar telefonoperatörsbutik som kränger lurar för 500 euro. Rubriken "He olivat suloisia lapsia" ["De var söta barn"] på dagens löpsedel. Klassklyftorna, Guggenheimidén, såna saker.

Nu behövs lite trevlig och lugnande konst:

Slapend meisje. Johannes Vermeer 1656-57.

Nöjer mig med Berg

2012-01-11T23:41:00.000+02:00

Det var det här med boken som Anna Wahlgrens dotter skrivit under pseudonymen Felicia Feldt. När jag läste första artikeln om boken, som helt Cornelisinspirerat heter Felicia försvann, blev jag ganska svårt irriterad utan att riktigt förstå exakt varför.
Det är då tur att man har Aase Berg, som i sin recension i Expressen skriver bland annat såhär:

Felicia Feldt blandar ihop sin mammas teori med praktik och kräver perfektion av en ofullkomlig morsa, samtidigt som hon misslyckas med det allra viktigaste: att förmedla begriplig förövarpsykologi.

Hon fortsätter:

Utan Wahlgrens varumärke är mamman i Feldts bok ett ogripbart spöke i avsaknad av egen psykologi. Storyn är alltså delvis oskriven och utspelar sig i negativ samklang med Anna Wahlgren som offentlig person. [...] Om Feldt hade skippat dissandet av Wahlgren och skrivit en anonym historia om en charmig men alkislynnig mamma med offentlig duktighetsetikett, hade den här boken kunnat hjälpa människor på riktigt i stället för att spä på mediecirkusens sadistiska sensationslystnad.

Jag utökar således min tvivelaktiga referensserie "ha-åsikter-om-böcker-som-man-ej-läst" med Felicia försvann och nöjer mig med Aase Bergs recension.

En titt bakom förlåten i "Diktarhemmet"

2012-01-09T22:46:00.003+02:00

Se här dagens bästa annons som Marit Lindqvist lade upp på Facebook i afton:

Helsingfors-Journalen 11.12 1937. Jarl Hemmer gör reklam för Havis rakkräm! Det står:

En titt bakom förlåten i 'Diktarhemmet'. Vår framstående författare Jarl Hemmer ger luft åt sin uppskattning av Havis tillverkningar med orden: "Vi använda i vårt hus sedan år tillbaka Havis-produkter, alltifrån stearinljus och skurtvål till de finaste personliga putsmedel.Vi ha alltid varit mer än tillfreds med dem." JARL HEMMER.

Genast vill man ju åka till 30-talet och skaffa den där rakkrämen! Helst ALLA Havis tillverkningar!

"Förr gjorde författare reklam för skurtvål och stearinljus - vad kunde dagens författare tänka sig att göra reklam för?" frågar Marit Lindqvist på sin vägg. Rolig fråga. Säkert också svår fråga, det är förstås en lite annan sak att ställa sin persona till förfogande för reklam idag. Men som konsument: kavajer och skjortor med Juha Itkonen kanske? Smycken med Sanna Tahvanainen? Glasögon med Sofi Oksanen?

Ladies, alltså!

2012-01-07T18:42:00.002+02:00

Har börjat läsa Ladies av Johan Hakelius och blev genast helt fast för i inledningen resonerar Hakelius så här:

Det är något alldeles särskilt med de engelska damerna. [...] Det märkliga är att de, trots att de på ytan kan verka helt oförenliga, ändå har något ogripbart gemensamt. Ni kan pröva själva. Tag fram ett fotografi som föreställer drottning Victoria.Till exempel när hon sitter i sitt indiska tält iförd högklippt klänning i sorgens svart och undertecknar statspapper. Tag sedan fram en bild på Vivienne Westwood från något cocktailparty iförd en helt genomskinlig klänning och inget därunder. Lägg bilderna bredvid varandra och ta ett steg tillbaka.Visst är det märkligt? Det finns något viktorianskt över Vivienne Westwood. Och det finns något punkigt över drottning Victoria. De kommer alldeles uppenbart från samma familj.

Är svag för paralleller som den här. Mycket.

Chejsnack i skogsbrynet

2012-01-06T21:59:00.001+02:00

Av Dagmar-Tapanis lämningar har mina söner byggt en granriskoja i en backe/ett skogsbryn. Vi gick för att inspektera bygget i förmiddags. På håll såg vi att två personer stod vid kojans mynning, de var klädda i lila respektive rosa och det visade sig sedan att de var 8 respektive 6 år gamla.

När de förstod att de nu hade äran att träffa arkitekterna och byggarna blev de avvaktande men lite glada, började noga redogöra för vad de gjort: de hade tätat kojan med "hö" eftersom den "hade läckt". De hade också skaffat en lykta att ha utanför bygget och listat ut att de kunde hålla kojan under uppsikt för de hade båda utsikt mot backen/skogsbrynet från sina hem.

Medan mina pojkar rumsterade i omgivningen började flickorna vänligt informera mig om sina familjer. Deras namn och ålder frågade jag om men de berättade också om syskon och om halvsyskon och där förekom en formulering som föreföll ha citationstecken kring sig. "Min pappa var med en annan." Orden kom inte från henne.

Om ett av halvsyskonen fick jag veta att hon är nitton år och har haft en jämnårig pojkvän som hon gjort slut med, nu har hon en pojkvän som var [vitt uppspärrade åttaåriga ögon:] tretti år gammal. Som tant försökte jag hålla min egen mimik neutral, för jag insåg ju att det kanske hängde citationstecken kring det avslöjandet också. Varifrån kom värderingen, de uppspärrade ögonen? Hur mycket insåg flickan själv, och var det så att hon sökte bekräftelse för något hos mig?

Vad är 30 år för en åttaåring? Det måste vara helt ogripbart. Själv var jag 13 när jag trodde att min fasters man, pappan till mina jämnåriga kusiner, var 27.

"Fattigdomsspridare"

2012-01-03T23:24:00.000+02:00

Inför julhelgen hade Hufvudstadsbladet en relevant, högprioriterad artikel om hur hemvårdsstödet är en fälla för de fattigaste i Finland.
Har tänkt mycket på den här texten, också tänkt på att hur bra det var att den ingick just före konsumtionsfesten x-mas, den smög som en skugga bakom mig hela helgen. En bra skugga, en saklig, alltså. Inte en sån där weltschmerzklubba som lamslår och pryglar.

I artikeln fanns ändå ett ord som jag fått gå och grunna extra på, och det är att fattiga ensamstående mammor kallas "fattigdomsspridare". Jag vet inte om det är journalisten eller den intervjuade forskningsprofessorn som använt ordet, det framgår inte, men ordet står där.

Ja - fattigdom går ofta i arv, men det är alltså retoriken jag märker här. Med lansering av ord som f-ordet kan den med nerver, vardag och hälsa hårt kämpande morsan gå och stoppa om sina barn på natten och tänka: Här sover mina fattiga barn, fattigdomen, spridda av mig, fattigdomsspridaren.

Sagokvinnan och dagens anlete

2012-01-02T23:15:00.000+02:00

Vid godnattsagan sa jag så här till mina pojkar: "Nu är jag er sagotant."
Den ena svarade: "Nej, du är en sagokvinna."

Med dessa ord mot nattens vila.

Fast ett face vill jag visa först. Också det av Vermeer (har blivit lite besatt av den här Vermeersajten, den är otroligt fin).

Får jag presentera Meisjeskopje (A Study of a Young Woman):

Lite söt och lite skrämmande - alltså perfekt.

Fotnot: På Vermeersajten står det såhär: "Although this young girl is not as immediately appealing as the adolescent who posed for theGirl with a Pearl Earring (see detail left), she emanates an exceptional moon-like beauty that is not apparent in reproductions.

The remarkably soft lighting and subtle handling of chiaroscural effects differ substantially from the technique Vermeer used for the Girl with a Pearl Earring. Notable in this painting is the lack of linear definition of the facial features and the blurry left-hand contour which are greatly heightened by the crisp rendering of the blue satin wrap."

Åttiett, kom tillbaka

2012-01-02T14:19:00.002+02:00

Vidare om Lego och könsroller:

Fru Collins tipsade mig om Legos nya serie för flickor, Lego Friends, som marknadsförs med sån här text:

Meet Mia, Emma, Andrea, Stephanie and Olivia, who hang out in the café, have barbecues in the backyard, go to the beauty parlour and play with their pets together. Mia loves animals, Emma lives for fashion, Andrea’s going to be a star, Stephanie throws the best parties and Olivia keeps them all organized.

Olé! Märk särskilt legoflickans fysionomi. Det är ju klart - flickor kan ju inte se ut som fyrkantiga legogubbar heller. Fru Collins skriver i sitt tipsmejl att det dessutom inte finns just någonting att bygga i de här paketen, vilket väl får ses som skandalöst eftersom det marknadsförs som lego.

Som kontrast och lisa, Legoreklam från -81 (cirkulerar nu på Fb):

Gåva till 2012 från 1665

2012-01-01T21:56:00.002+02:00

Året är nytt, salongen är sjabbig. Salongen skulle behöva städning och piff men värdinnan ligger på schäslongen, matt efter nattens extravaganta fest.

In träder en person med en tavla, Flicka med pärlörhänge av Johannes Vermeer. En gåva till 2012 från 1665. Nu hänger den här.

Sambandet mellan sill och väderlek

2011-12-26T11:00:00.001+02:00

Iakttog just en ekorre kämpa sig uppför stammen på linden utanför fönstret. Nätt och jämnt lyckades den klösa sig fast i barken och undvek så att krossas mot husfasaden. Dagmar vrålade i ekorrens öra, ekorren hukade, kilade sig fast mellan två grenar.

Människobarn ska inte gå ut nu på förmiddagen för Dagmar piskar staden och kastar föremål (skyltar, trädgrenar, flaggstänger, soptunnor, takplåt). Dagmar: en sill och en storm.

Utreder kausalitet.

DAGMAR

2011-12-22T17:07:00.036+02:00

Två, nej, tre saker har nu förhöjt julstämningen radikalt i detta vattkoppiga hushåll!

Ett. Att nu fem bast går och längtar så innerligt efter julgranen. Inte klapparna, utan granen.
Snart tre bast går för sin del omkring och sprider julstämning genom att benämna allt med prefixet jul-. Julkoja, julstol, julgurka. Gillar barnens infallsvinkel skarpt.

Två. Dagmar är satt på burk! Sillen Dagmar, en traditionsrätt i den adliga familjen af Friman, är ett måste på julbordet. Har lärt mig laga den, lagade den idag, den var så snygg i sin Freshonaglasburk att jag umgicks med tanken på att fota den och lägga upp den på Facebook. Två bra saker med sillen Dagmar: smaken och namnet. DAGMAR. Kan det bli snyggare?

Tre. Det skira vita snötäcket. Ursäkta klyschan, men så är det.

Far dräper familj

2011-12-21T23:56:00.003+02:00

Så slår man på radion och mamma med barn, 5 och 8 år, har knivhuggits till döds i Vanda av barnens far. Mamman och barnen hade uppsökt skyddshem i september. Nu var det nån träff som sociala myndigheterna hade uppsyn över och den hade, enligt radion, "urartat".

Tänker också på nyheten om att Finland leder den dystra statistiken över mord på barn (minns inte var, i Europa?) och att det då ofta är mammor med mentala problem som tar livet av sina bebisar. Associerar till den enorma ryggsäck med skit som de här kvinnorna måste gå och bära på; tänker på deras omständigheter, deras trötthet, deras desperation; vägrar gå med på fördomar om den onda modern.

När jag hör om Vandadråpen har jag svårare att tänka generöst men gör här ett försök, det kan gå:
Å den finske mannen, å. han borde bli räddad snabbt.
Med politik helst.

21.12: Födelsedag för särskilda damer

2011-12-21T00:18:00.002+02:00

Kan vittna om att det är helt olika nivå på barnens och min förtjusning varje morgon när adventskalenderns lucka blir öppnad och det utropas hur många dagar det är kvar till julafton.

Här i salongen utlyses således julamnesti. Folk som är här är födda i december och är trötta på den air av x-mas denna helt verkliga arbets- och födelsemånad plågas av.

Som av en händelse satte jag mig nu före (efter) läggdags och googlade Jane Fonda, som jag i helgen såg i filmen The Chase. Såg i själva verket hela filmen utan att fatta att det var just Fondas utsökta snygghet jag beundrade - är ju för all del fördärvad av åttitalet och ett synminne av glanstrikåer och benvärmare.
I googlandet kröp det fram att den 21:a dennes - alltså just den här dagen som börjar nu! - är Jane Fondas födelsedag! Fakta som uppskattas. Dag som firas från minut ett.

Den här dagen var också min i våras avlidna mormors födelsedag. Jag sitter här i hennes gamla nattlinne och lägger upp en bild på Jane Fonda. Om jag hade förklarat alla kulturella referenser och personliga associationer riktigt noga tror jag nog hon hade uppskattat det.

Stjäl iaf två diktatorer

2011-12-20T17:19:00.002+02:00

När hjärnans vighet är begränsad kan man alltid ta andras fynd.

Part: Javén, vars stöldgods i enl. med domstolsbeslut övergår i hennes ägo pga konstnärskap.

Part: Lindman, vidare part: bloggen kim jong-il looking at things.

Inte en enda gubbe är kvinna

2011-12-18T14:04:00.003+02:00

Efter att en stund ha varit ute i något som påminner om ickemörker har jag fått såpass mycket energi att jag orkar skriva ett inlägg här. Skulle nämligen skriva om Lego. Lego, som är en bra sak i denna familjs festivaltid. I den här familjen finns två små pojkar och jag har upptäckt att Lego produktutvecklat helt snyggt; det är roliga och fantasieggande (fast lite onödigt krigiska) världar som dessutom kan kombineras oändligt.
Men inte en enda gubbe är kvinna! Lego har lyckats få in några olika hudfärger men någon kvinna/flicka/liknande har de kvoterat in. Googlade lite och förstod att lego för flickor t ex ska vara rosa. Zzzz.

Hittade bland annat en bikiniflicka (såklart) men också den här legotösen som jag tycker är ganska stilig med tatueringar och allt:

Trots att hon saknar byxor, då.

Smärta & välbehag

2011-12-15T14:23:00.000+02:00

Denna kropp och hjärna är upptagen av irl-världen just nu, men en liten del av själen sväfvar i luftig salong av sammet och porslin. Den säger två saker (nedan).

Önskar mig:
smaker som inte med bästa vilja kan beskrivas som "okristna"
många timmar ljus och vila
fuktig luft, dock ej regn
fred på jorden och i rymden

Noterat:
Fin sökning som lett till denna vrå på internet - "salong pleasure & pain".

Lenareglerna

2011-12-14T00:07:00.003+02:00

Med det förra i gott minne vill jag denna lucianska natt passa på att tipsa om Lena Malms kolumn på temat "hyfs & pli" i Ny Tid.
Här en teaser för den som inte orkar/hinner/vill/ids/kan klicka:

I kiosken

Om nån säger tack ska man svara var så god. Underligt många tror att det rätta svaret är tack, i alla fall på finska. Min kompis kompis barn blev instruerad att svara just så när han fick jobb i en kiosk. Och jag undrar vad som ligger bakom? Om man säger var så god, så är det ju ett erkännande att vad man gjorde är värt ett tack. Säger man tack så tackar man liksom för tacket, som om det inte var befogat.

Ribbing hjälp

2011-12-12T23:44:00.007+02:00

Vad säger etiketten om de där stavarna i mataffärn som man kan använda till att skilja på egna och andras inköp med?
Det vet jag int. Upplys mig gärna. Jag trodde att man tar en sån där pinne och lägger den på bandet om det behövs, men börjar nu fatta att det finns ett eget regelverk också för detta. Har på känn att regeln lyder: Lägg pinnen efter dina uppköp så den som kommer efter dig kan börja rada upp sina HK Bleu asap.

Senast idag fick jag svets för att vara okunnig i regelverket. Besökte närköpet tillsammans med två ganska oregerliga barn som dessutom hade pantat flaskor och hade varsitt kvitto att överräcka i rätt stund. Då kom en tant och körde på mig med sin kundvagn där jag stod och skulle betala samt övervaka kvittoöverlämning (stod väl snäppet för långt till höger eller pratade kanske nån svenska). Sen hade jag ju glömt lägga den där pinnen på bandet så kassan visste inte var gränsen mellan våra inköp gick och då tog det eld i tanten med kundvagnen som alltså meddelade på sitt charmigt spontana sätt att "MAN KUNDE JU FÖRSTÅS LÄGGA PINNEN EFTER SINA UPPKÖP. DET KUNDE VARA HELT JÄRKEVÄÄ" [förnuftigt, vettigt, men vill skriva det finska ordet här eftersom det rätt använt låter ganska aggressivt].

Här skulle det ha varit plats för genmäle, men eftersom jag inte känner till etiketten kunde jag ju inte säga något, bara fejda fåraktigt.

Så - är det så att en god medborgare alltid lägger upp pinnen på bandet efter sig och att man aldrig ska behöva lägga pinnen framför sig? Och är det här något alla människor utom jag känner till?

Retorikdetektiv'n på Fb

2011-12-09T09:35:00.002+02:00

Men vad! Apropå den här iakttagelsen, som jag nedtecknade i förrgår:

Skulle just till att skriva någt hätskt om att Facebook nuförtiden meddelar om "[antal] nya berättelser" men såg sedan att de just nu verkar ha ändrat sig för det står "[antal] nya händelser", vilket väl får anses vara snäppet bättre.

Då satt jag vid en PC, nu vid en Mac. Då meddelade Fb om "händelser", nu snackar den åter om "berättelser". Det här tycker jag är av vikt!
Gör Facebook skillnad på Mac- och PC-användare? Eller är det webbläsaren som avgör vilken retorik som används? Och hur tänkte Zuckerbergs svenska kompisar då? Att folk med Mac är lite sådär kulturhippies som gillar ord som "berättelse", medan PC-tavisar föredrar att det helt enkelt "händer" saker?

Känner mig just nu som en (sekelskiftesblek och lungsiktig) retorikdetektiv med sikte på manipulation, nån kanske kan förklara det här för mig så detektivkänslan försvinner?

Starka kvinnor hos Lindman

2011-12-08T23:14:00.001+02:00

Hälsan tiger still i vrån, sjukan skräller i lungan.
Men Lindman i New York piggar upp när hon skriver om "starka kvinnor", stick dit vetja.

Det stumma språket

2011-12-07T12:24:00.004+02:00

Skulle just till att skriva någt hätskt om att Facebook nuförtiden meddelar om "[antal] nya berättelser" men såg sedan att de just nu verkar ha ändrat sig för det står "[antal] nya händelser", vilket väl får anses vara snäppet bättre.

Nu skriver jag istället ner den anmärkningsvärda iakttagelse jag gjort visavi mitt språk som stum. (Har alltså tappat rösten, eller kanske har någon liten fransig bit kvar men har talförbud och sjukskrivning, antibiotika och stark värkmedicin, struphuvudet lyser rött adventstiden till ära.)
Mitt språk som stum är nämligen ett annat än mitt språk som talande. Jag har tidigare hyllat babblandet som ett sätt att nå fram till något viktigt, och det tror jag ännu mera på nu. Det finns säkert de som kan kontemplera tyst inuti hjärnan och sedan leverera en klar och intelligent tanke. För mig är babblandet nödvändigt, "det ständiga skrivandet". Man kunde då tro att det här kan ske i tystnad, och det gör det väl delvis också, men det förutsätter helt tydligt någon form av oral verksamhet. Det som händer nu, i mejl och meddelanden, är en staccatofiering och en utarmning. Mycket märkligt och ganska intressant. Indikerar en fin och skör balans mellan språk, audiologi, fysionomi.

Medborgare utan röst

2011-12-05T23:31:00.002+02:00

Har tappat rösten. Är alltså stum. Känns till och med halvförbjudet att skriva. Jag är ju: en stum, en som inget säger.
Konstaterade att det var då en tyst och skön kväll med mina små pojkar - nu vet vi alltså vem det är som hetsar upp stämningen här i hemmet.

Fick en teckning som föreställer mig. Den är inte ritad av mina barn och den skildrar mig som jag såg ut under en incident på åttitalet. Fru Collins är nog den enda här i saloonen som kan gissa vad det var för en incident.

Lägger upp bilden här, tycker den är fin.

Skursalongen

2011-12-03T16:24:00.001+02:00

Govänner. Har int tid att vara fin i kanten idag, är upptagen med att skura golv och toaletter.

Måste ändå kungöra att någon hittat hit till salongen genom att söka på "riktiga nakna chejer" och då kan man ju konstatera att den personen hittat precis rätt! Här vimlar det ju av just chejer som näckar och sprutar bröstmjölk och sånt.

Billiga nöjen är bäst. Hej.

Vägrar släppa ämnet

2011-12-02T16:31:00.001+02:00

På tal om munken Bernhard och bröstmjölken i förra inlägget tipsade Helen om sin favorit i genren:

"Det här är min favorit i serien "helt normala bilder av munk som blir strilad i ögat av jungfrulikt bröst", skriver Helen. "Han är bara så blasé!"

Och när man tittar in på sajten med amningskonst förstår man att det här är en helt egen tradition som åtminstone inte jag haft koll på. Klar bildningslucka. Nu vill jag veta allt om munken Bernhard och hans story!

Stilla bildningsundran

2011-12-01T13:58:00.000+02:00

Fru Collins informerade mig om denna målnings existens:

Alonso Cano: The Vision of St Bernhard. Ca 1650. Museo del Prado, Madrid.

Undrar nu. Vilken akademisk disciplin ska man fördjupa sig i för att förstå den?

Självsuggestion i det lilla (typ ett mail)

2011-11-30T23:56:00.002+02:00

Förr i tiden däckade jag i helvetesförkylningar redan i september men nu är jag så impregnerad och fin att jag klarat mig ända tills - idag. Vaknade under isen med grus i lungan och sten i huvudet, var dämpad och sur.

Dämpad och sur var jag sen hela dagen men framåt eftermiddan kom jag ihåg att det finns något som heter självsuggestion. Jag testade genom att underteckna ett mail med "Iloisin terveisin, Anna" (Glada hälsningar,) och se, det fungerade faktiskt i flera minuter, och jag fick ett svar som avslutades med "Lämpöisin terveisin," (Varma hälsningar,)! Vidunderligt. Tips.

För övrigt läste jag i senaste Språktidningen att ju högre status en mailskrivare har, desto färre "jag" bjussar hon på i sina brev. Detta resultat klassades som "överraskande" och troddes bero på "en omedveten vilja att markera distans." Oh.

Ceci n'est pas une fritsou

2011-11-29T14:40:00.000+02:00

"... Och gud, Friman har ett sugmärke på halsen!" stönade en kollega som var rätt nervsliten på grund av något helt annat.
Jag vill passa på att genast, både retro- och proaktivt, dementera denna synvilla. Märket jag har på halsen idag är ditskrapat av ett barns vassa nagel, av misstag och i kärlek.
Har aldrig haft ett sugmärke, hörde helt enkelt inte till dem som stolt spatserade fram till grytorna i högstadiematsalen med sina blåsugna halsar på display.
Och på allvar - hur kommer sugmärken ens till? Sådär naturligt? (Ingen behöver svara. Frågan är retorisk.)

Törnekrona som relax

2011-11-28T22:53:00.003+02:00

Här ligger man på spikmattan och får igång blodcirkulationen i korsryggen. Läste i tidningen Birka om en nyhet i taggrelaxbranschen, nämligen ett band med spikar som man ska fästa runt sitt trötta huvud. Redaktören som hade testat bandet hade först haft det felvänt så att taggarna stack in i pannan, det blev fula märken tyckte hon. Tanken är att taggarna ska gnaga in sig i skallen just där den övergår i nacke.
Törnekrona som avslappningsmetod! Vilken fin idé. Oemotståndlig, rentav.

Och när vi nu är inne på wellness, i Ny Tid skriver jag om badkarsbad.

Nybergs analys

2011-11-27T13:48:00.003+02:00

Nyberg har efter viss påtryckning lagt upp sin briljanta serie om den finlandssvenska utvecklingen i sin saloon. Rekommenderar grovt en titt!

Övrigt: chockad över den trista ton dagen uppvisar. Till och med skogen ser hemsk ut. Vi gick och kollade. Mossan är svart som trädens grenar. Någon har smulat sönder styrox [frigolit] över ett stort område. Grått, vitt, svart. Man har lust att dra ljusslingor över hela Skvallerbacken, raka sitt hår i mohikanfrisyr och färga det gult.

Nästan dö av fröjd och humor (vara 12)

2011-11-26T22:33:00.007+02:00

Frantz skriver om sin favoritförfattare Merri Vik, hon som skrev Lottaböckerna, och undrar om det finns andra Lottafans. Det är jag säker på att det finns och läste nog också Lotta men minns att det var främst mina kära kusiner tvillingarna, även till mitt förtret kallade "små flickorna" (för vad gjorde det mig till - en stor pojke?), som gillade dem. Det tyckte jag var ganska intellektuellt av dem, själv var jag av slattrigare sort.
Jag höll nämligen Jolly högst. Chockerande nog har jag i flera år gått omkring och haft denna förnämliga litterära karaktär i alltför passivt minne. Tack vare Frantzkans inlägg minns jag nu hur jag skrattade, nej, "garvade" mig genom böckerna, de var helt enkelt höjden av komik. Ingrid Bredberg hade skrivit böckerna. Det ser jag också först nu, som vuxen. Då spelade det förstås ingen roll.

Och nu minns jag också hur jag skrattade. Minns dessutom att min mor en gång sa att när hon hör mig skratta minns hon hur det var att skratta sådär; så man nästan dog av fröjd och humor. Då tyckte jag det lät så sorgligt. Vadå, att inte skratta sig fördärvad nästan varje dag på grund av vän, vits, Jollybok eller annat? Vad var det för liv?
Men det är ju sant. Man skrattar inte så när man är vuxen. Man skrattar så när man är tolv år och på höjden av sin intelligens men ännu ett barn. Då har man förmågan att nästan dö av skratt. Och möter man då Jolly och det är åttiotal, då är ens lycka gjord.

Metrosällskapet: Moran

2011-11-25T15:43:00.003+02:00

Den brittiska skribenten Caitlin Moran är sannerligen underhållande som sällskap på morgonmetron. I morse förklarade hon, med hög röst:

[The] injunction for all women to have children isn´t in any way logical. If you take a moment to consider the state of the world, the thing you notice is that there are plenty of babies being born; the planet really doesn´t need all of us to produce more babies.

Particularly First World babies, with their ferocious consumption of oil and forest and water, an endless burping-out of carbon emissions and landfill. First World babies are eating this planet like termites. If we had any real perspective on fertile, Western women, we´d be jumping on them in the streets screaming, "JESUS! CORK UP YOUR NETHERS! IMMUNISE YOURSELF AGAINST SPERM!"

If we could remember this for more than ten seconds at a time, women would never be needled with "So - when are you going to pop one out?" again.

(ur How To Be a Woman)

Obs! Caitlin Moran pratar alltså här om det yttre kravet på kvinnor att föda fram barn, inte om kvinnans/människors subjektiva längtan efter det.

För övrigt gläder det mig att också Anna-Lena Laurén bloggar om sina metroupplevelser. I dag, t ex, den här scenen/synen.

Rabiata svekomanhäcksan skaffar kalender

2011-11-24T23:37:00.002+02:00

Två saker är viktiga när jag ska välja fickkalender för året: att den vet när det är helgdag och flaggdag i Finland samt att det står i den när folk har namnsdag på finska och svenska. Därför kan jag aldrig ha någon fin sak av svenskt ordningsmärke eller Chatwins och Hemingways favoritkronometer i svart skinnimitation.
Jag måste ha en finländsk, saklig sak.

Men vad upptäcker man där man står svettig och påbyltad bland de finländska 2012-kalendrarna? Jo, att endast en kalendertillverkare har bemödat sig om att peta in de finlandssvenska namnsdagarna (som ej är de samma som de Sverigesvenska). Denna tillverkare heter: AJASTO. Köpte alltså en produkt ur deras sortiment, den heter Futura Time och är liten och svart, en hyfsad häckskalender med andra ord. Men dyr, tycker man.
Har hört att det finns en liten bloggläsande fe som knackar på hos bloggare ibland och ger dem saker. Nu vill jag meddela denna söta lilla fe att det här i Divaland finns en häcksa som har två veckor på sig att returnera den för pängar inhandlade kalendern, så hit med en bara!

I väntan på påringning -
Ödmjukast,
Der Feinsaloon

Att lite trösta sig med: Werning

2011-11-24T00:44:00.003+02:00

[Spoilervarning: läs ej detta om du har spelat in sista avsnittet av Bron och ska se det till fredagsmyset.]

Såg sista avsnittet av en tv-serie som tagit inalles 10 timmar - ganska mycket alltså - av mitt liv, nämligen Bron. Ligger nu här i ett lite förbittrat tillstånd på grund av upplösningen. Gillar ej:
a) att infernaliska dåd i fiktion förklaras med "galenskap", dessutom inklusive byte av anlete medelst kirurgi.
b) att allt skildras som hopplöst och att nån dör som lika gärna kunde ha räddats utan att storyn lidit.

Tröstar mig med fotokonst av en fotograf som heter Irina Werning och hennes projekt Back to the Future.

Lea B 1980 & 2011 Paris

Werning gör något som inger förtröstan, int så dåligt. Inte heller helt vanligt. Kolla & upplev, rekommenderas särskilt för den som liksom jag är småtraumatiserad av sista Bron, men också särskilt för alla andra som tycker att det behövs lite bra saker ibland. (Var god bortse gärna från det trista genusmeddelande som nu uppstår i och med mitt val av bilder. Werning verkar inte alls genus-styv, tvärtom.)

Johannes 1994 & 2011 Hamburg

Vad Hagar idag ville ha sagt

2011-11-22T16:43:00.000+02:00

Hej vän. Har ej lämnat puderdoften i finsalongen för skogshuggarmanér i obygden, så du vet. Har dock besökt en ranch, sett en ros, skrivit mitt namn.

Tidigare i det mörkaste mörkrets månad nämnde jag att de gamla böckerna på redaktionen talar sitt märkliga språk. De fortsätter tala. Hagar Olsson ville idag säga det här:

Ex. på plats med oavsiktlig vibb

2011-11-19T14:59:00.005+02:00

Sjundeå bad, nuförtin tydligen kallat "Siuntion Hyvinvointikeskus". Det stulna fotot är nog taget i en tid som påminner om sommar, nu är det död november så man kan med fördel tänka sig den snärtiga betongkolossen i ett kraftlöst landskap bestående av kala grenar med svarta fåglar på.

Hade mer än gärna stannat i byggnaden minst ett dygn istället för bara en dag. Hade särskilt velat uppleva natten på Sjundeå bad, när alla goda föresatser om ett hälsosamt leverne ger vika för dekadens i spritbaren som är förföriskt placerad framför råkostbordet.

Fick mycket starka deckarfantasier på Sjundeå bad, överfölls därtill av rysliga The Shining-chänslor. Tänker mig ändå att syftet med badet är lite ett annat. Sådana fasettvibbade platser är rariteter som bör avnjutas precis som goda ostar och viner. Rekommenderas!

Varnas för dålig nattkänsla

2011-11-17T23:34:00.001+02:00

Vet inte vad det var för program som kom på tv igår kväll men det handlade om Pakistan och om hur talibanrörelsen sprider sig där. Jag satt och skrev ett brev men uppfattade ändå att utbildningssystemet i landet kollapsat och att 1,5 miljoner pakistanska barn går i koranskola istället för i någon sorts allmänbildande skola.

En mycket skum, skum snubbe som lär upp barnsoldater intervjuades, han förklarade utan omsvep att deras pojkar är 5-7 år gamla. Hur värvar man då pojkarna? "De blir intresserade av våra vapen."
[Snabb flashback till de söta lågstadieboys som leker med leksaksautomatvapen bland höstlöven på gården här i Divaland.]
Snubben fortsatte: "Men de får inte använda vapnen i början. De börjar med att bära dem, de är vapenbärare."

Inte många saker gör mig sömnlös nuförtin, men upplysningar som de ovan har potential. (Och ja, jag har nog vetat om barnsoldater och extremism, men påminnelserna aktiverar en hel del Weltschmerz sprungen t ex ur tv-rutan, t ex ett program om gatubarn i S:t Petersburg och de lim- och bensinsystem barnen använder för att domna.)

Där man sitter med internet i famnen får man lov att lugna sig med denna bild på Friman i Florida:

Skoja ba. Bilden är åter stulen från Helen Korpaks elitfotoblogg och på bilden ses, enligt säker källa, "Malin in the late evening sun, Punkaharju".

Fin Salong Looks: Sagans kvinnz

2011-11-16T15:03:00.004+02:00

De här två kvinnorna i morgonmetron går till Fin Salong Looks:

Person 1.
Från den elakare delen av sagoskalan, askblond kvinna i trettioårsåldern vars hår låg i en märklig lös fläta kring huvudet och skimrande rann ner över en svart A-formad kappa. Svarta strumpbyxor, svarta kängor av den typ man kan se i Mumindalen, främst på Lilla My. Svarta läderhandskar. En stor svart handväska som muminmammans.
Det här låter kanske gulligt pga referenser till nämnda dal?
Det var det inte. Det var infernaliskt, snyggt, slående. I ansiktet, hör här: ett par svarta exakt runda plastbågar och bakom dem en arg eller ledsen blick. Inget smink. Om smink fanns så var det av typen nude. Inga röda läppar eller annat trams (rosenkinder).
Hennes ögon: en vattenfärg, rörlig.

Person 2.
Från den snällare delen av sagoskalan: Snövit-/Rödluvanperson. En kvinna i tjugoårsåldern, kastanjebrunt friskt hår delvis dolt av stor beige huva, grå mufflig halsduk, liknande kängor som person 1 hade, nätt samt saklig kjol. Omsorgsfull och sparsam sminkning, snäll titt. Rosenkind. Lyster, eyeliner.
MEN HANDEN: över den snälla vita handen ett långt operationsärr i rött. Handen delvis missformad? Vill inte förhärliga skador på människokroppar, men detta ärr förpassade person 2 direkt från morgonmetron till sagogalleriet.

Tre olika bra

2011-11-15T23:34:00.000+02:00

En bild av Helen Korpak som jag tycker mycket om men absolut inte kan uttrycka mig kring i skrift.

Leif GW Persson på tv. När han säger att någon "får krypa in" [i fängelse].

Att det i ett mail står: "att leka med språket (fy vilket äckligt uttryck, ska hitta ett bättre nästa gång)".

Plats med vibb

2011-11-15T00:39:00.000+02:00

Har besökt en viss del av Divaland idag, vet inte ens om den hör till Divaland men den är en del av vår hood och jag fick vibben där. Vibben: Att platsen är något speciellt, den kommunicerar med mitt förflutna, min fantasivärld och intressesfär och mitt huvud; dess natur och arkitektur betyder något.
Har nån annan såna platser? Känner nån annan igen en sådan vibrerande plats när den ser den? Det är jag säker på, också nyfiken på.

Men denna vaga rapport avslutar jag dagen, låter den bli den natt den är.

Fjällräven och festen, törsten

2011-11-13T22:43:00.003+02:00

Man borde säkert klara av att vårda sitt internet vad som än händer men jag bloggar tyvärr minst när det händer mest. Det är ett tecken på att jag är född år 1919, saknar smartfån och tycker om att sitta och glo.
Särskilt mycket tycker jag om att sitta och glo på program av den typen som Vasa littfest under ledning av Monika Fagerholm bjöd i helgen. Såna skapliga kix!

Programmet fokuserade på själva saken; texterna, skrivandet, olika synvinklar på det, olika inställningar; temat var JAG. Det var späckat med litterära stjärnor, karisma, iq, kvickness.

Efter en av programpunkterna kom en man ur publiken mystiskt nog fram till mig - som också suttit i publiken - och frågade vem jag var, att han tyckte vi kanske kände varandra, han konstaterade att jag antecknat mycket och undrade lite över det. Han hade ögon som en fjällräv. Jag menar att de var extremt ljusblå, jag vet inte om fjällräven har blå ögon, den kanske har bruna? Men om den har blå ögon har den samma färg som den här mannens ögon alltså. Och han sa så här, att han hade tänkt när han kom för att se programmet att det skulle vara högtravande och obegripligt, "men de talade ju om riktiga saker, man förstod vad de sa och de pratade bra om vad de håller på med".

Poängen här är att både han, som varit lite motsträvig och kanske inte så specialintresserad och jag, som är snuskigt specialintresserad och synnerligen mottaglig i litterära sammanhang, tyckte att det var ett program just för oss.

Sensmoral söndag kväll: image is nothing, thirst is everything.

Sedan visade mannen mig en akvarell som föreställde en dröm han haft. Den var målad med kaffe och tydligen är det inte så konstigt som det låter, tydligen är det så att man ibland målar på trä med kaffe?

Objektifierar fritt

2011-11-12T01:46:00.004+02:00

Se den här bilden och svär över att ni inte var där (de som inte var där):
En scen i en svart sal.
På scenen, på en stol:
Märta Tikkanen i syrenlila tröja.
Uppflugen på scenkanten: Monika Fagerholm i magnifik klänning.
Över Fagerholms axel ser man: Pia Ingström i fåtölj.
Alla tittar de på en person i publiken som ställer en fråga till Tikkanen. Perfekt komposition, hyfsat ljus.
För mig var detta en ytterst estetisk upplevelse, även intellekthygienisk, och därtill: historisk. Ja, faktiskt. Det samtalet och det gänget; helt great.

Fin Salong Looks

2011-11-10T17:32:00.003+02:00

Vet aldrig vad jag ska tycka om Hel Looks, men man kanske inte behöver tycka något?

Istället låter jag mig inspireras till Fin Salong Looks. Här är dagens:

Look 1. Ung man med rofyllda drag, på metron i morse såklart. Han hade likadan frisyr som mannen i mitten på det här gotfotografiet, fast håret var modärnt snaggat på sidorna. Det låter inte så snyggt, men det var det i sanning. Uppmanar alla män med hår att vårda sin kamning. (Det kan också vara fint att vara utan hår.)

Look 2. Skön japanska i fullständig förvirring och randig halsduk på Stora Robertsgatan. Rar novembersol slog i hennes hår och i mig uppstod en fråga: Hur kommer det sig att alla japaner man ser har, inte svart, utan rödaktigt hår? Mörkt brunt med rött skimmer, mahogny? Är det någon sköljning eller? Enligt gammal god karikatyrfördom har ju japaner GUL hy och SVART hår, men det verkar vara så att de egentligen borde ha VIT hy och MAHOGNYHÅR. Och mörka brunnar till ögon istället för trista streck.

Slut på dagens Fin Salong Looks. Peace out.

Förbjudna gåvor

2011-11-08T12:09:00.005+02:00

Inför den såkallade presentsäsongen vill jag passa på att å det strängaste varna för två gåvor:

1. Det uppenbart vidriga spelet Isäntä vs. Emäntä. For our Swedish readers: Husfar vs. husmor. Ur tillverkarens beskrivning: "Äntligen ett spel som gör klart vilket kön som är bäst! Mätningen sker bl a genom att granska hur en slagborr sitter i en kvinnas hand och hur väl mannen känner till märken och modeller på sanitetsbindor. Herr- och damlagen tar sig fram på spelbrädet genom att svara rätt på frågor om det motsatta könets värld."

2. Boken The Lost Art of Walking av Geoff Nicholson. Titeln är bedräglig i kraft av sin härlighet, alltså, att vandra är ju kanske det bästa som finns. Men låt er alltså inte förledas. Läs istället - med fördel och helt gratis - den uppiggande raptus boken framkallade hos Lindman. Hon skriver:

Nicholson vill framstå som en smart, beläst (betoning på beläst) kulturkille som månar om att inte vara alltför tyngd av livets allvar. I boken kopplar han några lustiga personliga anekdoter till de stora Författarnas Strövtåg. De Stora Författarna är alla (hittills) män. (Nicholson definierar det manliga gåendet som att glutta på kvinnor.) Det är något med den här boken som gör mig förbannad. Det är så klart dels en sexistisk ton som går igen. Men det är kanske framför allt en viss typ av hållning till Bildning, en inställning till vad det betyder att skriva en lättsam Bildad bok riktad till Vanliga Joe. Genom att nämna en massa författare och deras drulliga gåendestories skapar Nicholson ett allmänt gemytligt samförstånd i boken. Kulturgubbarna och killarna spankulerar tillsammans liksom i en ledigt charmerande rytm. Visst är livet lite tokigt, grabbar?! Och här går man! LOL! Låt mig citera Byron...

Således: Istället för prilligt krafs av typen ovan kan man ju ge en gåva via till exempel Rädda barnen.

Utopisk idé med illustration i surround sound

2011-11-07T11:59:00.002+02:00

I allsköns ro på metron i morse, näsan stadigt i Edith Södergrans brev med kommentar av Hagar Olsson.
Känner av att tre ganska unga, rätt bröliga män i märkeskläder sätter sig i stadig formation runt min varelse, de läser alla Metro.

Jag läser Hagars kommentar:

Edith frågar om jag "arbetar för saken i allmänhet". Det var just vad jag gjorde, och jag blev ofta förvirrad av att hon avfordrade mig exakta uppgifter som om det var fråga om en planmässigt organiserad verksamhet. Edith var alltid konkret, hon älskade det direkta greppet. Jag hade i mina artiklar under höstens lopp - det är nog från dem hon har ordet - talat mycket om "saken" och att leva "för sakens skull". Det innebar ett avståndstagande från egocentricitet och l'art pour l'art och betydde helt enkelt att man i sin verksamhet skulle ta sikte på en högre mänsklighet. Att leva för "saken" var att kämpa för en högre medvetenhet, att i alla väder vädja till den fria skapande anden som bor i människan och som ensam förmår höja henne till det plan där gemenskapen kan förverkligas. I den andan citerade jag också i en av mina första artiklar Nietzsches ord: "Människan är något som måste övervinnas."

Samtidigt, eller omlott med stycket ovan, mullrar en av killarna:"Öh! Här står att världens största glädjehus [ilotalo] har öppnat i Nevada!" Så hopas typerna över artikeln, fast det går inte att höra vad de säger. Bara ett oartikulerat mummel i något slags dur.

Skärper sinnets stål!

2011-11-06T10:04:00.003+02:00

Denna helg verkar vara de särskilt laddade högtidernas. Hädangånget folk och finlandssvenskan!
Svenska dagen firas idag alltså. Här hissas flaggan med glädje. Det gotiga från igår är blott ett minne, nu är man rosig och rufsig i gråvädret.

Ska småningom träda tillbaka i nuförtin men först vill jag prata lite snabbt kring hur fin jag finner Modersmålets sång som Johan Fridolf Hagfors skrev 1898: Den äger viss mäktighet och balanserar precis på gränsen mellan lite för mycket patos och på riktigt, kraftigt bra. Vi brukar ha den som snapsvisa, och då ska ni veta att vid vårt bord är snapsen inget att skämta med. Brödet, snapsen, fisken.

För den som inte kan sången utantill/ aldrig hört om den/ annars bara vill njuta -
Modersmålets sång:

1.
Hur härligt sången klingar
På älskat modersmål!
Han tröst i sorgen bringar,
Han skärper sinnets stål.
Vi hört den sången ljuda
I ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda
Åt oss i graven frid!

Du sköna sång, vårt bästa arv
Från tidevarv till tidevarv,
Ljud högt, ljud fritt från strand till strand
I tusen sjöars land!

2.
Vad ädelt fädren tänkte,
Vad skönt de drömt en gång,
Det allt de åt oss skänkte
I modersmålets sång.
Hur våra öden randas,
Den sången är oss kär.
Vår själ i honom andas,
Vår rikedom han är!

Du sköna sång, vårt bästa arv
Från tidevarv till tidevarv,
Ljud högt, ljud fritt från strand till strand
I tusen sjöars land!

Gotig högtid

2011-11-05T13:48:00.006+02:00

Humöret är gotigt; allhelgonastämning. Nakna träd med svarta grenar, kajorna i sjuka björken tiger, luften stilla, havet grått som askan, strömmingarna döda och glänsande i vita lådor. Vi rensar med mjuka fingrar.
Har besökt gravgården (den oriktiga finlandismen). Tänt ljus där. Kommer säckmörkret. Det lägger sig över huset där vi sitter med våra kristallglas. Vi höjer glasen, de gnistrar mot ljuskronan. Vinet är förstås som själva blodet, varmt och mättat.

Gamla böcker har också tungor

2011-11-04T10:04:00.003+02:00

Här på redaktionen bor ett antal gamla böcker utgivna på Holger Schildts förlag, de talar till oss som arbetar här genom att visa upp sig i övervägd ordning och ha ärenden som ibland är svåra att tyda. Eftersom magiskt tänkande ger "mervärde" (för att nu tala som en marknadskraft, fast å andra sidan är "mervärde" säkert en term från 70-talet) väljer jag helt fördomsfritt att lyssna till dessa volymer.
Dagens repliker från litteraturspöket:

"Hagar Olsson: Lars Thorman och döden" (debut, tryckt 1916 hos Simelii arvingars boktryckeri)
"Hagar Olsson: Träsnidaren och döden" (original 1940, nyutgåvan tryckt 1991 hos Östra Nylands tryckeri i Lovisa men jag lägger in en bild på originalet nedan för det är tjusigare)

Eftersom jag tyvärr inte är expert på Hagar Olsson (men kanske borde bli det) kunde jag inte genast begripa hur dessa två titlar hänger ihop. Var det exempelvis så, att träsnidaren hette Thorman och att Olsson själv i ett senare skede skrev om sin bok och justerade namnet lite?
En god stund funderade jag på detta, tills jag i ett anfall av uppfinningsrikedom kom på att man ju kan öppna boken och läsa början, då torde man ju kunna lista ut om det är samma bok eller ej. (Detta apropå vad internet gör med hjärnan, en effekt är tydligen bristande förmåga att snabbt fatta vad som är virtuellt och och vad som är fysiskt.)

Resultatet:

Lars Thorman: "Sakta öppnade Lars den dörr, han så många gånger slagit hårt igen efter sig."

Träsnidaren: "Denna morgon var inte som andra morgnar i Abel Myyriäinens liv."

Bara namnet "Abel Myyriäinen"! Värt allt besvär.

Återstår att lista ut vad Hagar Olsson har för ärende. Kanske det bara är en hälsning inför alla helgons dag?

Lynchträdet

2011-11-03T11:10:00.002+02:00

Fotograf: Niclas Lerviks. Fotografiet stulet från Situationsdiktarens herrgård, brutalförstorat, inramat i fetguld, upphängt av flink dräng på finsalongens mest imponerande vägg (den mot söder, så att inget solljus ska sippra in och förstöra det dunkla tillstånd som i konstverket råder.)

Den förbjudna dagen, potatismåsen

2011-11-02T23:56:00.003+02:00

Precis allt jag denna dag företagit mig är tyvärr strängt hemligt och salongsförbjudet. Vad folk i metron gjort, vad jag råkat läsa plus gjort mig tankar om, vad tiggaren vid fotknölen utstrålat, vem som sagt/skrivit/messat/mejlat minnesvärda saker, vad barn av olika bast gjort/tyckt/sagt - allt är hemligt, allt salongsförbjudet.

Men här ändå en liten smula reflektion, eller man kanske kunde kalla det en fråga: Hittar du också ibland något litet inlägg att återsurfa till, något som av oförklarlig anledning gör dig glad?
De dagar jag råkar hitta ett sådant inlägg är dagen egentligen per definition delvis räddad. Idag, t ex, fann jag stort nöje hos Kvarterets tuffaste strykarkatt och den "potatismås i själv serving" som hon bjuder. Inlägget innehåller ungefär alla språkliga roligheter jag känner till. Blogginlägget är ett smycke. Une måsbijou.

Obs! Varning! Måsgrejen är endast för äckligt folk som finner humor i sär_skrivningar och språkliga lyten. Den som föredrar en smart filosofblogg i New York-miljö rekommenderas istället promenera till Thisemptyflow.

Reader´s Digest: Allför vanlig för att duga till djävul

2011-11-01T15:53:00.003+02:00

Nu behövs det säkert lite Ekman igen. Man behöver inte veta vem det är som talar eller vem "Barbro Andersson" är, man behöver bara läsa detta korta för det är bra:

Medan hon mäter upp kaffe i bryggaren beslutar hon att nu ska denna Barbro Andersson avdemoniseras. Hon är allför vanlig för att duga till djävul. Men genast faller det henne in hur banal ondskan alltid är. Dess lilla syster, moster och kusin är alltid elakheten. Frågan är om den inte också är dess mamma. Den lever sitt liv på varje skolgård och varje mingelparty. Den roar sig, den trivs.

Stycket avslutas med en mening som jag inte tycker gör helheten rättvisa, så jag utövar här självsvåldigt redaktörsvärv och lämnar bort den. Den som är nyfiken hänvisas till den utmärkta romanen Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen, s. 149 f.

Atlantis

2011-10-31T22:38:00.002+02:00

En vän med särskilt öga för Svenskfinlands undergång hade vänligheten att sända mig detta lilla skärmskjut:

Mammas bokmässa. Mamma med snopp.

2011-10-30T23:11:00.003+02:00

"Jag kommer aldrig att glömma den här dagen då jag nästan jobbade på Schildts", sa snart 5 bast efter sitt första bokmässebesök, som var idag.

Han och bror hans var också överens om att de hade besökt inget mindre än "mammas bokmässa". Jag tänker på den där teorin om att söner som hyser sund respekt för sin mor har goda chanser till goda äktenskap i framtiden, och att det ju då är en bra sak om de verkligen uppfattade att mässhallen stod under mitt befäl.

När jag kom hem pågick här en konstverkstad och jag fick gå på vernissage. Fick se tuschteckningar med följande titlar:

"En gurka som går"
"Mamma med snopp som solar sej"
"Moln, sol, mamma med snopp och vägen där hon går"

Fick sedan intressant information om tidigare reception. Det var ömma far som i sin okunnighet och plötsliga bildningsbrist hade påpekat att mamma nu väl ändå inte har nån snopp. "Det vet jag väl, men när man ritar får man göra vad man vill", hade pojken svarat, emedan han helt klart insett en av konstens grundläggande principer.
Man tackar för snoppen.

Anmälan

2011-10-29T01:34:00.005+03:00

Är annorstädes, närmare bestämt på bokmässan i Helsingfors.
Citerar Homecoming Queer, en av dagens mest uppiggande personer: it´s a mäss.

The Others (den chänslan)

2011-10-25T14:26:00.001+03:00

Känner mig idag som en kvarleva från ett annat århundrade. Går omkring här i tornet och predikar UTBILDNING, BILDNING, PUBLIC SERVICE. Däremellan muttrar jag, knappt hörbart: källkritik ... mediakritik ... och släcker belysningen för folk. Hissen kör jag upp, sen ner igen, sen upp. Ibland postar jag ett riktigt brev av papper och bläck.

Snart är mitt hår så långt att jag kan ha det i 1800-talsknut.
Lovar rapportera när jag upptäcker att jag kan gå genom väggar.

Dagens plus. Pia Ingström i Hbl:s bokbilaga Bokextra: "Kärleken är en bildningsgång, det tänker man för sällan på."
Dagens minus: Foto i husorganet och Metro på två chejer som kommit på den "nya" "idén" att man ju kan protestera mot pälsindustrin genom stå i bara trosorna vid Tre smeder. Att nån orkar fota. Att nån orkar publicera. Redan på 1800-talet var vi trötta på sånt.
(Alltså, för Moralistens eyes: Jag tycker också päls är dåligt men att koppla den ståndpunkten till nåns sorts playmate-giv är bara prilligt. Så menar jag.)

Ekman talar när Friman ligger i träda

2011-10-24T13:44:00.003+03:00

"En söt flicka lär sig driva upp sina upplevelser så att återgivandet blir hörvärt."

- ur Kerstin Ekman: Grand Final i skojarbranschen

Så gick det: vildvinslabyrinten

2011-10-23T23:19:00.001+03:00

"Kanske ni kan gå och titta på någon häst/kanin/fjäril/svan eller annat flickigt djur?" föreslog Ida-Lina på tal om dilemmat med ficklampspromenaden.
Det var ett utmärkt tips, men sen gick det så här:
Vi tog oss och ficklamporna till en labyrint som finns här i Divaland. Labyrinten är en enkel och genialisk konstruktion av staketmaterial överklättrat av vildvin.
Vi (läs: ej jag så mycket) sprang omkring där i labyrinten i beckmörkret och letade efter labyrintens kärna. Ömma mor stod och tittade på ljuspunkterna som rörde sig snabbt och oberäkneligt och associerade till både The Shining och någon gotisk saga, kanske samtliga sagor, med labyrintmotiv.

En labyrint, att springa i en sådan, det måste väl ändå ses som en extremt eggande men ändå totalt könsrollsbefriad lek?

Antecknar händelsen i röda boken under rubriken Allmän success.

Könsrollsfostran feat. prinsesshorrormytologin

2011-10-23T17:51:00.008+03:00

Tog mina små till [ex-pörrklubben] galleri Sinne i förmiddags, vi såg utställningen Att döda en koltrast av Emma Rönnholm och Saana Inari. Mycket förnämligt i sällskap av den mesmeriserande guldlocksfen Ida-Lina och hennes tatovering.

Ida-Lina hade efter pojkpåtryckning vänligheten att ge ungarna varsin penna, vilket skänkte henne epitetet "snällast i världen". Pennorna, en orange och en blå, används nu framgångsrikt som trollspön och den yngre bläcktatuerade sina ben medan han satt på pottan.

På hemvägen råkade vi möta ytterligare en bekant guldlockig fe, som just idag råkade ha som uppgift att dela ut "små dåliga leksaker" till barn. Pojkarna fick varsin av det slaget och blev ännu lyckligare. Leksakerna klassades efter viss analys som "flickleksaker", "men vi tycker ändå om dom".
Ömma mor är förtjust, dessa leksaker är verkligen mycket "flickiga" och vårdas nu ömt av gossar med trollspön och tatueringar.

För att riktigt kludda dit en stor fet plump över i:en i frasen "det finns inga pojk- och flicksaker" lockade jag de små prinsarna till mig efter dagsvilan, lade dem på varsin sida om mig och högläste två klassiska prinsesshorrorsagor: Snövit och Törnrosa. Fick njuta av ungarnas rysningar över den innerliga ondskan feat. mordplaner och klassisk kvinnlig avundsjuka pga skönhet. (Sen kommer ju prinsen och äktenskapet men hav överseende med heteronormativiteten, okej? En sak åt gången?)

Problemet är nu att jag lovat ta ungarna med ut på ficklampspromenad efter mörkrets inbrott. Hur ska jag lyckas klämma in god fe/ snäll blondin/ flicktoy/ prinsessmytologi?

Idag ska inget vara grabbigt. Eller: det flickiga ska vara grabbigt, det grabbiga flickigt; ambitiös söndag det här.

Lättsinnet

2011-10-22T23:36:00.001+03:00

Råkade dela bastu med en kvinna på kanske snart 80 bast. Hon klagade först på den i hennes tycke dåliga luften i bastun, "man blir så svag", och sen - sen - började hon kasta bad. Hennes teknik var effektiv, jag antar att den kunde kallas "den enda rätta" och den gick ut på att närmast oupphörligt kasta små mängder vatten på stenarna (istället för att kasta mycket på en gång och sen hålla lång paus). Bastun var till slut enormt het, jag började gissa att det hela var ett test. Av oss två var det jag som var klart rödast och svettigast, men jag vågade/ville inte ge upp och gå ut. (Har nämligen en machobild av mig själv som kommer sig av att jag är bättre på bastubad än samtliga mina väninnor. De kallar mig "termostaten" eftersom jag även tål kyla bra. Mycket stolt och mallig, trots det "okvinnliga" i att klara extrema temperaturer. Riktiga kvinnor fryser oftast, har ni märkt? Och de gillar ej att bli svettiga.)

Bastuupplevelsen var klart uppiggande. Sedan gick jag till lekparken med mina barn, träffade där en filosof och fick svara på följande fråga, ställd av snart fem bast som fått syn på den aprikosa kvällshimlen: "Vem skärar molnen sådär?"

Tungsinnet

2011-10-22T23:12:00.003+03:00

Ledsen, men efter övervägande har jag kommit fram till att jag måste störa ögon och världssamveten och trevliga veckoslut genom att upprepa den här notisen som fanns i dagens tidning, och som många visserligen säkert redan har läst:

Överkörd kinesisk flicka dog

KINA Arton förbipasserande struntade i en liten kinesisk flicka trots att hon körts över av två bilar och låg svårt skadad på gatan. Flickan har nu dött, meddelade sjukhuset i går.

En övervakningskamera har visat hur människor går förbi tvååriga Yue Yue när hon ligger blödande och medvetslös på gatan. Bilderna från staden Foshan har spridits på mikrobloggar och väckt stor ilska över omoralen i landet.

De båda bilarnas förare har gripits och kommer att ställas inför rätta, uppger polisen.TT-AFP-FNB

Har ju fattat att synen på vad ett människoliv är värt varierar lite beroende på var i världen man råkar vara. I Kina och Indien lär det t ex vara så att en människas värde allmänt anses vara lite mindre än på vissa andra ställen. Det är självklart ingen förmildrande omständighet, och jag anar mig till att vi nog inte är så långt från det där ickeseendet/brutalstruntandet här i landet heller.

Föreslår att vi inte låter nöja oss med att förfasas över må-de-ruttna-i-helvetet-idioterna som gick förbi flickan utan att hjälpa henne, utan själva koncentrerar oss på att bli bättre på att se och handla.
Avråder också från att leta fram fotot på den döende tvååringen trots att det lär finnas på www, att se sådana bilder gör ingenting bättre och ger ingen tvååring livet tillbaka.

Död pga intresse

2011-10-21T14:24:00.001+03:00

Skulle egentligen här i ord beskriva den fina fysiska-världen-salong jag hade äran att få besöka igår afton. Faktiskt blev det på en kväll tre salonger, det finns alltså stunder av salongsflyt, men mera om det vid ett senare tillfälle, är inte tillräknelig nog för beskriva sådana känsliga finaffärer just nu.

För skummade DN Kultur till makaronilådslunchen just, där ingick en recension av dame Kerstin Ekmans nya roman med den stronga titeln Grand final i skojarbranschen (årets bästa titel), jag läste den och drabbades av ett sådant akut intresse för boken i fråga att jag i mitt svaga tillstånd s.a.s. "smäller av".

Lista på orsaker till avsmällning (plock ur recensionerna i DN - som inte finns på www än - och SvD; redaktörens markeringar):

"Boken varvar [...] Babbas berättelse med Lillemors, och formas till en textuell kamp om makten över historien och den biografiska diskursen. Vems version är den riktiga? Vems röst räknas?"

"Baksidestexten talar om en uppsluppen lek och vass skildring av det litterära livet. Det ska erkännas att det ibland är svårt att se det uppsluppna för alla vassa taggar."

"det är ironiskt att en roman som rymmer så mycket avsky för samtiden tar sig an det litterära grepp som är mest i ropet. Giftigheterna haglar, här finns egentligen bara välvilja gentemot det som är gammalt. Gammal skog och gamla hundar. Varför?

"Men en idéroman är det [...] ändå Kerstin Ekman har skapat, en text om skrivandets schizofreni - som dessutom flätas samman med något så ovanligt som en diskussion om litterär estetik."

"Litteraturen legitimerar inte förakt."

"Inför vems blick lever människan? Har hon överhuvudtaget en aning om hur stor makt den har som hon skriver sig inför? Jag blir lättad, glad, för att Ekman ställer frågorna med hjälp av sina romangestalter istället för att som de litterära bekännarna tvinga mig förtära deras barn."

"Berättelsen är ett maktspråk."

"Vad innebär det att verkligen kunna skriva anonymt, som Babba? Vad gör det med skrivandet?"

"Den svenska parnassens grand old lady har skrivit höstens häftigaste bok."

På allvar, det här är nästan för mycket -
Återkommer.

Trädslakt, apokalypschänsla

2011-10-20T14:45:00.003+03:00

"Va, dom har fällt alla träd!" flämtade barnet där han stod vid vårt sovrumsfönster och tittade ut i går på eftermiddagen.
Det var helt horribelt sant: tre vackra silverpilar, de som med sin yvighet skymt sikten mellan vårt hus och grannhuset, låg avsågade på gräset. Dagen innan hade barnet för första gången försökt klättra lite i ett av träden (därför att några större pojkar gjorde det).
"Dom har fällt dom för att barnen klättrade där igår", sa barnet modfällt.
"Nej för fan", sa ömma mor.

Ömma mor ja, som anser att det är riktigt brutalt obildat och typiskt människor att hålla på och fälla träd hur som helst. Jag kan meddela att man har mycket bra insyn i trädens innanmäte nu, och de träden var t ex inte murkna. Det har begåtts trädslakt helt enkelt, trädslakt som nu gör det lättare för oss i husen att se varandra halv- och avklädda när mörkret sänker sig och ställer var och en på glitterscenen.

Ska bli intressant att se om det nu kladdas cement på trädmassakerplatsen och om det sen får stå fina personbilar där träden tidigare sträckte ut sina ädla grenar.

Så - som en kosmisk hämnd ljöd klockan 05.15 en åskknall så mäktig att apokalypskänslan vällde upp. Reflektion som då infann sig: Varför känns åska "naturlig" när man ligger i ett litet hus i en skog, men "apokalyptisk" när man ligger i stan?

Och med risk för att salongen ska börja likna en öppen flirt med Peter Englund måste jag dessutom uttrycka min förtjusning över att Englund och jag går i besläktade tankar idag. Englund tar till den lite mindre trumman och avhåller sig från bombastiska ord som apokalyps, men jag tycker att det där äppelskrottet också är viktigt.
(Fast, eh, ogillar mig själv när jag hänger upp mig på sånt här, men han skriver om "skrutt" och enligt SAOL heter det "skrott"?)

Rapport: nordhorror

2011-10-19T18:21:00.002+03:00

Alors, på onsdagskvällar går det att se nordisk spännings-tv av hyfsad kvalitet på FST5. Först sänds det danska politiska spänningsdramat Borgen om statsministern Brigitte Nyborg Christensen och genast därpå Bron, som är en svensk-dansk produktion och som tar avstamp i en halv kvinnokropp hittad exakt mitt på Öresundsbron.
Egentligen har jag övervägt att bojkotta samtliga mordproduktioner som tangerar mördade kvinnor (=prostituerade, visar det sig alltid sen), men jag föll för den svenska polisiennens aspergerkaraktär och följer därför slaviskt Bron.

Gillar därtill danska språket, beundrar bland annat hur de använder "hold käft!" i de mest osannolika kombinationer. "Håll käft vad du är snäll!" kan man till exempel säga, om jag nu fattat saken rätt. Gillar också spänning men inte allför brutala saker, och detta begär modereras också mycket väl av nordisk tv.

Och hej mera nordisk spänning: idag har jag på metron haft sällskap av dame Christine Falkenland och hennes infernaliska Sfinx. Christine Falkenlands författarskap är kanske ett sådant som man följer privat, kanske inte orerar om så mycket utan mera tycker att man har ett ytterst privat förhållande till? Infernaliskt är det i vilket fall som helst.

Fast nu, flera timmar innan nordisk spännings-tv ska börja, sitter jag här med makaronilådan i ugnen och en aperitif som består av rödbetssherry och hoppas på att lådan ska bli klar i tid och att tvätten ska lägga in sig själv i skåpen, att toaletterna (2 st!!) ska skura sig själva och att jag utvecklar en parallellperson som kan lägga sig och sova en lång natt medan det här jaget tittar på Borgen och Bron, så vem vet hur spännande det hela blir till slut.

Monsters, sweet & gay

2011-10-18T22:09:00.001+03:00

Aftonmonster 1:
I husbolagets bastu. Mor sitter i fem sekunder inne i bastun med två andra ladies. Pojkarna kommer in glada med en skopa och säger: "Vi har gjort - monsterblod!"
Vätskan i skopan är RÖD.
Mor är IMPONERAD i tre sekunder.
Närsynt som hon är och skumt som det är i bastun fattar hon inte genast att det ju var den exklusiva bastusaften som blivit till monsterblod (och alltså sockrat ner hela tvättrummet).

Aftonmonster 2:
"Mamma, vad är monstergay?"

Ja ja. Så här blir det när man inte får sin veckodos av Svenska Hollywoodfruar. MEN Maria Montazami ska vara med i kvällens Landet Brunsås!

Englund, som han förhåller sig till mitt undermedvetna

2011-10-18T14:03:00.002+03:00

När man jobbar med andra människors texter lär man sig bland annat att en viss penna alltid genererar en viss typ av problem i texten. Eller omvänt: en viss penna skapar "magi" av viss typ i texten.
Det handlar om sånt som syntax, rytm, skrivticks, den auditiva/visuella dimensionen (och förstås om stavning och sånt, men det är mindre intressant). Det handlar också om den som läser; receptionen.

Nu har jag upptäckt att Peter Englund, ledamot vid Svenska Akademien, tillika ständig sekreterare, tillika historiker, författare och bloggare, skriver bloggrubriker som leder till ständig felläsning på mitt håll. Kanske det är nån sorts textuell fint?

Häromdagen:
Min Tranströmer-ficka
och idag:
Svar till Tim Parks

Jag läser förstås:
Min Tranströmer-flicka
och
Svar till Twin Peaks

och blir grundligt intresserad, alltså lockad av texten. Tror dessutom inte att jag är den enda som läser fel här.

Möjligen har Englund hittat en bakdörr till detta mitt psyke, sådär som riktigt goda författare ibland lyckas göra. "Mellan raderna" känns helt b, jag föredrar textuell kommunikation som är näst intill telepatisk!

Iscensatt liv, strömmingshänder

2011-10-17T10:48:00.002+03:00

Dagens lösen är Sylvias bloggkrönika Kom kom till mitt iscensatta liv. Så här låter det där, till exempel:

Vänner av romaner, som jag, anser ofta att den allra största autenticiteten uppnås i romanform. Med romanfigurer kan man både acceptera deras mänskliga iscensättningar och röja dem, samtidigt.

Personligen hoppas jag att det ska förbli så. Jag vill naturligtvis fortsätta läsa självbiografiska böcker, bloggar och texter och utgå från att de är ärliga och dokumenterande, fast inte nödvändigtvis uttömmande.

Men jag vill också att romanerna och pjäserna ska fortsätta vara de mest autentiska verken -

(Klipper där för är inte helt säker på innebörden i textens sista sats.)

För övrigt - och det här är ett helt annat spår - fick jag igår höra att man får vackra händer av att rensa strömming. Råkar någon veta mera om den saken? När jag frågade om ursprung fick jag veta att det var en gammal hushållslärare som sagt så, och "har du inte märkt?"

Filmgenre som borde förbjudas

2011-10-17T00:04:00.001+03:00

Alla fina iakttagelser kring Florida i GULDREGN (björklöven är gula) överfölls av en fet amerikansk filmskugga just. Den kan ha hetat ungefär Wedding Crashers, filmen som kom på tv vid hemkomsten och som fick mig att minnas hur förbjudna amerikanska filmer med bröllopstema egentligen borde vara.
De borde vara absolut förbjudna i sin horrornormativitet!

Eftersom jag fortfarande besitter ett visst mått av självbevarelsedrift såg jag inte slut filmen - och det jag såg avbröts av dusch och dagstidning - men dosen chauvinistiskt fluff och andra dumheter var ändå oerhört stor.

Tycker att det är helt okej med kärlek, alltså. Bröllop är också okej! Men blir helt svettig av alla pengar och all tid och energi som gått åt till att producera horrornormativitet.

Kanske bjussade filmen sen på en twist som rättfärdigade allt, det vet jag inget om. I så fall; ursäkta, Hollywood. Du har säkert rätt i allt.

Fika; Fredrika

2011-10-14T23:17:00.002+03:00

Är mycket imponerad av de människor jag idag har lyckats trycka ner i en soffa: Merete Mazzarella, Sara Jungersten och Peppe Öhman på Luckans bokfika. (Så här såg det ut genom Fager Dams kameralins.) Är mycket förtjust i tanken på att just denna kombination av människor satt just i denna soffa och pratade om något så intressant som självbiografiskt skrivande och bloggande. Tycker om att det hände, där hände nånting.

Är också mycket nöjd med att vi på slutet fick sällskap av ingen mindre än Fredrika Runebergs ghost! (Syns tyvärr inte på bilden jag länkade till.)

Merete Mazzarella (t.v. på länkbilden, här i salongen har vi ju då tydligen inga bilder) har någonstans sagt eller skrivit att Fredrika Runeberg hade älskat att mejla. Jag frågade Merete om Fredrika också skulle ha bloggat och det trodde Merete att Fredrika Runeberg med stor flit hade gjort. Hon hade stått och rört om i sin citronkräm med sönerna hängande i kjolarna och hon skulle ha bloggat om detta.

Känner nu faktiskt rätt stor desperation över att aldrig få läsa Fredrika Runebergs blogg. Det hade varit den ultimata bloggen. Föreslår därför en bloggemenskap som går under det stiliga namnet Fredrikacommunityn?
Eller borde man - lite i linje med vad som sades på Luckan idag - starta en fiktiv Fredrikablogg?
Eller ska man helt enkelt hoppas på att Fredrika Runeberg börjar spöka på internet?
Från och med nu ska jag varje midnatt googla "Fredrika Runeberg"+blogg.

Bokfika

2011-10-13T23:17:00.003+03:00

I morgon kommer detta att äga rum i staden Helsingfors på Luckan, Simonsgatan 8:

14.10 kl. 12-13 Bokfika Peppe Öhman, aktuell med Livet & barnet, Sara Jungersten, aktuell med Wannabe och Merete Mazzarella diskuterar kring att skriva mer eller mindre självbiografiskt, och om att blogga. Samtalsledare: Anna Friman. Arrangeras i samarbete med Schildts förlag. Anmälningar: info@luckan.fi

Jag ber särskilt Lovisienstadt med kumpaner lägga märke till att evenemanget kallas "fika" - detta ska ju enligt fikaexpertisen innebära både söta bakverk och kravlöst varande!

Men annars säger jag som Peppe "Queen P" Öhman brukar, till alla som detta ser: komsi, komsi!

Kött i mjölken, äckligheten i det?

2011-10-13T09:47:00.001+03:00

Imorse, snart 5 bast: "Mamma! Mjölken är äcklig!"
Jag, med tandborsten i munnen, in i köket. Pojken pekade på en liten brun slimsa som låg på golvet. "Den kom ur mjölkburken."
Tog upp slimsan och tittade på den; den såg ut att vara nån sorts fruktskal eller nånsorts kött. Nånsorts kött närmast, närmast en del av en fingertopp?
Närmast en del av en spene?
"Kom den faktiskt ur mjölkburken?"
"Ja!"

Det var animalisk vävnad, alltså kött, alltså mjölk kommer ju ur kor som har spenar och därifrån kommer mjölken.

Samlat slängde jag slimsan i komposten men undrar nu över äcklighetsgraden i denna lilla story. Är det hela:
a) inte äckligt alls utan bara naturligt eftersom mjölken kommer från kons spene faktiskt?
b) mycket äckligt eftersom det hur som helst inte borde ingå delar av själva kon i själva mjölken?

Jord, mylla och sand vandrar i mina ådror och jag är mycket för det där att inte hålla på och äckla sig kring mat, men här blir jag plötsligt lite osäker.

Njutningen i att inte bli helt dum i huvet

2011-10-12T16:30:00.007+03:00

Varför känner jag mig som en extra ockult kärring när jag länkar till debattartikeln "Den digitala tekniken kan hämma empatin" i DN Kultur?
Antagligen för att kritik av det här slaget riskerar hamna i elallergifacket. Det är ett trist facka att hamna i.

Så jag tvekar innan jag klistrar in länken här i salongen (i artikeln finns en beskrivning av hur nedkopplandet var helt saliggörande för en familj, nu lagar alla mat och musicerar istället för att sitta framför iskalla skärmar - fick elallergikänslan där). Blir lite säkrare på min sak när jag börjar iaktta hur jag läser själva artikeln: scrollande, flackande, lite i mitten, lite i slutet, inte så lite rastlöst.

Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet, refereras i artikeln så här apropå det digitalas inverkan på hjärnan:

Hjärnans själva struktur anpassar sig efter den stimulans den utsätts för. Det finns fördelar med det. Vår så kallade visuell-spatiala intelligens stärks och vi blir bättre på att föreställa oss en fysisk verklighet utifrån bilder. Vi blir bättre på att skumma texter för att snappa upp viktiga bitar av information.

Artikelskribenten Katarina Bjärvall refererar också den amerikanska vetenskapsjournalisten Nicholas Carr:

Samtidigt [...] faller de delar av hjärnan som inte får samma intensiva stimulans i träda. Vi får sämre förmåga till medveten kunskapsinhämtning, analys, kritiskt tänkande, fantasi och reflektion. Och vad som är möjligtvis ännu värre: särskilt nyansrika känslor, till exempel empati, kan få stå tillbaka eftersom de kräver ostördhet för att utvecklas.

Nåja, här blir det kristallvarning ungefär vid ordet "empati". Tänk om det hade stått "solidaritet" i artikeln också! Helt hippie liksom.
Men det märks ju alldeles tydligt, tycker jag, att digitaltekniken gör något med tänkandet. Bra saker och dåliga saker. Jag märker det på mig själv, som är från 1800-talet och dessutom högutbildad med texten an sich som särintresse, jag har vuxit upp inte med Google utan med uppslagsböcker - och nu sitter jag här och flackar med blicken i en vanlig debattartikel.

Gäller: Hårdträning. Hjärnjogging. Koncentration, fokus, stamina; njutningen i det, belöningen i att inte låta sig bli dum i huvet.

En plötslig längtan till skräckromantiken

2011-10-11T09:35:00.001+03:00

Nu har jag suttit med Stefan på metron igen, det är som att ta på sig ett par andra brillor med en annan optik. Under uppstigningen ur underjorden ser man sen allt i ett förklarat ljus: blåställen med kaffe från R-kiosken, alla dyra smarttelefoner i händerna fjortisar och förtiåringar, de trötta blickarna, tiggarn vid foten, frälsarna med sina plakat och lappar, barnvagnarna, de välkammade finanskrafterna, de som knappt kan gå.
När man kommer upp och ut på gatan: klädmärket Seppäläs skitskrämmande LUOTA itseesi-kampanj (LITA på dig själv, har trots ordalydelsen inget med självkänsla att göra utan signalerar mera att man är helt ensam i världen och därför saknar alternativ), allt skrot om ska säljas och bli avfall, man blir helt stressad av hur mycket det är som ska säljas och bli avfall.
Och det värsta är att allt ser skabbigt ut där i marknaden. Skabbigt och trist, jag undrar om det beror på optiken från underjorden. Det är ingen glamour, man blir inte glad, ska det vara till fördärv kunde det väl i alla fall glittra förföriskt först - men nej.

Men glad blir man av, helt enkelt: höstluften och -färgerna. I morse lyste löven gula och orange mot de gamla fasaderna vid pestparken så intensivt, och det doftade så mycket jord, att jag erfor en plötsligt längtan till någon gammal brittisk tid. Ni vet den där lite kusliga men samtidigt mysiga estetiken, jag tänker närmast på filmen The Others trots att den dessvärre är en skräckfilm.

Tänkte först rapportera om vilken epok jag längtar till, men med tanke på det samhälleliga patos jag beskrivit ovan blir det för komplicerat. Tar därför till estetiken som begepp. Vilken sorts estetik längtar du till just idag?

Namnsdagsgåvan

2011-10-10T13:45:00.002+03:00

Alexis firar namnsdag idag i den finlandssvenska kalendern, det är även flaggdag, Aleksis Kivi-dagen, den finska litteraturens dag. Samtliga gratuleras.
Har faktiskt aldrig tidigare märkt att namnet Alexis finns i den finlandssvenska namnsdagskalendern. Lite Dynastin över det, n´est pas? Det är en fröjd att få associera Aleksis Kivi med Alexis Colby en dag som den här.

Fick ett guldarmband i arv igår, det var min mormors medan hon levde. Armbandet är från femtiotalet och mormor fick det i namnsdagsgåva av sin make, min morfar således. I armbandet finns graverat min tvåspråkiga mormors svenska förnamn - förfinskat. Namnet (i förfinskad form) är även mitt eget mellannamn, och denna lilla legering av släktskap, förväntningar, tidsanda och språkpolitik tycker jag är extremt värd att bära i guld på vänster handled.

Tycker också att det är extra fint att smycket är just en namnsdagsgåva istället för något så pompöst som en födelsedagsgåva och har för mig att det är just den äldsta generationen som värnat om den stiliga traditionen med namnsdagar. Sen läser jag på Wikipedia:

Seden att fira namnsdag uppstod i den tidiga kristna kyrkan närmast i syfte att minska betydelsen av födelsedagsfirandet, vilket uppfattades som en hednisk och okristen rit. Att fira dopdag och namnsdag ansågs lämpligare än att fira den dag man fötts "till det av arvssynd belastade jordelivet".

Ack.
Men så återfår jag namnsdagsglädjen när jag påminns om det här:

Traditionellt användes namnsdagarna istället för datum för att lättare komma ihåg när olika händelser på året inföll. (Speciellt viktigt var detta för jordbrukare, som visste vid vilka namn olika potatissorter skulle sättas, rågen skördas eller höet tas in.)

Skönhet, tradition och funktion. Gillar sådant.

Smurfsexismen

2011-10-08T21:33:00.002+03:00

Kvällens godnattsaga bestod av ett kapitel i en bok om smurferna, och för första gången reagerade jag på att det sägs att det finns "hundratals" smurfer men att det tydligen bara finns en kvinna där, den stackars Smurfina.
Är chockad över att upptäcka detta först nu. Googlar snabbt "smurfs+women" och hittar direkt Anti-Smurf Conspiracy Documents där nån annan också fått dåliga vibbar av smurfsexismen.
(Sen flippar antismurfdokumenten ut i en utläggning om varför smurferna inte bara är sexister, utan också kommunister.)

Smurferna har förresten en upphovsman också, det hade jag heller aldrig tänkt på. Han var belgare, hette Pierre Culliford och antog artistnamnet "Peyo".

Fail superfail

2011-10-07T21:50:00.000+03:00

Samma dag, alltså denna dag, får jag höra de här två sakerna ur munnen på min snart 5 bast:

Dom coolaste röker fimp. För det har jag sett.

och

Jag har hört att kvinnorna är dom som ordnar hemma.

(Plats för kontemplation.)

Opelmannen

2011-10-07T11:12:00.001+03:00

När jag gick från jobbet sent på eftermiddagen satt en enbent man i en snygg Opel ungefär utanför hotell Marski på Mannerheimvägen och spelade musik på bilstereon på hög volym. Att han var enbent vet jag för att mannen låg inhasad och hade sitt ena ben och sin benstump utanför. Som en sjörövare såg han ut, en skitig sjörövare strandad i en Opel.

När jag gick till jobbet på morgonen halvlåg han fortfarande kvar och växlade skivor lika aktivt som kvällen innan. Hög volym, fortsättningsvis. Nån finsk iskelmämusik (dagen innan var det rock).

Hade han dånat på hela natten? Var han en en performance uppfunnen av en konstnär? Eller en helt vanlig bandido som är bra på att bryta sig in i bilar? Eller var han bilägaren, hur oborstad och enbent som helst?

Det är saker jag undrar en solig dag som denna i staden Helsingfors.

Amuletten Tranströmer

2011-10-06T16:58:00.001+03:00

Tomas Tranströmers dikter som vit pocket med en stor snöflinga på låg ständigt på den stol som var nattygsbord i mitt poltergeisthärjade rum på Biskops Arnö. Pocketboken låg där som en amulett, den magiskt tänkande delen av mitt tänkande tyckte att den var en amulett antar jag.

Ibland tog jag upp boken och läste i den. Ibland tog jag upp boken utan att läsa i den, hade den i väskan, lade tillbaks den på sin plats när jag gått omkring med den länge nog.

Flera av oss som gick kursen på Biskops Arnö det året förhöll oss med respektfull kamratlighet till Tomas Tranströms volymer. Man gick inte på med honom som med andra upphöjda författare. Man läste honom för sig själv på sitt rum, han var ens vän och ens påminnelse om hur det kan vara när man varken är kolerisk eller arg eller på sitt löjligaste.

Dagen till ära publicerar Lovisienstadt den finaste bilden på internet just nu.

Från plasthaggan till folket

2011-10-06T10:34:00.002+03:00

Jag sär att galonkläder tar kål på den gladaste av morgonsångare. Förvandlades imorse på ett Jekyll/Hyde-sätt från glad moder i pyjamas till svettig inplastad häxa. Mina slutligen likaledes inplastade barn var lika glada hela tiden, men jag måste säga att jag hade en stark upplevelse av att bli aktivt motarbetad av dem.

På metron hostar folk som om de var mutade av lungförbundets promoavdelning. Jag sär, som varje höst: Människor, kom ihåg att fånga upp era baciller i en näsduk eller i armvecket, ej i handflatan!

Satt alltså där i metron, blek och slutgalonad, tillsammans med Stefan. När han berättade om hur han blev utnämnd till tomatexpert på tv mindes jag att jag i min väska hade ett läppstift i färgen Monte Carlo.

Så hukar man här, med spänning och spel på mund. Alltid något.

Rödgröna chänslan feat. Sundström

2011-10-05T11:21:00.004+03:00

Trendanalytikern här igen hej. Har nu anat mig till följande: det är inne att vara politiskt korrekt. Har kollat detta med ungdomen (eller rättare sagt med en mor till ungdomen, har planer på att gå till källan när tillfälle bjuds men denna ungdomsmor har ett intellekt som sällan missförstår helheterna). Om någon missat det kan jag meddela att det tills nyligen var mera ute att vara politiskt korrekt, åtminstone i den lilla sfär av världen som jag kommer åt med mina känsliga trendtentakler. (Men internätet, säger nån nu, via internätet får man ju pejl på resten av sfärerna också - men sini nej, det tror jag inte alls egentligen. Varje val man gör på nätet väljer bort något annat och dessutom är det ju bara vi i vissa exklusiva sfärer som har tillgång till redskapet www.)

Om morgnarna i metron brukar jag låta mig bli uppläxad på det bästa av sätt. Uppläxare är den tidigare citerade Stefan Sundström som i sin nya bok Stefans lilla röda påminner om vett och hyfs. Medge att man ibland kan gå vilse i hyfsets skog, man trasslar in sig i tillrättalagda snåret, börjar tänka: Men vi har ju alltid gjort såhär ... Alla andra gör ju såhär ... Är bara en liten människa ... Pengar är trevligt ... Man måste ju få njuta ... Avstå är tråkigt ... Tänka är korkat ... Det finns andra som får lön för att tänka för oss ... Mysigt och tryggt är det, där i tillrättalagda snåret.

Då är det bra att ha en Sundström till sitt förfogande. Identifikationsfaktorn är hög när han skriver:

Jag får så svårt att skita i saker och ting när jag är nykter [för mig Friman personligen funkar dock alkhoholen inte särskilt lindrande, men det är en annan femma]. Världen blir återigen så där skrämmande och overklig som den var när jag var 13 år och upptäckte att det bara kunde säga PANG så skulle alla människor dö. Om nån tryckte på en knapp.

Så här går man, lite oavslappnad, och tänker att det är okej. Det är okej att vara oavslappnad och bära en lite för spänd toppluva. Det är okej att inte i varenda läge vara en av de roliga pojkarna.

Nu bär dessa steg dock mot en rolig begivenhet: mot mitt alma mater Helsingfors universitet där det ska dryftas blogg som ny texttyp samt bloggens förhållande till mera trad. kulturkritik.

Texten om Blonde

2011-10-02T21:58:00.002+03:00

Gick på i våras om att jag höll på och skrev en text till Nya Argus om Blonde av Joyce Carol Oates.
Här är den nu digitalt - Mardrömmen om Marilyn.

Gubben och rosen

2011-09-30T12:00:00.002+03:00

Låt mig citera Stefan Sundström som han skriver i pinfärska boken Stefans lilla röda (som följer på Stefans lilla gröna). Jag tycker mycket om den här beskrivningen:

Jag hade börjat odla rosor. Det finns fullt av medelålders män i Sverige som odlar rosor, det ska vara gammaldags rosor, såna där ni vet som bara blommar, helt överdådigt, en gång per sommar. Och vi gubbar använder oss av ett nästan sexuellt språk när vi ska beskriva dom ... det är rosa kött, det är dekadent särade rosenblad, det är dofter som sprids som om det inte fanns nån morgondag.
Och det är ju vackert på nåt sätt, att vi gubbar går där och pillar mellan våra rosenblad och suckar, det är ju fan så mycket bättre än att vi sitter vid skrivbord och förstör världen som vi brukar.
Risken med det hela är att man tror att man har ett paradis som man måste skydda mot världen. Det är så det känns för mej nu.
Då blir man en sån där jävla gubbe som jagar äppelpajande ungar. Såna minns jag från min barndom. Sån vill jag inte bli.

Fuckin Tori

2011-09-29T17:04:00.001+03:00

Igår kväll: Tori Amos konsert Night of Hunters. Hade sällskap av Jögges ghost och en massa vackra damer med långa röda hår och rosa rosor i det röda håret.
Saknade själv dessa attribut, men Jögges ghost har rätt sorts hår och blommor tatuerade över hela armarna, så hon fick vara vår galjonsfigur. Jag gick i skuggan av henne.

Vad kan sägas? Kvällen var "magisk". Spöken och fantomer. Den oerhörda östeuropeiska stråkkvartetten. (Älskar stråkar, särskilt cello. Och Jögge: "Vad ska jag göra med den lilla stråkorkestern?") Befann mig högt uppe under ishallens tak, såg aldrig Tori Amos ansikte men hörde mycket bra. Såg: hennes fantastiska gospelskynke i glamourtyg som kanske var karmosinrött? laxrosa? orange? Vet ej. Färgen skiftade med belysningen.

Allt var statiskt, stiligt, noir. Och musiken.

Jag somnade en liten stund. (Sant. En del av upplevelsen.) Och när Tori Amos slutade med Tear In Your Hand och Silent All These Years blev det inre rening i form av en nätt droppe tårvätska som extremt klädsamt rann ner för en blek kind och som Jögges ghost torkade bort med sin varma hand.

Noterade, under rubriken Övrigt, att Tori Amos inte var så mycket för att prata. Hon verkade vänlig, flaxade lite med händerna (snabba händer - snabba snabba pianofingrar), talade med sin vackra röst i formulerade bågar och tycks ha en fäbless för att förråa sin apparition med ordet fuckin. Som en hyllning till henne alltså; inläggets rubrik.

Ratatosk och von Trier?

2011-09-28T00:30:00.000+03:00

Måste nu skriva det här mycket fort, tiden går och de potentiella sovtimmarna blir hela tiden färre, dessutom har det frågats om mitt nattbloggande (på en bar i Helsingfors, vid ett rött bord, av en kvinna som heter Linn).

Ekorrar i träden, det var det som skulle rapporteras. Tiotals fornnordiska ekorrar (hundratals?) i trädkronorna i eftermiddags, upp och ner längs stammarna, har aldrig förr märkt hur de kastar sig helt dödsföraktande rakt ner och bara hoppas på att det ska finnas en gren som de ska kunna haka tag i med sina små vassa klor. Har nu tagit reda på att ekorrungar ofta dör på det här sättet. De tror att de ska fixa en liten störtning men krossas mot marken.

Under de av ekorrar kryllade trädkronorna stod jag med en massa små pojkar som lekte med ett nyligen fällt träd, en av dem ville sparka boll med mig så jag sparkade boll med honom medan resten av ungarna trasslade med grenar och löv. Ekorrarna lekte och grälade rent vontrierskt, till och med de av det fällda trädet absorberade barnen undrade vad ekorrarna sa.

Nu undrar jag: Blir ekorrar per definition knäppa på hösten (sådär som fåglarna blir knäppa på våren) eller var de bara ur fas på grund av det fällda trädet eller bevittande jag verkligen en vontriersk stund?

Ny trend! Männen biologiserar sig

2011-09-27T12:07:00.001+03:00

I början av 00-talet skrev Pia Ingström i Hbl om den unga kvinnliga litteraturen som ungefär "jag och min snygga kropp"-litteratur. Vill minnas att det faktiskt var mycket kropp då, en vixenfeminism spirade och gav väl också bakslag ibland. Såg det som ett led i självbiologiserandet, det ständiga hävdandet av det enkla faktum att man har en kropp.
Männen har inte sysslat så mycket med det. Tills nu?

Plötsligt sker under en och samma vecka detta:
a) Läser Claes Anderssons bok Ottos liv där den åldrande Ottos kropp beskrivs på ett sätt som förr praktiserats av kvinnliga författare.
b) Den ena huvudrollspolisen i den dansk-svenska polisserien Bron visar sig vara en lebensman som har ont för att han precis låtit sterilisera sig. (Den kvinnliga huvudrollspolisen har inga barn och är helt ointresserad av hela det projektet.)
c) I en diskussion på Göteborgsseminarium förklarar den svenska serietecknaren Mats Jonsson på ett ickemachoaktigt och lite blygt sätt att han i sitt nya album Mats kamp berättar mycket om sin impotens och förhudsförträngning. (Bonus här är att han sitter mellan Liv Strömquist och Lena Andersson, Andersson och Strömquist sitter bekvämt tillbakalutade och tar god tid på sig när de talar, Mats Jonsson sneglar från sida till sida, har hamnat i den traditionellt kvinnliga positionen. Denna installation var mycket lärorik och klargörande.)
d) Redogör för denna trendanalys för Philip Teir som nyss utkommit med noveller, och han berättar att det där självbiologiserandet också finns lite in hans bok Akta dig för att färdas alltför fort. Har ej ännu läst den, men ska.

Låt mig här formulera en kanske helt generaliserande och djärv men trevlig syntes: När mannen ger avkall på "viriliteten" är det ett steg framåt. Ett stort och svårt steg för mannen, ett litet men viktigt steg för jämställdheten.

Hej, du är jättebra

2011-09-27T00:18:00.002+03:00

I förra inlägget går jag på om hur jag vågade prata med the big L, Liv Strömquist. Nu tänker jag avslöja vad jag sa, inser att intresset är stort. Så här sa jag alltså:

"Hej Liv, du är jättebra! När jag känner mig råddig brukar jag lägga mig i ett varmt bad med någon av dina böcker och sen blir allt kristallklart."

Det är hur normaltöntigt som helst, vad ska man egentligen säga så för, Liv S vet väl om att hon är bra. Men det är så jag säger till andra andra om Liv S, tänkte att varför skulle jag inte säga så till henne då? Hon verkade inte bli sur heller, tror inte jag skadade henne på något vis. Och sen lyckades jag plötsligt bli lite svalare och mer proffsig och upplyste henne om att förlaget jag jobbar på händelsevis råkar ge ut Suffragettien city, en bok med serier av bl a just the big L och Nanna Johansson översatta till finska. Det tyckte Liv var "kul"!

Förresten har det nu varit Hollywoodmåndag igen, men fru Gunilla skrämmer mig och gör mig allmänt illa till mods. Kände mig inte alls underhållen när dottern nu i kvällens avsnitt spydde före ett sånt där hemskt barnsångcontestframträdande och man hörde fru Gunilla: "Det är bra att du spyr så slemmet kommer ut! Det är Gud som gör så att du spyr!"

Noterat, mässan

2011-09-24T18:32:00.002+03:00

Envisades med att promenera till mässan och missade därför Christine Falkenland. Dåligt.
Gick över en liten bro samtidigt som sir Karl Ove K gick under den. Bra!
Pratade med Liv Strömquist. Bättre än bra! Epic alltså. Kände mig som när jag såg Pernilla Wahlgren i Karis bollhall på 80-talet, fast lyckades hålla mig för tårar. Kände mig kanske också vuxnare. Kände mig vid närmare eftertanke inte alls som när jag såg Pernilla Wahlgren i Karis bollhall, tack och lov.

Ytterligare. Charmerande men suspekt diskussion om moderlighet med Majgull Axelsson och Ebba Witt-Brattström. Förti minuter vitter och varm diskussion om detta men jag undrade hela tiden vad de avsåg med begreppet så där mera exakt. Jag förstod inte. Det blev oklart.

White linen

2011-09-24T09:51:00.003+03:00

Hälsningar från en hotellsäng som strax ska lämnas. En mycket spökig kvinna vakar över mig från tavlan på väggen, hon lyfter på en motorhuv, man undrar varför? Hon ser inte ut att ha för avsikt att åtgärda oljan eller så.

Är i Göteborg på bokmässa sedan igår eftermiddags, fast just mässan har jag ännu inte sett så mycket av. Istället avancerat och tillfredsställande manussamtal som inom kort kommer att utmynna i en mycket läcker och obehaglig bok, sedan var det redan kväll, sedan träff med Jögge, sedan träff med Titti som kom med ett oemotståndligt litterärt förslag, sedan av Ödet arrangerad spontanträff på Gläntafesten med en försvarlig del av de karaktärsstarka och nobla människor som gick på Biskops Arnö samma år som jag.

Sinnet är glatt. Lakanen frasar. Nu bör aktivitet ske, får inte missa Christine Falkenland.

Bonus: Läser med förtjusning detta, som Book cover girl skriver apropå bokmässan:

Ibland känns det som att hela bokbranschen bara består av gubbiga gubbar och flickiga flickor. Gubbarna är jättegamla och har supermycket status och makt. Flickorna är alltid skitsöta och jätteduktiga. Då är det tur att förlagstanterna finns. Flickorna kommer oundvikligen att med tiden förvandlas till förlagstanter, som skulle kunna ses som en hybrid med det bästa från gubbarna och det bästa från flickorna. Förlagstanterna är superkompetenta, tar ingen skit men också roliga och sympatiska. De ÄR svensk bokbransch. Inte flickorna, inte gubbarna - tanterna.

"Essä om mig"

2011-09-22T23:42:00.001+03:00

Finner det charmerande att någon hittat fram till denna salong genom att googla "essä om mig". En av de vanligaste sökningarna som slussar in människor hit är ändå "normal läshastighet", vilket jag finner lite oroande. Tolkar det som att många verkar se läsning som prestation alternativt oroar sig för hur de klarar sig i denna gren. Sånt är förståeligt (ett himla sneglande överallt) men onödigt (dödar glädjen dessutom).

Dagens 4 bast förresten:
"Jag ska jobba på samma förlag som du när jag blir stor. Jag blir en sån som både ritar och bestämmer. Och om jag inte vill ha det jag gjort så ritar jag på nytt."

Uppsats: "Min joggingrunda"

2011-09-22T18:02:00.015+03:00

Trots att jag som trendanalytiker förutspår att vandrandet som motions- och upplevelseform kommer att bli nästa hit är jag också en sån som joggar. Igår, t ex. T ex i ösregn, som igår.

I Divaland har vi en fenomenal löprunda och det är den som jag till allas förtjusning kommer att redogöra för här. I vår före detta stadsdel (den fina stadsdelen) gick rundan ut via wastelandet, längs den asfalterade strandpromenaden, via ambassaderna och Siljaterminalen och hem. Det var helt okej, särskilt när man i wastelandet vände och började springa tillbaka mot finkvarteren och såg Helsingfors nobla silhuett. Då tänkte jag av helt logiska anledningar varje gång på Kjell Westö.

Nu är det mera Twin Peaks. Eller först springer man över en skogsbeklädd kulle. En backe, kanske. Man springer längs stigar som går genom koloniträdgårdar och tänker på skönheten i folkhemsidealet.
Man hamnar i frodigt, vått landskap - detta är Lynchland, detta är Twin Peaks. Gölarna. Vattnen. Det ymnigt gröna som sträcker sig. Fanasin skenar. Man skenar själv. Pulsen hög, anden högre.
Så börjar den vänliga backträningen, underlaget är mjukt, furorna skuggar ens lila face. Här finns ett litet hus som är importerat direkt från sagan. Det är vitt. Man glömmer Twin Peaks, tänker på häxor. Tomtar. Kiselstenar och giftiga äpplen. Man springer, foten är lätt, andningen löper.
Uppför en sandbrant klättrar man med hjälp av naglarna, kränger sig över ett räcke och landar rakt i den brutala urbaniteteten. Bron, med metrotåg susande, med bilar i 100 knyck, bjuder på humor och slapstick. Om det råkar regna (som t ex igår) kör bilarna rakt i vattenpölarna och man får enorma duschar av kontaminerat regnavfall över sin svettiga kropp. Man skrattar då, på riktigt liksom, man skrattar lite för sig själv faktiskt och bilisterna glor på en och tänker vad de tänker. (Man ser ut såhär såklart.)

Som avslutning stretar man uppför världens längsta backe med farbror Luther på ryggen; han piskar generöst ens lekamen framåt-uppåt -
Martin Luther piskar den trötta joggerskan ända in i Endorfei armar.